Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MYR my4r, r. l. f. l. m. ((†) n. Spegel GW 105 (1685), Heidenstam Alienus 3: 28 (1892)); best. -en, äv. -n; pl. -ar (ss. n. = (Heidenstam Alienus 3: 28 (1892))); äv. (numera bl. i vissa trakter) MYRA my3ra2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (G1R 23: 436 (1552) osv.), äv. -er (Linné Stenr. 2 (c. 1747), BtRiksdP 1873, I. 1: nr 19, s. 4).
Ordformer
(mira 1727 (: Miror, pl.)1755 (: Miror, pl.). mur- (i ssgr) 1642 (: Murengzhöö)1760 (: murjord). myr 1685 osv. myra 1552 (: myror, pl.), c. 16001932. mör- (-öö-) (i ssgr) 1639 (: Möörsnijpan)1755 (: mörsnipa). möra 1694 (: Möror, pl.))
Etymologi
[fsv. myr, f., sv. dial. myr, myra, mör, mira m. fl. former, motsv. d. myr, myre, nor. myr, nor. dial. myra, isl. mýrr, eng. mire; möjl. samhörigt med fht. mios, mossa, feng. mos, mēos, mossa, o. i så fall i avljudsförh. till MOSSA, sbst.1, MOSSE, sbst.2]
1) (större område av) torvmark i sitt naturliga tillstånd; i icke fackmässigt spr. (med anslutning till folkligt spr.) i sht om torvmarkerna i Norrland, Dalarne o. vissa mellansvenska områden samt på Gotland; i fackspr. numera ss. beteckning för alla slag av torvmarker i naturtillståndet. G1R 23: 436 (1552). Höeth skall köris på fäskullen aff myrenn. VgFmT I. 10: 92 (1586). Myrorna bestå af dy, der man näppeligen kan räcka någon botten. Linné Sk. 33 (1751; om småländska förh.). Höjer Sv. 2: 1462 (1881; om gotländska förh.). Högbom Norrl. 179 (1906). Myrar och myrodling. Osvald (1937; boktitel). — jfr AG-, BLÖT-, DJUP-, FJÄLL-, FLARK-, FÖRSUMPNINGS-, GRAN-, HJORTRON-, HÄNG-, HÖ-, KÄLL-, ODLINGS-, PALS-, RIS-, SLÅTTER-, SLÄTT-, STARR-, STRÄNG-, TALL-, VÅT-, Ö-MYR m. fl. — särsk.
a) i äldre fackspråkliga källor med på olika sätt preciserad innebörd. Myror utgöra ännu mera (än kärr) sumpige, vattusiuka, låga och flakländiga parker, uppå hvilka ej fins annan skog, än några gårtallar, få små dvärg-biörkar, .. fiällbiörken, menyanthes, trifolium, getklöfving (osv.). Gadd Landtsk. 1: 240 (1773). Myra, benämnes de vattensjuka måssor som hafva sand och stenig botten, samt ringa matjord, och äro med nödvuxen samt otjenlig skog bevuxne. SPF 1840, s. 30. Myr är en lågländ och sumpig mark, vanligen glest bevuxen med starrgräs och videbuskar. Carlson 1Skolgeogr. 22 (1891; om lappländska förh.).
b) ss. första led i ssgr som utgöra namn på växter l. djur som förekomma resp. uppehålla sig på myrar l. på sanka ställen i allm.
2) (i formen myra) (i vissa trakter) om torvjorden i myr(ar). Jordmånen är dels sand, dels myra på grusbotten. PT 1897, nr 123 A, s. 4. Lägg så 1 fot med myra igen ofvanpå detta kalklager! HandtvLBl. 1905, s. 90 (om gödselberedning).
Ssgr (i allm. till 1): A: (1 b) MYR-AG. (-åg Kalm VgBah. 139 (1746); jfr ag etym. avd.) bot. halvgräs av släktet Rhynchospora M. Vahl.; särsk. om arten Rhynchospora alba (Lin.) Vahl., vitag (äv. i uttr. vit myrag). Linné Fl. nr 34 (1745). Fries Ordb. (c. 1870).
-AREAL. (i sht i fackspr.) Högbom Norrl. 171 (1906).
-BETA, r. l. f. (på Gotl.) sockerbeta som vuxit på myrmark. SD(L) 1900, nr 301, s. 4.
(1 b) -BJÖRK. dvärgbjörk; äv. om björkarten Betula humilis Schrank., lågbjörk. Broman HelsB 40 (c. 1730). PrisförtAlnarpTrädg. 1902, s. 37.
-BLÄSTER. (förr) = hedninga-bläster. Garney Masmäst. 4 (1791).
-BOD. (i vissa trakter) avsedd till bostad under slåtterarbetet på myren. RedNordM 1915, s. 8.
-BRUK. (†) = -bläster. Heckscher SvEkonH 1: 147 (cit. fr. 1732).
(1 b) -BRÄCKA, r. l. f. växten Saxifraga hirculus Lin. Fries BotUtfl. 3: 241 (1864).
(1 b) -BÄR.
1) (i Dalarne o. vissa trakter av Norrl.) hjortron. Franckenius Spec. E 4 b (1659).
2) (i vissa trakter av Norrl.) tranbär. Linné Fl. nr 335 (1755; fr. Ångermanl.).
-DRAG. sträckning l. stråk av en myr l. myrar. Stationshuset reser sig framför ett elfliknande myrdrag. SD 1899, nr 510, s. 4.
(1 b) -DUN. växt av släktet Eriophorum Lin., i sht arten E. angustifolium Honch. (E. polystachyum Lin.), ängsull; jfr -ull. Linné Fl. nr 49 (1755; fr. Medelpad).
(1 b) -DUNTRAV~02. bot. växten Epilobium alsinifolium Vill. Lindman NordFl. 3: 254 (1904).
-FLARK. skogsv. = flark. Högbom Norrl. 309 (1906).
-FODER. jfr -hö. Starr- och Myr-foder .. hemköres först om vintren. Hülphers Norrl. 3: 26 (1777).
(1 b) -FRÄKEN. (†) dyfräken; jfr -skäfte. Wahlberg Foderv. 290 (1835).
(1 b) -GRAN, r. l. f. skogsv. gran av den växttyp som brukar förekomma på myrar; virke av dylik gran. Lindestolpe FlWiksb. 1 (1716). Fjärdingsbanden .. förfärdigas hälst av myrgran. Landsm. 1926, s. 28.
(1 b) -GRÄS. gräs som växer på myrar. NorrlS 1—6: 57 (c. 1770). särsk. om gräset Nardus stricta Lin. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 43. —
-GYTTJA. Hiärne 2Anl. 272 (1706).
-GÖDNING. (i sht förr) = -gödsel. NorrlS 1—6: 48 (c. 1770). Med Myrgjödning täflar allmogen at förbätra åkren. Hülphers Norrl. 1: 53 (1771).
-GÖDSEL. (i sht förr) torv (myrjord) använd ss. jordförbättringsmedel. NorrlS 1—6: 54 (c. 1770). 1NJA 1908, s. 4.
-GÖL. jfr göl 2. Högbom Norrl. 244 (1906).
(1 b) -GÖLING. (†) vadarfågeln Limosa limosa Lin., rödspov; äv. i uttr. myrgölingen den större. Linné Skr. 5: 76 (1732). Dens. SystNat. 47 (1740).
-HALS. förbindelseled mellan två myrar; starkt smalnande ända av en myr. Rinman 2: 179 (1789). Schröder 2Jagtm. 59 (1891).
-HOLME. holme av fast mark i en myr. SkogsvT 1903, s. 347.
(1 b) -HUMLE. (i vissa trakter) = -pors 1. Västerb. 1926, s. 253.
-HÖ. hö som bärgas på myr(ar). Murenius AV 465 (1660).
(jfr 2) -JORD. (myr- 1732 osv. myre- c. 1613) Forsius Min. 23 (c. 1613). Uti kärr hämtas murjord hvaraf allmogen tillreda järn. BtVLand 2: 123 (1760). Rätt ansad myrjord bär .. mycken säd. Almqvist Grimst. 23 (1839).
-JÄRN. (myr- 1645 osv. myre- 16431687) (om ä. förh.) järn framställt av myrmalm; förr äv. om myrmalm. RP 10: 39 (1643). Hiärne Berghl. 447 (1687; om myrmalm). Myrjärn är väl mjukt, så at det låter böja sig, när det är kallt. Polhem Test. 9 (c. 1745).
Ssgr (om ä. förh.): myrjärns-bläster. jfr bläster 3. Bromell Berg. 92 (1730).
-hantering. jfr hantering II. JernkA 1922, 2: 75 (rubrik).
-smide. NorrlS 1—6: 89 (1793).
-ugn. jfr bläster 3. Rinman 2: 584 (1789).
-värk, n. (†) myrjärnssmide. Rinman 2: 177 (1789). JernkA 1874, s. 1.
-KANT.
-KNIV. (i sht förr) med kniv försett redskap som användes vid odling av myrar. Västerb. 1924—25, s. 360.
(1 b) -KONG. (-kong 1755 osv. -kung 1773) [jfr kungs-spira] (i vissa trakter) kungsspira (se d. o. 1). Linné Fl. nr 553 (1755; fr. Jämtl.).
(1 b) -KRONA. (i vissa trakter)
1) = -pors 2. Väring Vint. 128 (1927).
2) = -pors 3. Västerb. 1926, s. 253.
(1 b) -KULL l. -KULLA. (i vissa trakter) = -dun. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 43. —
-LAGG; jfr lagg, sbst.2
1) (bygdemålsfärgat l. i äldre fackspr.) den vanligen mycket blöta kantzonen kring en myr. MosskT 1888, s. 337.
2) (på Gotl.) den torrare, ofta nästan ängs artade kantremsan av en myr. TurÅ 1906, s. 215.
-LAND. landområde som väsentligen upptages av myrar. LfF 1849, s. 160. Det nordsvenska skogs- och myrlandet. SvNat. 1934, s. 190.
-LANDSKAP~02 l. ~20. landskap (se d. o. 5) som väsentligen upptages av myrar. TurÅ 1907, s. 88.
(1 b) -LAV. laven Icmadophila æruginosa Scop. Fries Ordb. 68 (c. 1870).
(1 b) -LILJA. bot. växten Narthecium ossifragum (Lin.) Huds., strandlilja. Nathorst SvVäxtn. 75 (1905).
-LÄND l. -LÄNT, p. adj. om landområde: full av myrar; sumpig. Broman Glys. 3: 88 (c. 1730).
-LÄNDE. (†) myrlänt landområde. Alm(Ld) 1806, Bih. s. 11.
-LÄNDIG. (mindre br.) myrländ. Den myrländiga marken (i Härjedalen). Hülphers Norrl. 3: 114 (1777). PT 1900, nr 233, s. 2.
-MALM. hopgyttrad l. grus- l. pulverformig massa, bestående av förorenat järnoxidhydrat, vilken avsättes i myrar o. annan fuktig mark l. därifrån kommande vattendrag, förr använd för framställning av myrjärn; ngn gg äv. om sjömalm. Linné Ungd. 2: 269 (1734). Långt förr än någon grufva i Sverige bröts, bereddes af jernhaltig jord i myror och sjöar (de så kallade myrmalmer) ett smidigt jern. Geijer I. 6: 387 (1844). SvGeolU C 297 (1922; i titeln).
Ssgr (förr): myrmalms-blåsning. jfr blåsa, v.2 14. NorrlS 1—6: 103 (1798).
-hantering. jfr hantering II. Hultin BergshFinl. 8 (1896).
-täkt. upptagande av myrmalm. Bergv. 2: 228 (1741).
-MARK. om mark som består av myrar l. myrjord. BotN 1858, s. 77. SvGeolU C 335: 61 (1926). Endast en ringa del av Norrbottens myrmarker (har) uppkommit genom igenväxning av sjöar eller kärr. TurÅ 1929, s. 75.
(1 b) -MOSSA, r. l. f.
1) myrlav; förr äv. i uttr. vit myrmossa. Hvit myrmåsa. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 41. Linné Fl. nr 1068 (1755).
2) (i vissa trakter) om viss form av renlav som växer på myrar o. annan fuktig mark. Landsm. 1911, s. 733.
(1 b) -MÅRA. växten Galium uliginosum Lin. Liljeblad Fl. 64 (1792).
-MÄCKRA, f. l. r. [till sv. dial. mäkra, bräka] (i Norrl.) enkel beckasin. FoFl. 1914, s. 255.
-ODLING. abstr. o. konkret. Widmark Helsingl. 2: 94 (1849). En lada på myrodlingen. PT 1911, nr 118 A, s. 3.
Ssg: myrodlings-företag. MosskT 1888, s. 58.
-OMRÅDE~020. LAHT 1894, s. 3. Ett delvis utdikadt myrområde. Simmons FlKiruna 31 (1910).
(1 b) -PIL. [jfr t. moorweide] pilväxten Salix myrtilloides Lin., odonvide. Liljeblad Fl. 204 (1792). Därs. 391 (1816).
(1 b) -PORS. (myr- 1729 osv. myre- 16591729)
1) växten Myrica gale Lin., pors. Franckenius Spec. E 2 b (1659).
2) (i vissa trakter) växten Andromeda polifolia Lin., rosling. ORudbeck d. y. (1696) i NordT 1898, s. 490. Väring Vint. 12 (1927).
3) (i vissa trakter) växten Ledum palustre Lin., skvattram. TurÅ 1905, s. 87.
(1 b) -PYTTA. (i vissa trakter) ljungpipare. Linné MethAv. 22 (1731). Dens. SystNat. 47 (1740). Ericson Fågelkås. 2: 115 (1907; fr. Smål.).
-SJÖ. Myrsjöar, som ligga i och ha aflopp genom myrmark. Högbom Norrl. 253 (1906).
-SKIDA, r. l. f. (i sht förr) skidliknande fortskaffningsmedel för gång på myrmark. RedNordM 1920, s. 11.
-SKO, r. l. m. (på Gotl.) ”truga” för gång på myrmark. RedNordM 1915, s. 6 (för häst).
(1 b) -SKRIKA, f. l. r. (†) = -snipa. Broman Glys. 3: 281 (c. 1730).
(1 b) -SKÄFTE. (†) dyfräken; jfr -fräken. Retzius FlOec. 233 (1806).
-SLOG. (i vissa trakter) myr varpå myrhö slås, slåttermyr. Hülphers Dal. 104 (1762). Stora myrslogar, beströdda med en mängd små gråa lador. TurÅ 1904, s. 60.
-SLÅTTER, äv. (bygdemålsfärgat) -SLÅTT l. -SLÅTTA. (myr- 1642 osv. myre- 1712)
1) slåtter på myr. Broman Glys. 1: 237 (c. 1730). Myrslåttern inledde slåtterarbetet (i norra Dalarne). SvKulturb. 5—6: 259 (1933).
2) (i vissa trakter) slåttermyr. ÅngermDomb. 23/7 1642, fol. 201. Ängarna och myrslåtterna hafva flerstädes hela tiden stått under vatten. PT 1902, nr 232, s. 3.
Ssgr (till -slåtter 1): myrslåtter-mark. slåttermyr. Lönnberg Ren. 188 (1909).
-äng. myräng. 2NF 37: 168 (1924).
(1 b) -SNIPA, äv. -SNIP. (i vissa trakter) benämning på vissa vadarfåglar. Schroderus Comenius 155 (1639). särsk.
a) Scolopax rusticola Lin., morkulla. ORudbeck d. y. (c. 1700) i 3NActaSocUpps. VIII. 7: 14. Landsm. 6: ccxvii (1888).
b) enkel beckasin. Wiström Helsingl. 10 (1874). Rosenius SvFågl. 4: 162 (1933).
c) Numenius phæopus Lin., småspov. Rosenius SvFågl. 4: 335 (1935; fr. Härjedalen).
(1 b) -SNÄPPA, f. l. r. småsnäppan Limosa platyrryncha Temm. 1Brehm 2: 444 (1875).
(1 b) -SPOV. snäppan Limosa lapponica Lin. Zetterstedt SvLappm. 1: 121 (1822).
-SPÅNG. över myr. SvNat. 1921, s. 39.
(1 b) -STARR.
1) allmännare o. koll., om starr o. d. som växer på myrar. Hülphers Norrl. 2: 125 (1775). Högberg Utböl. 2: 135 (1912).
2) (†) bot. sävarten Scirpus compressus (Lin.) Pers., starrag. Linné Fl. nr 748 (1745). VetAH 1793, s. 72.
3) (numera knappast br.) bot. starrarten Carex chordorrhiza Ehrh., strängstarr. Krok o. Almquist Fl. 1: 198 (1893). Därs. 206 (1901).
4) bot. starrarten Carex magellanica Lam., sumpstarr. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 700 (1901).
5) bot. starrarten Carex heleonastes Ehrh. Kindberg SvNamn 32 (1905).
-STEN. (†) i myr avsatt kalksten(?). Linné Skr. 5: 16 (1732).
-STRÄCKA, r. l. f. EconA 1807, maj s. 56. Ändlösa myrsträckor. Högberg Vred. 3: 273 (1906).
-STRÄCKNING. myrsträcka. Hemberg ObanStig. 83 (1896).
-STRÄNG, r. smal remsa av myr mellan öppna vattenytor. MosskT 1929, s. 237.
(1 b) -STUT. [jfr björn-stut] (i vissa trakter) växten Angelica silvestris Lin., ängsslöka. Linné Fl. s. 412 (1745). SvGeolU C 145: 71 (1895; fr. Jämtl.).
(1 b) -SVÄRTA, sbst.1, f. l. r. (i vissa trakter)
1) dykanden Nyroca fuligula Lin., vigg. FoFl. 1920, s. 116.
2) dykanden Oidemia nigra Lin., sjöorre. FoFl. 1925, s. 136.
-SVÄRTA, sbst.2, r. l. f. (†) finfördelad myrmalm l. järnockra, som blandad med garvsyra ger svart färg. Skinn upsvartas .. (i Njurunda socken) med myrsvärta. Hülphers Norrl. 1: 32 (1771).
(1 b) -SÄLTING. växten Scheuchzeria palustris Lin., kallgräs. Krok o. Almquist Fl. 1: 330 (1935).
(1 b) -SÄTTA, f. l. r. (i vissa trakter) kärrmes. Ericson Fågelkås. 2: 27 (1907).
(1 b) -SÄV.
1) sävarten Scirpus cæspitosus Lin. Aspelin Fl. 9 (1749).
2) (†) sävarten Scirpus pauciflorus Lightf., tagelsäv. Sahlén VenersbFl. 13 (1854). Iverus VästmFanerog. 16 (1877).
(2) -TAG. [jfr grus-tag] ställe där myrjord upptages. BotN 1880, s. 33.
(1 b) -TALL. skogsv. jfr -gran. Bergv. 2: 101 (1739).
-TORV. torv i l. från myrar. Alm(Sthm) 1767, s. 41. Arrhenius Jordbr. 1: 36 (1859). LB 1: 140 (1899).
-TRAKT. landområde som väsentligen består av myrar; myrmark(er), myrsträcka. Utdikning af en större myrtrakt. EconA 1807, maj s. 52.
(1 b) -TUV. (†) = -säv 1. Rothof 329 (1762).
-TUVA. Gadd Landtsk. 2: 289 (1775).
-TYP. (i fackspr.) BotN 1921, s. 7.
(1 b) -TÅG. bot.
1) växten Juncus alpinus Vill. Gosselman BlekFl. 59 (1865). Krok o. Almquist Fl. 1: 216 (1919).
2) (mindre br.) växten Juncus stygius Lin., dytåg. Krok o. Almquist Fl. 1: 195 (1901). Kindberg SvNamn 31 (1905).
-UGN. (förr) ugn för framställning av myrjärn, bläster (se d. o. 3). JernkA 1845, s. 5 (1732).
(1 b) -ULL. växt av släktet Eriophorum Lin.; jfr -dun. Biberg Linné Oec. 15 (1750). särsk.
a) E. angustifolium Honck. (E. polystachyum Lin.), ängsull. Rothof 712 (1762).
b) (mindre br.) E. vaginatum Lin., tuvull. Krok o. Almquist Fl. 1: 199 (1901).
c) E. callithrix Cham. Krok o. Almquist Fl. 1: 213 (1903).
-UTDIKNING ~020. AdP 1862—63, 6: 204.
-VALL. (myr- 1725 osv. myre- 1688) (i vissa trakter, mindre br.) gräsbärande mark som är myraktig o. sank, sidvall; motsatt: hårdvall. CivInstr. 274 (1688). Västerb. 1932, s. 77.
-VATTEN.
(1 b) -VIDE. namn på vissa arter av släktet Salix Tourn. Rudbeck HortBot. 102 (1685; om S. reticulata Lin.). Linné Bref I. 2: 196 (1755; om S. repens Lin.). Fries BotUtfl. 3: 303 (1859, 1864; om S. versifolia Wg). Lyttkens Växtn. 1230 (1912; om S. myrtilloides Lin.).
(1 b) -VIPA. (i vissa trakter) myrsnäppa. 1Brehm 2: 444 (1875).
-VÄRK, n. (förr) myrbläster, hedningabläster. Garney Masmäst. 4 (1791).
(1 b) -VÄXT, r. l. m. MosskT 1892, s. 224.
-ÅG, se -ag.
-ÄNG. myrmark som användes till slåtter, slåttermyr. Gadd Landtsk. 2: 312 (1775). Det vanligaste slaget af ängar (i Norrbotten) är .. de s. k. myrängarne eller slåttermyrarne. Hellström NorrlJordbr. 509 (1917).
Ssg: myrängs-hö. UpplDomb. 1: 180 (1642).
B (†): MYRE-BRÄDD. myrkant. Bureus Suml. 69 (c. 1600).
-JORD, -JÄRN, -PORS, se A.
-RÅ, sbst. I Hälsingl. plägha the gödha åkeren medh Myrerå (är then svarta mullen i myre bräddarna). Bureus Suml. 69 (c. 1600).
-SLÅTTER, -VALL, se A.
Avledn. (till 1): MYRAKTIG, adj.
1) som liknar l. har karaktären av (en) myr. Myraktig mark. Bennet Lin. A 1 a (1738).
2) som hör till l. finns i (en) myr; av det slag som finns i (en) myr. Myr- och sumpachtig vatn. Broman Glys. 3: 111 (c. 1730).
MYRIG, adj.1 (mindre br.)
1) myraktig (se d. o. 1); äv.: sank. TurÅ 1888, 1: 42 (om gångstig). Marken är delvis blöt och myrig (kring Malmbärget). Norrskensfl. 1927, nr 155, s. 7.
2) myraktig (se d. o. 2). LandsmFrågel. 30: 2 (1930; om vatten).

 

Spalt M 1732 band 17, 1945

Webbansvarig