Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MONOKORD mon1okå4rd l. 1– l. 1-, l. -nå- l. -nω-, ngn gg MONIKORD mon1i- osv., n. (Edlund ÅrsbVetA 1849, s. 20, osv.) l. r. l. m. (Envallsson (1802), Cannelin (1921)); best. -et l. -en; pl. = l. (ss. r. l. m. alltid) -er; förr äv. MONOKORDIUM l. MONOKORDUM, n.
Ordformer
(moni- 18991925. mono- 1802 osv. -kord (-chord, -cord) 1802 osv. -chordium 16851871. -chordum 1782)
Etymologi
[jfr t. o. eng. monochord, fr. monocorde; av mlat. monochordum, av gr. μονόχορδον, n. av μονόχορδος, ensträngad, av μόνος, en, ensam, o. χορδή, tarm, sträng]
mus. enkelt musikinstrument bestående av en resonanslåda med en enda sträng, som kan avdelas medelst ett rörligt stall; äv. om liknande instrument med flera strängar. Spegel GW 252 (1685). Berlin Lsb. 385 (1852). Den äldsta förebilden till klaverinstrumenterna ha vi uti det grekiska monochordet. SDS 1899, nr 123, s. 2. NoK 123: 116 (1935).

 

Spalt M 1313 band 17, 1945

Webbansvarig