Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MYNTA myn3ta2, v. -ade ((†) sup. mynt SthmTb. 25/10 1596). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NAD (†, Stiernman Com. 4: 191 (1678)), -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(mijnt- 1556. mynt- (-nn-, -th, -tt(h)) 1524 osv.)
Etymologi
[fsv. mynta; jfr d. mønte (ä. d. äv. mynte), mnt. munten, fht. munizon, t. münzen, feng. mynetian, eng. mint, mlat. monetare; avledn. av MYNT]
motsv. MYNT 1.
1) tillvärka l. prägla (mynt), slå (mynt); äv. utan obj. G1R 1: 206 (1524). Ändoch Kongl. maij:tt till Myntningens instellande hafuer sine höge skiäl; Lickwel (osv.). CivInstr. 64 (1655). Öfverheten .. i hvart och et land .. (har) förbudit alla Undersåtare mynta. Zettersten AnmMynt 39 (1771). En hvar, som vid Rikets Myntverk till myntning inlemnar Guld, eger att derför erhålla guldmynt. BtRiksdP 1873, I. 1: nr 37, s. 15; jfr c. Heckscher SvEkonH 1: 80 (1935). — jfr FÖR-, NÖD-MYNTA, BLIND-, DALER-, KREUZER-, PLÅT-, SLANT-MYNTNING. — särsk.
a) i fråga om prägling av falskt mynt; förr äv. i uttr. falsk myntning, tillvärkning av falskt mynt. Then kompon, som haffver mynthet the falske penninger. G1R 22: 277 (1551). Linné Gothl. 330 (1745: falsk myntning). Medbrottslingen i den falska myntningen. BL 14: 237 (1847). Almqvist Ekols. 1: 296 (1847). jfr EFTER-MYNTA, FALSK-MYNTNING.
b) ss. vbalsbst. -ning, konkretare; äv. övergående i bet.: så mycket mynt som präglas på en gång l. i ett sammanhang l. under viss tid. I en urkund af år 1340 omtalas ”nye svenske penningar”. Med detta uttryck menas möjligen helt enkelt .. det löpande årets nya myntning. Hildebrand Medelt. 1: 830 (1894).
c) med obj. betecknande metallen: tillvärka l. prägla mynt av (metall). Gulledts mynttande. RP 1: 24 (1626). Afvestad .. (är) et stort Kronobruk, där Kopparen myntas. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 87 (1775). Myntadt guld. Carlén Skuggsp. 1: 398 (1861, 1865). Heckscher SvEkonH 1: 609 (1936). jfr FÖR-MYNTA, OMYNTAD, GULD-, KOPPAR-MYNTNING.
d) (†) oeg., med avs. på sedlar; jfr MYNT 1 e. Law .. myntade et oräkneligt antal Sedlar. SvMag. 1766, s. 166. AvHauswolff (1809) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 282.
2) i åtskilliga bildl. anv. av 1. — särsk.
a) (†) anstifta; förbereda. Fuller skiedde osz här och där förtret, och kunde man wäl aftaga (dvs. förstå), at emot osz mycket myntades. Stiernman Riksd. 982 (1641).
b) (i skriftspr.) åvägabringa l. forma l. skapa (ngt), prägla; särsk. med avs. på uttryck l. fras o. d. Hagberg Shaksp. 1: 176 (1847). Kinesen övergick .. till en ny metod, med tillhjälp av vilken han kunde lätt och lekande mynta (skriv)-tecken i obegränsat antal. Karlgren OrdMittR 88 (1918). De många slående fraser, han (dvs. Th. Roosevelt) myntade, ingingo i vardagsspråket. Almquist VärldH 9: 486 (1934).
c) (i skriftspr.) i p. pf., i uttr. myntad på ngt, gjord l. åstadkommen för ngt visst ändamål l. med tanke på ngt; myntad på ngn, gjord med syftning på ngn. KKD 2: 264 (1718). Humbla Landcr. 37 (1740). En på fåfängan myntad, för alla tydlig afvikelse från sanningen — ”det hade varit hån, men icke ros”. Rydberg RomD 42 (1877). ”Det där var en moralpredikan så god som père Anselmes egen”, sade Claës leende. ”Var den — myntad på mig?” Åkerhielm Hvidehus 262 (1899). 2NF 16: 182 (1911).
Särsk. förb.: MYNTA OM10 4. till 1: prägla om (mynt). RP 11: 2 (1645). jfr ommynta.
MYNTA UPP10 4 l. OPP4. till 1 c, med avs. på metall: använda l. förbruka (metall) till mynt; utmynta. Mynta op mycket silfver. Lind (1749). jfr uppmynta.
MYNTA UT10 4. jfr utmynta.
1) till 1 c, med avs. på metall: tillvärka l. prägla mynt av (metall). Hansson Nott. 118 (1885; i bild). Tro icke att guldet i flodbottnens sand är färdigt att myntas ut. Söderhjelm Brytn. 290 (1901).
2) bildl.; särsk.: omsätta (ngt) i pänningar; göra pängar av (ngt). Levertin (1886) hos Söderhjelm Levertin 1: 231. Sparfrämjandet har ideer och myntar snart ut dem. SvD(B) 1943, nr 28, s. 9.
Ssgr (till 1; jfr anm. till mynt ssgr): MYNTNINGS-ARBETE~020. VetAH 1820, s. 204.
-AVGIFT~20 l. ~02. = mynt-skatt 2. EkonS 1: 264 (1893).
-BELOPP. jfr belopp I b. 2VittAH 23: 16 (1857, 1863).
-GULD. avsett att användas till mynt. SFS 1910, nr 62, s. 5.
-KOSTNAD. SKL 2: 847 (1848).
-MASKIN. för prägling av mynt. Dalin (1853).
-ORT. ort där visst mynt är tillvärkat. Hallenberg Myntcab. 253 (1804).
-PLATS. = -ort. Fornv. 1917, s. 44.
-REMEDIUM. (†) = mynte-remedium. 2VittAH 23: 431 (1857, 1863).
-RÄKNING. jfr mynt-räkenskap. 2VittAH 23: 404 (1857, 1863).
-RÄTT, r. l. m. = mynt-rätt 1. Nordström Samh. 1: 366 (1839).
-STÄLLE. = -ort. 2VittAH 2: 42 (1787, 1791).
-SUMMA. = -belopp. 2VittAH 23: 398 (1769).
-ÅR. år då visst mynt tillvärkats. SDS 1908, nr 106, s. 2.
-ÄMNE. (†) material för tillvärkning av mynt. AdP 1800, s. 561.
Avledn.: MYNTARE, m. [fsv. myntare]
1) till 1: person som präglar l. har till uppgift att prägla mynt; jfr klippings-, pänning-myntare.
a) (om ä. förh.) myntmästare. OPetri Tb. 238 (1528; uppl. 1929; möjl. till 2). Sveriges eget mynt kunde (icke) komma i gång .. förrän flere Myntare förordnades. Hallenberg Mynt 23 (1798). Fornv. 1915, s. 215.
b) arbetare vid myntvärk. Lindfors (1824). Östergren (1932). Anm. till b. Denna bet. föreligger möjl. tidigare, ehuru det icke framgår av föreliggande språkprov.
2) till 1 a: person som tillvärkar falskt mynt; numera bl. i ssgn falsk-myntare; förr äv. i uttr. falsk myntare. Then falske Myntaren. Forsius Fosz 218 (1621). FörarbSvLag 2: 39 (1695). 2SAH 50: 297 (1874).
Ssgr (till myntare 1 a, om ä. förh.): myntar(e)-båt. (†) farkost använd vid transport av mynt(?). SkeppsgR 1547.
-folk. (†) om personal vid myntvärk. Stiernman Com. 2: 30 (1635). Hallenberg Hist. 5: 196 (1796).
-hus. (†) mynthus, myntvärk. Almquist Bergskoll. 48 (i handl. fr. 1654). Schenberg (1739).
-lön. avgift (urspr. avsedd ss. betalning åt myntmästare) som erlades av den som inlämnade guld, silver l. koppar till myntning; jfr mynt-skatt 2, slag-skatt. Stiernman Com. 1: 198 (1567). AOxenstierna 1: 487 (1633). Björkman (1889).
-ordning. instruktion för myntmästare. Stiernman Com. 2: 29 (1635). Minnesskr1734Lag 2: 782 (1934).
-redskap. (†) = mynt-redskap. TullbSthm 1535, s. 42 b.
-sven. [fsv. myntara sven] (†) myntmästares biträde l. tjänare. HH XIII. 1: 184 (1565). SthmTb. 14/6 1578. Söderwall Ordb. 2: 70 (1891).
MYNTBAR, adj. (†) till 1 c, om metall: som kan användas till prägling av mynt. DA 1824, nr 63, s. 1. (Agardh o.) Ljungberg I. 3: 96 (1853).
MYNTERI, n. (†) till 1.
1) abstr.: tillvärkning l. prägling av mynt. RARP 2: 161 (1635). jfr koppar-mynteri. särsk. om falskmyntning; äv. i uttr. falskt mynteri; jfr mynta, v. 1 a. G1R 23: 108 (1552). Voigt Alm. 1670, s. 26. jfr falsk-mynteri.
2) konkret: mynthus, myntvärk. RP 1: 12 (1626). Stiernman Com. 2: 29 (1635). Högberg Vred. 3: 269 (1906). särsk. till 1 a: plats där falskmyntning bedrives. SvT 1852, nr 154, s. 2.

 

Spalt M 1729 band 17, 1945

Webbansvarig