Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MJÄKA mjä3ka2, v.2 -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. mjäka; jfr sv. dial. mäkra, nor. dial. mækta; ljudhärmande]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i fråga om getters läte: bräka. Man hör koskällan pingla, getter mjäka. Torpson Norden 206 (1887). Getternas ängsliga mjäkande. TurÅ 1894, s. 234.

 

Spalt M 1147 band 17, 1945

Webbansvarig