Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MANGEL, sbst.2, r. l. m. l. n.; best. -eln (Tegel E14 93 (1612), RelCur. 123 (1682)) l. -elen (BlBergshV 19: 227 (1660), Scherping Cober 2: 236 (1737)), ss. n. manglet (RP 6: 245 (1636), Sylvius Curtius 698 (1682)).
Ordformer
(mang- 15381853. mång- RA I. 1: 241 (1538: mångelt, fel för mångell), 16161702)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. mangel; av (mh)t. mangel, sidoform till mht. manc, brist, besläktat med lat. mancus, lemlästad, ofärdig (jfr MANKO). — Jfr MANGLA, v.1, MANKERA]
(†)
1) otillräcklighet, avsaknad, brist (på ngt); jfr BRIST, sbst.1 II 1; äv. i sådana uttr. som lida o. d. mangel på l. uppå l. av l. om ngt, lida brist på ngt. G1R 12: 80 (1538: opå). Wijdh Salebergit skall ware stoor breck och mangel på Spannemåle. Därs. 15: 437 (1543). Mangel om godt och sundt Watn. IErici Colerus 1: 305 (c. 1645). (Skeppen) ledo stort mangel af allehanda nödwändigheter. CGyllenborg (1715) i HSH 10: 126. Carlén Ensl. 1: 27 (1846). Dalin (1853; gammalt). — jfr PROVIANT-, PÄNNING-MANGEL. — särsk.
a) i uttr. av mangel på ngt l. för mangel av l. l. uppå ngt, på grund av att ngt saknas, av brist på ngt. Annerstedt UUH Bih. 1: 157 (i handl. fr. 1620: för mangell uppå). (Jag) haar .. icke kunnat så noga probera (vattnets sammansättning), för mangel af de behörige materialier. Hiärne Förb. 47 (1706). Af mangel på Talg, bruka the fattige .. Lampor med Tran vti. Œdman Bahusl. 21 (1746).
b) i uttr. i l. uti mangel av l. på ngt.
α) om l. när ngt saknas, i brist på ngt. Grubb 632 (1665). I mangel af annat. Block Pest. 42 (1711). (Hushållaren) nödgas .. spisa .. (kreaturen) med halm, eller i mangel af den samma mätta dem med granris och annat slikt. Boije Landth. 160 (1756).
β) på grund av att ngt saknas, av brist på ngt. HSH 31: 353 (1662). Den utsådda Säden (blir) i mangel af folck obärgad. JAdlersteen Klagoskr. 15/6 1711 (hskr. i RA). Om allmänne wägarne, i mangel af behörige .. Wägerödningar, äro förderfwade. ILandsfisc. 1714, s. B 1 a. GBonde (1759) hos Trolle-Bonde Hesselby 166.
c) med gen.-attr. betecknande det som saknas: brist (på ngt). Af Läkedomars mangel. SthmStadsord. 1: 130 (1657). Schück VittA 3: 207 (i handl. fr. 1681).
d) övergående i bet.: umbärande, nöd. Ey Bröder är thet sant, at Mangel gör Poeter? Arvidi 136 (1651). OSPT 1687, nr 34, s. 3. Nicander GSann. 110 (1767).
2) i uttr. ingen mangel är att icke osv., det slår icke fel att osv. Tå tryggia wij osz ther med, såsom wij hade hela then Christna Trona, och ingen mangel woro wij skola tå icke ingå i Himmelrijket. Ekman Siönödzl. 49 (1680).
3) bristfällighet, ofullkomlighet, brist(er) (se BRIST, sbst.1 II 2), skavank, defekt; fel (se d. o. I 2); äv.: skada (som ngt lider). Ludvigsson Norman 21 (c. 1550). Owäder .., genom hwilke then herlighe Åhrszwäxten något mangel wederfaras .. motte. Herlicius Alm. 1641, s. 37. Befinner .. (rustmästaren) någon brist eller mangel (i soldaternas utrustning), böör han (osv.). Söderman ExBook 165 (1679). Blindheeten (är) en stoor Plåga och Mangel. Gezelius Cajanus 10 (1681). Nohrborg 672 (c. 1765).
4) oriktighet, misstag; fel (se d. o. I 3). Schroderus Os. III. 1: 373 (1635). Desza orden gifwa och nogsamt tillkiänna att det är mangel i Skrifften. Rudbeck Atl. 3: 527 (1698).
5) förvållande, skuld; fel (se d. o. I 5). Skulden och mangeln fants hos dem. Tegel E14 93 (1612).
Avledn. (†): MANGELAKTIG, adj. till 4, = brist-fällig 1. Schroderus Os. III. 1: 261 (1635). Därs. 276.
MANGELBAR, adj. [jfr t. mangelbar] till 1 d, om tillstånd l. belägenhet: nödställd. VDAkt. 1701, nr 228. Därs. 1715, nr 241.
MANGELHAFTIG, adj. [jfr (m)nt. mangelhaftich]
2) till 1 d, = mangelbar. Närwarande tijdz knappe och mangelhaftige tilståndh. Stiernman Riksd. 1497 (1664).
3) till 3, = brist-fällig 2. LiusCronorna i domKyrkian äro .. mangelhafftige på många ställen. VDAkt. 1734, nr 162.

 

Spalt M 234 band 16, 1942

Webbansvarig