Publicerad 1942   Lämna synpunkter
-LÄNNING ~län2iŋ, sbst.1, äv. (numera föga br.) -LÄNDING ~län2diŋ, förr äv. -LÄNDNING l. -LÄNNINGE, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(-länding (-le-) 1680 (: Irländingar)1929 (: isländing). -ländning (-le-) 1541 (: inlendning)1859 (: inländningar). -länning (-le-) 1541 (: indlenningen) osv. -länninge 1757 (: Gottlänninge))
Etymologi
[jfr d. -lænding, nor. -lending, isl. -lendingr; avledn. av -LAND i motsvarande ssgr; jfr dock anm. i etym. avd. under BOHUSLÄNNING]
i ssgr betecknande person som bor (hör hemma) i l. inom l. härstammar från provins l. annat område med motsv. namn l. benämning på -LAND resp. (i BOHUSLÄNNING) motsv. namn på -LÄN. — jfr DALS-, FAST-, FIN-, FOSTER-, GOT-, GRÖN-, HALL-, IN-, INGERMAN-, IR-, IS-, JÄMT-, LAPP-, NORR-, SMÅ-, UPP-, UT-, Ö-LÄNNING m. fl.

 

Spalt L 1670 band 16, 1942

Webbansvarig