Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MOGANDE mω3gan2de l. 302, förr äv. MÅGANDE o. MOGENDE, p. adj.
Ordformer
(mog- 1587 osv. måg(h)- 1651—c. 1755. -ende 1587—1726. -ande 1634 osv.)
Etymologi
[fsv. maghande, moghande, p. pr. av magha, mogha, v., förmå (se MÅ, kunna). Det nutida uttalet med ω beror på läsuttal, möjl. under påvärkan av MOGEN]
1) (numera bl. arkaiserande i lagspråk l. poetiskt spr.) myndig, som nått myndig ålder; äv. allmännare: fullvuxen. SthmTb. 24/1 1587. Pojkens halfva del (av hemmanet) tillåtes Anna att bruka till dess han till sine mogande år kommer. NoraskogArk. 5: 194 (1654). Nu fyller .. (övermage som begått dråp) snart femton åhr, och pröfves hans ondska och arghet vara större, än emot thes ålder svarar; straffes tå som mogande man. MB 31: 1 (Lag 1734). Tigerschiöld Dikt. 1: 61 (1888).
2) (†) i uttr. mindre mågande, mindre bemedlad. Må ingen dreng eller piga, eller mindre mågande mena sig vara frikallad at gifva them fattigom. Swedberg Casa 649 (1723).

 

Spalt M 1261 band 17, 1945

Webbansvarig