Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MANIERISM man1ieris4m, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. manierismus; av fr. maniérisme, till manière (se MANER, sbst.1)]
i sht konst. o. litt.-hist. förkonstling; förhållandet att ha stelnat i maner. Frey 1841, s. 132. (Sångaren) var .. mycket omtyckt .., men urartade sedan i manierism. NF 20: 50 (1896). Att befria konsten från manierism och smakfördärf. Nordensvan KonstH 9 (1899). (Skådespelerskan) spelade .. (sin roll) med en viss nervös manierism. SvD(A) 1933, nr 298, s. 11. — särsk. konst. i utvidgad anv., i sg. best., om den härskande riktningen inom måleriet under senrenässansen(s sista tid) (som kännetecknades av en ofta ytlig o. virtuosmässig anslutning till Michelangelos o. Correggios arbeten). NF 1: 18 (1875). OoB 1936, s. 444.

 

Spalt M 243 band 16, 1942

Webbansvarig