| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LÅT lå4t, sbst.3, r. l. m. l. f. (TobCom. E 1 b (1550) osv.) ((†) n. Forsius Fosz 144 (1621), Bremer Brev 4: 406 (1865)); best. -en (ss. n. -et); pl. -ar (Dalin (1853; i bet. 5) osv.) ((†) = (Möller (1790, 1807)); -er Visb. 1: 13 (1572), Kolmodin QvSp. 1: 117 (1732)); förr äv. LÅTE, n.?; pl. =; förr äv. LÅTER, m.
1) (†; jfr dock slutet) åthävor, åtbörder, minspel; hållning, uppträdande; sätt att skicka sig l. bete sig, beteende; later; jfr 2, ävensom LÅTA II 1. Visb. 1: 13 (1572). Barnslige Låther. Brahe Oec. 12 (1581; uppl. 1920). Alla hans låter och åthäfwor. Schroderus JMCr. 40 (1620). Om god lååt och tukt på kyrkiowallen blefuo the (vid visitationen) wel vnderwijste. Murenius AV 179 (1648). Effter Qwinnors Sed och Låth. Sylvius Curtius 567 (1682). Ihre (1769). — jfr ÖGNA-LÅT. — särsk. i utvidgad anv., i ssgn GRANN-LÅT.
2) mänskligt läte (förbundet med visst minspel o. d.), särsk. ss. uttryck för glädje, sorg, smärta, vrede o. d. (t. ex. skrik, skratt, gråt o. d.); utom ss. senare led i ssg (l. elliptiskt härför) numera bl. mera tillf., i sht med anslutning till 4 l. 5; stundom utan klar avgränsning från 1; jfr LÅTA II 5. TobCom. E 1 b (1550). Thet är icke lijka låter, then ene leer then andre gråter. SvOrds. C 3 b (1604); jfr 1. Hos oss ei annan låt, än gråt och klagan hördes. Kolmodin QvSp. 2: 297 (1750). Synden börjar med låt och slutar med gråt. Granlund Ordspr. (c. 1880). — jfr GLÄDJE-LÅT. — särsk.
a) om uttryck för smärta l. sorg o. d.: klagan, jämmer, kvidan, ”gnäll”, gråt; förr äv. närmande sig bet.: klagomål o. d.; särsk. i förb. med gråt o. i sådana uttr. som ynklig, ömklig, sorglig låt; jfr LÅTA II 4. Johan Skyt skal väl vitna, hvad för ynkelig låt är ibland almogen här nedre vid gräntzen. OxBr. 12: 175 (1615). Hör på min gråt och lååt, I berg och hårda stenar. Holmström Vitt. 193 (c. 1700). Döf til bekymrets låt, så väl som nöjets toner. Wallenberg (SVS) 2: 57 (1774). Blif icke ängslig, .. intet pip och ingen låt. Palmstjerna Snapph. 2: 138 (1831). Bremer Brev 4: 406 (1865). Östergren (1932). jfr JÄMMER-, KLAGO-, SORGE-LÅT.
b) (†) om bannor, gräl, kiv o. d.; särsk. i uttr. ond, elak låt; jfr LÅTA II 3. I husomen är intet annat än bannor och ond låt. PErici Musæus 2: 74 b (1582). Osämias och hålla elak lååt. SynodA 1: 125 (1665). Lucidor (SVS) 393 (1674). jfr DVÄRGA-LÅT.
c) övergående i bet.: ”väsen”, stoj, ”liv”, oljud; förr äv. i uttr. hålla låt. Dett skick och lååt, som hwar affton hålles hoss Johan Schrifwars effterlefwerska. BtÅboH I. 2: 72 (1624); jfr 1. Sådana lifliga låt här hålsz. 2Saml. 35: 221 (1662). Tyst med den der låten! Björkman (1889). Alla (barnen ombord på en amerikaångare) kunde de skrika, och alltid var det någon, som höll låten gående under alla dygnets timmar. Nordström Amer. 14 (1923). jfr O-LÅT.
3) läte av fågel l. (numera bl. tillf.) annat djur; numera vanl. (med anslutning till 5) om läte som bildar en (bestämd) serie av ljud l. toner (har en viss ”melodi”); jfr LÅTA II 5. Lucidor (SVS) 452 (1674; om vaktelns sång). (Göken) hafer en särdels låt, som är gäll nog, men ther hos likwäl intet obehagelig. Rudbeck Samolad 74 (1701). Den enda fogel jag råkat, hvars låt kunde återges med vokaler och konsonanter synes mig vara gyllingen. Strindberg Blomst. 27 (1888). (Taltrasten) började spela på allvar, han drog alla sina låtar och melodier, han visslade och drillade. Forsslund Djur 36 (1900); jfr 5. Hedin Indien 2: 136 (1910; om en schakals läte). — jfr FÅGLA-, FÅRA-, GROD-, KORP-, UGGLE-, VARGA-LÅT m. fl.
4) (i sht vard. o. i vitter stil) allmännare: ljudande, ljud; dels (numera knappast br.) om enskild, mera enhetlig ljudföreteelse, stundom närmande sig bet.: ton, klang; dels koll., om grupp l. serie av ljudföreteelser, t. ex. om dån, susning, toner från ett instrument o. d., stundom närmande sig bet.: musik, spel; numera företrädesvis med anslutning till 5; jfr LÅTA II 5. SvForns. 2: 276. Schroderus Dict. 135 (c. 1635). Nu hittas uti Svenska Tungomålet 30 särskilta enfalliga Låter eller Läten. JBureus (c. 1640) hos Lindroth Bureus 113. Mörke Skogar, / Där Fogleflygt i Trädens trängsel skiär; / Men elljest intet låt at höra är. Frese VerldslD 123 (1726). I Babel Zion satt .. / I dystra pilträd utan låt / Förgätna harpor hängde. Hedborn Ps. 2: 6 (1813). Nattvindens klagande låt. Unge Dikt. 78 (1838). Vid flöjters låt. Heidenstam Vallf. 73 (1888); jfr 5. Öfver nejden gick låten af spelet och skratten. Fröding Guit. 41 (1891). — jfr BI-, KLOCKE-LÅT.
5) serie av toner som bildar en melodi; särsk. dels om vall- l. locklåt (i sht utförd med lur), dels om enklare folklig musikalisk komposition, folkmelodi; jfr 3. En Fogelfängiar’ utan Lååt / At fånga bär sig såleds åt (osv.). Lucidor (SVS) 441 (1674). I det samma Spelmannen då stryker på Violen up den nya låten. Lenæus Delsbo 207 (1736, 1764). Ända långt ut öfver Pätsejaures vågor nådde låtarna från hennes näfverlur. Hemberg ObanStig. 30 (1896). Revisionssekreteraren Nils Andersson från Lund, vilken i Jämtland upptecknat bortåt 700 låtar. ArkNorrlHembygdsf. 1918, s. 116. — jfr BOCKHORNS-, BRUD-, DANS-, FOLK-, GÅNG-, HANDKLAVERS-, HORN-, LOCK-, SPELMANS-, STEK-, VALL-, VALTHORNS-LÅT m. fl. — särsk. i utvidgad anv.
b) (i sht i fackspr.) om (polskaartad) dans (utförd till dylik folkmelodi). Brud ock brudgum dansa nu två ”låtar” (polskor) med varenda en (av gästerna). Landsm. XI. 4: 19 (1896).
6) (i sht vard. o. i vitter stil) i bildl. anv., numera väsentligen med anslutning till 5; särsk. för att beteckna att ngn låter det bli vid det gamla resp. att en förändring inträder (o. den reaktion detta utlöser hos ngn). Jagh troor det blifwer een annan låter, / När pung och peningar blifwa förspelt. Brasck FörlSon. G 4 b (1645). Hade du haft med mig att göra, skulle du sannerligen fått höra på en annan låt! Lidforss DQ 2: 780 (1892). Den .. allmänneliga låten att tiderna försämras. Bergman MedeltPoesi 3 (1899). — (†) (Jag) beer min käre farkär, att iag får blij wid min gamla låt. Ekeblad Bref 1: 322 (1654; rättat efter hskr.).
Spalt L 1468 band 16, 1941