Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LYSA ly3sa2, v.2, förr äv. LJUSA, v. -er, -te, -t, -t ((†) pr. ind. sg. lys(s) Lucidor (SVS) 153 (1671), Wexell Rol. 169 (1755); lysar Spegel GW 246 (1685)). vbalsbst. -ANDE, -NING (se LYSNING, sbst.2); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(liuss(-) 1541c. 1620. ljus- (lius-) 16201868. ly(y)s- 1524 osv. lyss(-) 1569 (: Lÿss, imper. sg.), 1631 (: lyssa, inf.)c. 1690 (: lysz, pr. ind. sg.). lÿus- (lÿws-) 1547c. 1620)
Etymologi
[fsv. lysa; jfr sv. dial. ljusa (i bet. 8 b γ), dan. o. nor. lyse, isl. lýsa; avledn. av LJUS, adj. — Jfr LYSA, sbst., LYSE, LYSING, sbst.1—2, LYSN, LYSNA, sbst., LYST, sbst.2—3]
A. i eg. o. närstående bildl. anv.
1) om föremål o. d. (ljuskälla): avgiva l. utsända l. utstråla ljus; äv. oeg., om ljussken o. d.: utstråla, skina; äv. opers., särsk. i uttr. det lyser av ngt.
a) i fråga om ljus från primär ljuskälla (glödande l. brinnande l. fosforescerande kropp, belysningsredskap o. d.) l. starkt, reflekterat ljus som liknar dylikt (t. ex. från månen l. strålkastare; jfr b); om belysningsredskap o. d. äv. (i sht förr): brinna, vara tänd. Lysa klart, starkt, svagt, med gult, vitt, rödt ljus. Solen lyser. Månen lyser med lånat ljus. En starkt, svagt lysande stjärna. Syr. 43: 9 (öv. 1536). (Beträffande gatubelysningen bör) i akt tagas, at alla Lyktor hållas lysande ifrån och med d. 1 Oct. .. kl. 7. PH 6: 4465 (1756). Vid Vissa tillfällen lyser vågen der ett skepp går fram, som en ansenlig eldsträcka. Bergman Jordkl. 221 (1766). Solstrålarna .. sönderdelas (i prismat) i lysande .. och .. värmande strålar. Berzelius Kemi 1: 11 (1808). Några slocknande glöd lyste i en .. kakelugn. Carlén Repr. 6 (1839). På aftonhimmelen, den mörka, höga / Ett präktigt stjernfall lyste och försvann. Snoilsky Son. 8 (1863, 1871). Lysande organismer. Ljus B 1—2: 452 (1925; rubrik). En låga blir kraftigt lysande, när ett fast ämne glöder i lågan. Starck Kemi 287 (1931). — särsk. med tanke väsentligen på utstrålningens värkan på ljuskällans omgivning (belysning av ett visst område, ett föremål l. en punkt), mer l. mindre övergående i bet.: sprida ljus, åstadkomma belysning. Solen lyste mellan träden. En stråle lyste genom lövvärket. Ljuset lyste honom i ögonen. Lampan lyser bra, dåligt. Det lyser i våningen. Upp. 21: 23 (NT 1526). Liufliga Sool .. / Lysz vppå wårt Bool. Wivallius Dikt. 105 (c. 1642). Månen går ur moln, och lyser / på bleka anletsdrag. Tegnér (WB) 4: 30 (1822). Månen lyste öfver en snöbetäckt gårdplan. Rydberg Vap. 99 (1891). (Jag skall) skicka er till en plats, där varken sol eller måne lyser. Grip JunkG 101 (1926).
b) i fråga om (jämförelsevis starkt) reflexsken från föremål med blank(polerad) l. fuktig l. fet yta o. d. (jfr a, c): glänsa, skina; blänka, glimma; äv. om person, dräkt o. d. som bär resp. är besatt med juveler o. d. Dräkten lyste av guld. Forsius Fosz 422 (1621). (Hon) af jouvelers skimring lyste / Ur hårets brutna lockar små. Bellman Gell. 96 (1793). Mera än hjelmar och svärd dock sköldarne lyste i salen. Tegnér (WB) 5: 20 (1825). Han konstaterade .., att sjön var otroligt djupblå och lysande. Hallström Händ. 289 (1927); jfr c. — jfr GULD-, SILVER-LYSANDE.
c) i fråga om utstrålning av diffust ljus (stundom tillika med annat reflexljus) från ett gm dagsljus l. artificiellt ljus o. d. belyst föremål som ger föremålet ett ljust utseende l. en viss (ljus) färg l. varigm föremålet särskilt starkt framträder, särsk. gm ljusa l. skarpa färger, i sht mot en mörkare bakgrund; stundom svårt att skilja från 5 o. 6; ofta i sådana uttr. som lysa vit l. röd l. gul l. blå o. dyl. l. vitt l. rödt osv. Hwar Tulipaner förr medh theras Fägring lyste. Lucidor (SVS) 224 (1672); jfr 5. Osbeck Resa 56 (1751, 1757). Lyser icke sjelfva ljungen grönast / På den torfva, der vi lekt som barn? CVAStrandberg 1: 170 (1856). Snön lyser hvit på taken. Rydberg Dikt. 1: 139 (1882). Hans hvita hår och hans hvita skägg lyste öfver kanten af tidningen. Lundegård Tit. 21 (1892). Deras kläder voro så nya och brokiga, att det lyste långa vägar av dem. Lagerlöf Holg. 2: 161 (1907). — jfr FÄRG-, RÖD-, VIT-LYSANDE m. fl. — särsk. i p. pr. i adjektivisk anv., om färg: lyskraftig, stark o. ljus; stundom: gräll, prunkande; motsatt: blek, matt. Björkegren 2830 (1786). Lindblom Rokokon 80 (1929).
d) i fråga om den glans som utstrålar från ngns ögon l. ansikte, särsk. vid glädje, hänförelse l. ”ljus” sinnesstämning o. d.: stråla, skina, glänsa; med subj. betecknande öga, blick, ansikte o. dyl. l. person; äv. i uttr. lysa av glädje o. d.; äv. opers., särsk. i uttr. det lyser av ngn. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 114. Hans blickar lyste af öfvermod. Runeberg 5: 27 (1860). Hon lyser som ett vinterny. Granlund Ordspr. (c. 1880). Anne-Marie lyste af glädje. Hallström GHist. 32 (1895). Det tunga ansiktet blev .. nästan lysande i sin ondska. Siwertz JoDr. 335 (1928). — särsk. i uttr. glädje, hat o. d. lyser ur l. i (stundom från l. av) ngns ögon l. ansikte o. dyl. l. ur l. av ngn; i sht förr ofta närmande sig 6. Ehrenadler Tel. 34 (1723). Tjufven lyser ibland ur mångens ögon och upsyn. Nicander GSann. 60 (1766); jfr 6. Hälsan lyste från Hans kind. Lidner (SVS) 2: 203 (c. 1785). Hatet lyser med elak glans i hans ögon. Fahlcrantz Kyrkoh. 218 (1907). Tacksamheten lyste av henne. Moberg Rosell 296 (1932).
e) (i vitter stil) i mer l. mindre utförd bild (jfr B). Så låter idhart liws lysa för menniskiomen, ath the mågha see idhra godha gerningar. Mat. 5: 16 (NT 1526). Dygden lyser i mörkret. Schultze Ordb. 2797 (c. 1755). Lyckan lyser öfver hans stig. 2SAH 46: 231 (1870). Hedin Pol 2: 141 (1911). — särsk.
α) [jfr språkprovet 1863, 1871 under a] i uttr. lysa och försvinna; jfr 5, 6. Berndtson (1880). Hans enka .., hvilken i slutet af 1820-talet kom till Stockholm och här på olika sällskapshorizonter lyste och — försvann. Schöldström Skuggor 200 (1883).
β) i uttr. låta sitt ansikte lysa o. d., se ANSIKTE II 8 j.
2) om person: hålla l. bära belysningsredskap så att dess ljus tjänar ngn till belysning l. till belysning av ngt; hålla l. rikta belysningsredskap så att dess ljus faller (på ngt l. i viss riktning o. d.); jfr 3. Tå .. (sade) Bencht till sin tienere som hade en lücht Lÿss hijt. SthmTb. 25/3 1569. Munken tänder sin lykta och lyser på väggarnas bilder. Retzius Sicil. 92 (1892).
3) om ljuskälla l. person; tr.
a) (numera bl. i vitter stil, ngt arkaiserande) med avs. på (konkret) föremål l. område o. d. (jfr c): låta sitt ljus falla resp. (om person) bära l. hålla l. rikta belysningsredskap så att dess ljus faller på (ngt), belysa; äv. (med avs. på natt, rum o. d.): sprida ljus i, göra ljus, upplysa; äv. bildl. En Här-stråt, den Gud sielfwer han lyser och leder. Stiernhielm Herc. 383 (1658, 1668; i bild); jfr c. Hvem lyser månans mörka kropp? GFGyllenborg Vitt. 1: 244 (1786, 1795). En fyrbåk byggd att lysa strand och haf. Tegnér (WB) 3: 106 (1820). Skogen är mitt slott. Min sal / lyser månen. Björkman Hesp. 3: 38 (1897). — jfr BE-, KRING-LYSA, ävensom MÅN-, NORRSKENS-, SOL-LYST.
b) med avs. på person: tjäna (ngn) till belysning resp. (om person) bära l. hålla l. rikta belysningsredskap så att dess ljus tjänar (ngn) till belysning; äv. med refl. obj., särsk. i uttr. lysa sig med ngt, använda ngt l. låta ngt tjäna till belysning åt sig; äv. i bild (jfr 7). 2Kor. 4: 4 (NT 1526; i bild). Rettwisonnes liws haffuer icke lyyst oss. Vish. 5: 6 (Bib. 1541). Samma pijgga hadhe Lÿst .. Peder Nilsson dit i Stufwan till Sängz. ÅngermDomb. 18/4 1644, fol. 8. Eviga stjernor / lysa oss. Tegnér (WB) 2: 21 (1809). Falk lyste honom utför trapporna. Strindberg RödaR 228 (1879).
c) (numera bl. i vitter stil) med sakobj. betecknande ngns värksamhet, färd, väg (i abstr. bet.) o. dyl. o. (utsatt l. bl. tänkt) personobj.: tjäna resp. (om person) låta ljuset från belysningsredskap tjäna (ngn) till belysning vid (dennes värksamhet, färd osv.). Widegren (1788). Vid skogsbrynet sprang en lyktgubbe och lyste färden (vid den nattliga slädfärden). Rydberg Vigg 16 (1875). Du sjunkande sol, .. / .. lys mina helsningar vägen / Till hemlandets blånande skär! Wennerberg 4: 75 (1885). Månens lykta hänger tänd och lyser mitt bestyr. Gullberg FrämStad 13 (1927).
4) (†) om dag: ljusna, randas, gry; äv. bildl., om tid o. d.; äv. opers., särsk. i uttr. det lyser för dagen, det ljusnar. VarRerV 5 (1538). Förr än Daghen begynte lysa, hörde man i alla Stadzens Gathur och Wincklar, Trommetares Liudh. Tegel G1 1: 64 (1622). Skogekär Bärgbo Klag. A 4 a (c. 1632; bildl.). Tidigt om morgonen, innan det lyste för dagen, gick käringen ut. SvFolks. 156 (1844).
B. i vissa bildl. anv. (jfr 1 e, 3 a, b, 4).
5) [bildl. anv. av 1] sprida glans omkring sig; vara strålande; glänsa; framträda på ett markerat, iögonenfallande sätt på grund av särskilt framstående egenskaper (ss. prakt, ett glänsande yttre, duglighet, utomordentlig begåvning), utmärka sig gm ett glansfullt uppträdande, vältalighet, bragder o. d.; om sak äv.: pråla; stundom med förbleknad bet. o. närmande sig 6; utom i p. pr. i adjektivisk anv. (jfr b) numera företrädesvis om person. Lysa med sin intelligens, sina talanger, sina kunskaper, sin lärdom. Lysa med sin frånvaro, se FRÅNVARO 1 b. På .. (påven Johannes) lyste ingen ting, thet nampnkunnigt war, mehra än thet han aff Naturen war wältalande. Schroderus Os. 2: 67 (1635). Giör han wäl, så lyser hans Dygd; Giör han illa, så skijn hans Odygd. Grubb 579 (1665). En rôle att lysa i. Leopold 1: 285 (1808, 1814); jfr d. De hänsofna ätter, / Som lyste i fejd och i fred / .. / Banérer och Bondar i led efter led. Snoilsky 5: 59 (1888, 1897). — särsk.
a) (†) i uttr. lysa (ut)av l. (ut)i ngt, lysa l. ståta med ngt, utmärka sig för ngt. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 124. Han lyser i förstånd. Sahlstedt (1773). En man, som icke lyste af namn, ägodelar, rangtitlar. Retzius ÅmVetA 1810, s. 6. Agardh ThSkr. 2: 17 (1842, 1856).
b) i p. pr. i adjektivisk anv.: glänsande, strålande; praktfull, härlig; utomordentligt god l. präktig l. ståtlig l. förnäm o. d.; storartad, storslagen; utmärkt, framstående; berömd. Lysande prakt. En lysande fest. Ett lysande följe. Lysande begåvning, vältalighet. Lysande bragder, segrar. Lysande utsikter, resultat. Lysande prov på tapperhet. Göra ett lysande parti. Han har en föga lysande ställning. En lysande ädling. Ett lysande namn. Ehrenadler Tel. Föret. 3 a (1721). (G. III:s) hof var lysande och glädtigt. Ekelund 1FädH II. 2: 139 (1831). Medicéernes lysande tidehvarf. Bolin Statsl. 1: 48 (1868). Taine har gifvit följande verkligen lysande skildring af det engelska nationallynnet. Samtiden 1872, s. 415. En lysande krets af hufvudstadens mest framstående personligheter. 3SAH 2: 122 (1887). Denna parad var det mest lysande militära skådespel jag någonsin sett. IllMilRevy 1898, s. 18. Tentamen gick allt utom lysande. HågkLivsintr. 5: 166 (1924). — jfr HÖGST-LYSANDE.
c) mer l. mindre nedsättande, om ngn l. ngt med tanke (enbart l. väsentligen) på hur denne resp. detta ter sig i yttre avseende l. utåt. Lysande elände, se ELÄNDE 2. Ingen hade .. mera förakt (än von Fersen) för det som lyste utan verkligt gagn. Rosenstein 1: 234 (1794). Gustaf III var af naturen ämnad att blifva en stor konung; och han blef endast en lysande. Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 187 (1852).
d) mer l. mindre nedsättande, om person: ståta l. pråla (med ngt, numera företrädesvis begåvning, talanger o. d.), briljera; göra sig bemärkt, utmärka sig, ”visa sig på styva linan”; skryta, bravera; särsk. i uttr. vilja l. söka lysa med ngt. Sahlstedt Veckobl. 1767, nr 2, s. 7. (Messenius hade) en utmärkt fåfänga att vilja lysa och skryta. Hallenberg Hist. 4: 535 (1794). Man lyser med Equipager. LBÄ 16—17: 112 (1798). Den nybakade magistern .. hade efter bästa förmåga sökt lysa med hvassa repliker. 3SAH 9: 28 (1894). — särsk. i uttr. lysa med andras l. lånta fjädrar, förr äv. med lånt ljus, ståta o. briljera o. d. med ngt som icke är ens eget (särsk. med andras idéer o. d.); se för övr. FJÄDER I 1 h β. Sahlstedt (1773). Lysa .. med lånt ljus. Lindfors (1815).
6) [bildl. anv. av 1] framträda klart, komma till synes, träda i dagen, visa l. röja l. yppa sig, skönjas; framskymta; framgå; förefalla; synas vara för handen, synas vara (ngt), framstå; uppträda, förekomma; stundom med starkt avbleknad bet. o. närmande sig bet.: finnas, vara; ofta svårt att skilja från o. numera (utom i a samt i vissa förb. o. motsv. ssgr) nästan bl. (i sht i vitter stil) med mer l. mindre tydlig anslutning till 1 l. 5; förr äv. i uttr. ngt lyser av l. i ngt, ngt framgår o. d. av ngt. LPetri 4Post. 14 a (1555). Kongen i Danmark moste haffua ett krig emott oss i sinnedt, som lyser aff åthskillige hans procedurer i förledne tijder. AOxenstierna 1: 580 (1643). Guds vishet lyser äfven deruti, at .. Sonen blifvit utgifven. Nohrborg 102 (c. 1765). En mogen insigt lyser öfver alt i hans skrifter. Lagerbring 1Hist. 1: 2 (1769). Efter någon tid lysa utdragna bitar .. (av den gamla dagboken) i den dåvarande Stockholms Posten. JGOxenstierna (1805) i 2Saml. 3: 36. Inom ”julliteraturen” lyser i år oss till möte en grann bok med eldröda permar. Forssell Stud. 1: 252 (1869, 1875). Ur Kellgrens senare diktning lyser en så sund och lifsvarm längtan efter kontakt med naturen. Söderhjelm Runebg 2: 519 (1906). — jfr ERLYSA. — särsk.
a) (vard. o. i vitter stil, fullt br.) i uttr. lysa (ngn) i ögonen l. i ögonen på ngn, gm sin åsyn locka l. fresta ngn l. väcka ngns begär l. åtrå l. avund l. väcka förargelse hos ngn o. d., sticka ngn i ögonen; i sht förr äv. allmännare: vara i ögonenfallande l. påtaglig l. tydlig l. klart framstå (för ngn). ÖB 35 (1712). Det lyser väl straxt hvar och en .. i ögonen, at de naturlige kroppar äre sammansatte ting utaf monga små delar. Triewald Förel. 1: 1 (1728, 1735). Denna oordning begynte lysa för mycket i ögonen. Sahlstedt Veckobl. 1767, nr 4, s. 14 (”13”). (Holstein) var ett skönt och fruktbart land, som städse lyste de Danska Konungarne i ögonen. Afzelius Sag. X. 2: 172 (1866).
b) (†) i uttr. lysa (klart o. d.) för ögonen l. för ngns ögon, vara iögonenfallande l. påtaglig l. tydlig l. klart framstå för ngn. Ehuruväl af alt detta (ovan anförda) .. min oskull lyser klarligen för hvars mans ögon. KyrkohÅ 1905, s. 138 (1724). Förbud 25/2 1745, s. 5.
c) [jfr nådens sol lyser över ngn o. d.] om ngns sinnelag mot ngn; särsk. i uttr. ngn låter sin nåd o. d. lysa l. ngns nåd o. d. lyser emot ngn, ngn visar sig nådig osv. mot ngn. (Kristus) läter .. här lysa sin omäteliga kärleek och barmhertigheet emoot oss. PErici Musæus 1: 167 b (1582). E:r .. Excellens betackar iagh ödmiukeligen för den höga ynnest och nåde E. .. Excell:s Höghgunstigt hafwer täcktz på åtskillighe sätt emoot migh lysa låta. BraheBrevväxl. II. 1: 170 (1660). Det var år 1668, som den kungliga nåden började lysa över miss Arabella Churchill. Hagberg VärldB 85 (1927).
7) [bildl. anv. av 1 l. 3] (i vitter stil) vara förebild för ngn; ge ngn vägledning l. upplysning l. klarhet; numera bl. med anslutning till 1 l. 3.
a) (†) stå ss. förebild (för ngn). Sedan han bekom gradum, bleff Man och skulle lysa för andra. BraheBrevväxl. II. 1: 102 (1658).
b) tr., med avs. på person: vara förebild för (ngn), tjäna (ngn) till ledning l. upplysning, vägleda, upplysa. (Herrens) ord lyser oss. Wallin Rel. 1: 250 (1817, 1825); jfr 3 b. De store skriftställarne tillhör det att i allt hvad de ega godt och svenskt lysa oss som förebilder. Rydberg i SvTidskr. 1873, s. 489.
c) tr., med avs. på ngns förstånd, tankar o. d.: upplysa. Gyllenborg Bält 283 (1785). Lys vårt förstånd. Wallin Vitt. 1: 101 (1811). Almqvist i Hermes 1821, 1: 41.
d) (†) i uttr. lysa ngn ngt, upplysa ngn om ngt, visa ngn ngt. Gudz Ansichte lyser osz Ähran. Stiernhielm Herc. 368 (1658, 1668).
8) i sht adm. o. rättshist. offentligt tillkännagiva l. kungöra ngt, särsk. från predikstolen i en kyrka.
a) (utom i α, β, γ numera bl. mera tillf., i fråga om ä. förh.) tr., med avs. på sak: offentligt kungöra l. tillkännagiva l. lämna meddelande om (ngt); med avs. på förordning o. d. stundom övergående i bet.: påbjuda, stadga, fastställa. G1R 1: 204 (1524). Hafue Wij och nu befalet, at lyse och sättie wist köp (dvs. pris) på alle Swenske och Inländske wharur. Stiernman Com. 1: 377 (1591). Tå lyste Konungen det på Ting, at han giorde Rolf Landsflychtig af Norrige. Peringskiöld Hkr. 1: 100 (1697). Att öfverenskommelsen (mellan äkta makar rörande vissa ekonomiska förh.) offentligen skulle på tinget lysas. Nordström Samh. 2: 51 (1840). Presten och brudparet (intogo) sina platser vid bordet och presten lyste brudgåfvorna. Wengelin GMinn. 148 (1893). Redan år 1352 var landslagen lyst på tingen i Östergötland och där antagen. Minnesskr1734Lag 1: 13 (1934). — jfr FRI-LYSA. — särsk.
α) (i sht i fråga om ä. förh.) med avs. på hittegods o. d.: kungöra. MB 48: 1 (Lag 1734). Låter man ej så lysa fynd eller hittegods, som i lag stadgat är; böte (osv.). SFS 1864, nr 11, s. 88.
β) med avs. på (tid för) sammankomst o. d., särsk. ting l. marknad: utlysa; utom i fråga om ä. förh. numera nästan bl. (jur.) i uttr. lysa ting. Alla marknader i städerne måtte lysas udi rettan tid. RA I. 1: 639 (1559). Är .. then 6 Junij lysth landztingh i Gestringelandh. HH XIII. 1: 147 (1564). Sedan lyse Häradshöfding Ting och tingsfrid. RB 2: 3 (Lag 1734); jfr γ.
γ) (fullt br.; utom i bildl. anv. l. oeg. nästan bl. om ä. förh.) i fråga om (kungörelse angående) försättande av ngn l. ngt i visst (rättsligt) tillstånd o. d.; äv. bildl.; särsk. i uttr. lysa frid l. fred (förr äv. konungens frid l. fred) över ngn l. ngt (jfr FRED 4 c). OPetri Tb. 85 (1525; uppl. 1929). Schall ware lyysth konung fridh them emellan, att ingen then andre skall öffuerfalle antingen medh ordh eller gierningar. SkrGbgJub. 6: 28 (1587). Det .. större bannet .. fick af ingen prest utan förmäns tillstånd lysas öfver någon. Anjou Kyrkoh. 83 (1843). Det bör .. lysas arbetsfred för dem, som sakna de maktmedel för såväl försvar som anfall, vilka (osv.). SvD(A) 1929, nr 22, s. 4. särsk. (i vitter stil) oeg., i uttr. lysa frid l. välsignelse o. d. över ngn l. ngt, (offentligt, i högtidlig form) nedkalla frid l. välsignelse osv. över ngn l. ngt. Till slut .. / lyste han (dvs. kyrkoherden) himmelens frid, välsignelsen, öfver dem alla. Tegnér (WB) 3: 118 (1820). Sedan kistan sänkts i graven, höll prosten .. (N. N.) ett kort anförande och lyste frid över den döde. SvD(A) 1933, nr 282, s. 5.
b) (utom i α o. γ numera bl. mera tillf., i fråga om ä. förh.) utan obj.: utfärda l. uppläsa offentlig kungörelse angående ngt. LPetri KO 11 a (1561, 1571). — särsk.
α) (numera föga br.) i uttr. lysa efter ngn l. ngt, efterlysa ngn l. ngt. Tå hade hustrw Brita dragit vti skärenn, och låtid allestädes ther om Kringh lysa efter (de bortkomna) Kläderna i Kyrkior. SthmTb. 27/8 1597. Han hafuer latit lysa efter sijn hustru i månge Sochner. UppsDP 12/7 1600. ”Jag har intet låtit lysa efter herren såsom tjuf,” ordade länsmannen. Livijn 1: 386 (1824). Östergren 4: 261 (1932). jfr EFTERLYSA.
β) (†) i uttr. lysa för ngn (jfr γ), från predikstolen tillkännagiva att ngn hade rätt att inom viss församling o. d. bedriva tiggeri, insamling av studiebidrag o. d. (gå sockengång). KOF 1: 255 (1575). SynodA 1: 122 (1663).
γ) (fullt br.) från predikstolen uppläsa kungörelse att ett trolovningspar ämnar ingå äktenskap, avkunna lysning; ofta opers., dels i pass., dels (numera vanl.) i akt. med pass. bet., ofta med tanke på hela lysningstiden ss. ett särskilt stadium före äktenskapet; särsk. i uttr. lysa för ngn. Lysa till äktenskap. Har du hört att det lyser för dem nu? HSH 29: 103 (1541). Förr än vigsel sker, skal tre söndagar lysas af Predikostolen i then församling, ther bruden tages. GB 7: 2 (Lag 1734). Att låta lysa på tom tunna, d. v. s. innan bröllopsölet ännu är brygdt, är olyckligt och förebådar ett elakt egtenskap. Rääf Ydre 1: 110 (1856). De ”unga tu”, för hvilka det första gången lyser i morgon, bygga luftslott. Engelke Prästg. 109 (1905). SFS 1920, s. 966.
c) (utom i bildl. anv. nästan bl. om ä. förh.) tr., med avs. på person l. sak: gm offentlig kungörelse förklara (ngn l. ngt) för ngt l. försatt i visst (rättsligt) tillstånd l. påbjuda att ett visst (rättsligt) tillstånd skall råda med avseende på (ngn l. ngt); äv. bildl.; numera bl. i uttr. lysa ngn l. ngt i bann l. (mindre br.) i frid; förr äv. i sådana uttr. som lysa ngn l. ngt i helgd, lysa ngn fredlös l. biltog l. för helig o. d. Bödh påwen strengeligha at erchebispen och the andre bisperna skulle lysa her Steen i ban. OPetri Kr. 281 (c. 1540). Stiernman Com. 1: 644 (1615: lysa .. frijdlöös). (Birgitta) skulle för en helig qvinna blifva lyst och utropad. Burman Alm. 1728, s. 28. Varder någor del af almänning i frid lyst, at skogen tilväxa må, .. böte then, som ther hugger, för åvärkan. BB 16: 3 (Lag 1734). Stadga .. hvarigenom en af Kyrkan krönt Konung lystes uti besynnerlig helgd. Lagerbring 1Hist. 2: 756 (1773). De som icke infunno sig vid mönstringen (för uttagning till krigstjänst) lystes biltoge. Hallenberg Hist. 4: 725 (1794). Professor Knud Sand i Köpenhamn har lyst trafiken och den moderna tidens jäkt och rastlöshet i bann. SvD(A) 1933, nr 20, s. 3. — jfr BANN-, FRID-LYSA. — särsk. (†) kyrkl. i uttr. lysa ngn till bättring, gm offentlig kungörelse (från predikstolen) uppmana ngn att bättra sig. LPetri KO 5 a (1561, 1571). Kyrkol. 10: 2 (1686).
Särskilda förbindelser: LYSA AV l. UTAV. (†) jfr AVLYSA.
1) till 1 c: bryta av mot en mörkare bakgrund på grund av ljusare färg. Linné Ungd. 2: 270 (1734).
2) till 8 a.
a) offentligt påbjuda avskaffandet l. bortläggandet av (ngt), avlysa; närmande sig bet.: avskaffa, bortlägga. 2SthmTb. 3: 137 (1555). Sam[m]e dag lyste för[nemde] Jacob Bagge och Erich Matzson vpå h[ögzstbemelte] K: Mtz wegne Klippingz Mynth[et] aldelis af. SthmTb. 16/6 1576. Weste (1807). Dalin (1853).
b) offentligt påbjuda l. tillkännagiva avslutandet av (ngt). Lysa af Riksdag. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Dalin (1853).
3) till 8 c; i uttr. lysa ngn av församlingen, gm offentligt tillkännagivande förklara ngn utesluten ur kyrkans gemenskap. KyrkohÅ 1922, s. 328 (1648).
LYSA FRAM10 4. jfr FRAMLYSA.
1) till 1 a; om sol, måne o. d.; stundom närmande sig bet.: bryta fram, börja framträda. Solen lyste fram genom molnen. Runius (SVS) 2: 97 (c. 1712; bildl.).
2) till 1 b, c; stundom närmande sig bet.: framträda, visa sig (jfr 7 nedan). Tegnér (WB) 5: 135 (1821). Husen och villorna lysa fram bland de grå oliverna och de mörka piniekronorna. Rosenius Himmelstr. 207 (1903).
3) till 1 d slutet; närmande sig bet. 7. Hagberg Shaksp. 9: 214 (1850). Katten öppnade litet på ögonen, så att den gröna elakheten började lysa fram. Lagerlöf Holg. 1: 18 (1906).
4) till 2. Stiernstolpe DQ 4: 164 (1819).
5) till 3 b; äv. bildl. Pfeiff Fynd 46 (1803; i bild).
6) (†) till 5: glänsa, framträda på ett iögonenfallande sätt o. d.; äv. i uttr. lysa fram av ngt, lysa med ngt, utmärka sig för ngt. Brenner Dikt. 1: 167 (1709, 1713). Ekblad 203 (”204”) (1764).
7) (i sht i vitter stil) till 6; jfr 2, 3 ovan. FoU 20: 396 (1680). Omedelbarheten .. i Tegnérs bildtänkande lyser ofta fram ur hans bilder. Mjöberg Stilstud. 122 (1911).
LYSA FÖRE10 32. jfr FÖRELYSA.
1) till 2. Siwertz Varuh. 285 (1926).
2) (†) till 7: vara förebild för (ngn), vägleda (ngn) gm sitt exempel. RP 4: 36 (1634). Adlerbeth FörslSAOB (1798).
LYSA IFRÅN. (†) till 8 c; i uttr. lysa ngn ifrån kyrkan l. sakramentet, gm offentligt tillkännagivande förbjuda ngn att deltaga i gudstjänsten i kyrkan resp. nattvardsgången. VästeråsDP 24/5 1620. VDAkt. 1650, nr 50.
LYSA IGENOM10 040 l. 032 l. GENOM40 l. 32. jfr GENOMLYSA.
1) till 1 a: med sina strålar tränga igenom (ngt), lysa tvärs igenom (ngt); äv. abs. Schultze Ordb. 2800 (c. 1755). En tunn molnslöja hindrade den matta solen att lysa igenom. Hallström NNov. 46 (1912).
2) till 1 b, c: lysa l. på grund av ljusare färg o. d. synas l. framträda tvärs igenom (ngt); äv. abs.; ofta svårt att skilja från 3. Rinman 1: 582 (1788). Den tunna grönskan på sidorna (av bärget), där stenen lyser igenom. Hallström ItBr. 9 (1901).
3) till 6: framträda l. visa sig l. komma till synes l. skönjas tvärs igenom l. i ngt; vanl. abs.; äv. opers.; jfr 2. Augusta log stolt, kanske till och med så att föraktet lyste igenom. Wetterbergh Penning. 595 (1847).
LYSA IN10 4. jfr INLYSA.
1) till 1 a; tillf. äv. om fönster: släppa igenom ljus så att det kommer in (ngnstädes). Solen lyser in i rummet. OxBr. 11: 39 (1622; om fönster).
2) till 2; äv. bildl. PT 1902, nr 238, s. 2 (bildl.).
3) till 3 b. Adlerbeth FörslSAOB (1798).
4) (†) till 8.
a) gm offentligt tillkännagivande (pålysning) infordra (ngt). VDAkt. 1795, nr 27. Din tionde lyser jag in till betalning. Därs. Brev 16/1 1851.
b) offentligt o. i högtidlig form tillsäga (ngn) att inträda (ngnstädes). Lysa in församlingen i Socknestugan. Adlerbeth FörslSAOB (1798).
c) högtidligt insätta (ngn) i ett ämbete, installera (ngn). ConsEcclAboP 14 (1656). Därs. 198 (1658).
LYSA PÅ10 4. (numera mindre br.) till 8 a: offentligt kungöra (ngt), utlysa, pålysa; förr stundom närmande sig bet.: påbjuda, stadga. Swedberg Cat. 47 (1709). Kan man tänka sig, att snart från predikstolen förbud måste lysas på för qvinnorna att gå med blottad barm? 2SAH 50: 361 (1874). Första hösten lyste jag på, att vi skulle samlas i prästgården till symöte. FrÅdalFjäll 1928, s. 61. jfr PÅLYSA.
LYSA TILL10 4. (plötsligt) börja lysa; företrädesvis i fråga om plötsligt begynnande o. hastigt upphörande ljussken; äv. opers.
1) till 1 a. Wigström Folkd. 2: 180 (1881; opers.). En rad gnistor, hvilka lyste till och slukades af mörkret. Janson Lögn. 83 (1912).
2) till 1 b: glimma l. glänsa till. SDS 1900, nr 216, s. 1. Just som en poliskask lyste till i mynningen av Norrlandsgatan. Engström 12Bok 54 (1919).
3) till 1 d; om (glansen i) ngns ögon o. d.: glimma l. glänsa till (särsk. på grund av glädje o. d.); om person l. ngns ansikte o. d.: plötsligt (o. för en kort stund) upplysas av ett leende, ett vänligt ansiktsuttryck o. d., plötsligt ljusna l. te sig vänlig o. d.; om ett (vänligt) leende o. d.: plötsligt bli synlig o. d. Björkman (1889). Hans ögon lyste till af en så ond glans, att (osv.). Heidenstam Skog. 114 (1904).
LYSA UPP 10 4, äv. OPP4. jfr UPPLYSA.
I. med adverbet i lokal bet.
1) till 2. Blanche Band. 485 (1848).
2) till 3 b. Weste (1807).
II. med adverbet i utvidgad l. oeg. anv.
1) till 1 a: börja lysa, bli lysande; ofta i fråga om ett plötsligt begynnande o. hastigt upphörande ljussken: lysa till; äv. opers. Brenner Dikt. 2: 80 (1723). Vi se stundom på himlen nya stjärnor plötsligt lysa upp för att sedan aftaga i glans. Arrhenius Värld. 124 (1906). Ullman FlickÄra 162 (1909; opers.).
2) till 1 d; om (glansen i) ngns ögon o. d.: börja lysa, glänsa l. glimma till (särsk. på grund av glädje o. d.); om person l. ngns ansikte o. d.: få ett ljusare utseende på grund av ett leende, ett vänligt ansiktsuttryck o. d., ljusna, börja stråla; om leende o. d.: börja bli synlig; äv. i uttr. lysa upp av glädje o. d. Det lyste upp ett litet löje i hans gråa ögon. Benedictsson Peng. 199 (1885). Jag smekte nyss en liten unge, .. och hans .. mor .. lyste upp af tacksam modersglädje. Nyblom Österut 25 (1908).
3) till 3 a: sprida ljus över (ngt), göra ljus; belysa; äv. abs. o. i vissa prep.-förb.: göra det ljust (ngnstädes) o. d.
a) om (primär) ljuskälla, belysningsredskap l. person med belysningsredskap o. d. Linc. (1640). Berlin Lrb. 115 (1852). Midsommarsolen .. lyser upp den lilla kyrkviken. Strindberg SvÖ 2: 242 (1883).
b) med anslutning till LYSA, v.2 1 b, c; om blankt l. glänsande föremål l. föremål med ljusa l. glada färger o. d.: göra (ngt mörkt) ljusare; komma (ngt) att värka ljusare; ge (ngt) en ljusare l. gladare prägel o. d.; bilda ett ljust inslag i (ngt). Tapeterna lysa up rummet. Sahlstedt (1773). Husaruniformen lyste upp i församlingen. Lundegård Tit. 209 (1892).
c) med anslutning till LYSA, v.2 1 d; om (glansen l. skimret i l. sinnesstämning som kommer till uttryck i) ngns ögon l. ett leende hos ngn, med avs. på denne l. dennes ansikte: ge ett ljusare l. gladare l. vänligare utseende, komma att ljusna. Heidenstam End. 13 (1889). Anne-Marie fick en idé och lystes upp af ifver. Hallström GHist. 15 (1895). Man (såg) nästan aldrig .. ett leende lysa upp hans .. anlete. Grimberg VärldH 4: 167 (1930).
d) mer l. mindre bildl.: sprida ljus l. glans över (ngt), ge ljus åt (ngt); göra (ngt) ljusare l. gladare l. festligare o. d.; bilda ett ljust o. gladt inslag i (ngt). Brenner Dikt. 2: 76 (1722). CEldh hos Ehrenadler Tel. 38 (1723). Ruts vackra ansikte lyste upp hela festen. 3SAH 26: 21 (1914). (Julen var) den tid, som bäst behövde lysas upp med en fest. Nilsson FestdVard. 157 (1925).
4) (†) till 4: börja ljusna; särsk. dels om dag: ljusna, gry, dels om morgonrodnad: framträda, visa sig; äv. bildl., om tid; äv. opers.: det dagas l. gryr; det klarnar. Frese VerldslD 39 (1716, 1726; i bild). Til all lycka började Morgon-roden i det samma lysa op. Nordberg C12 1: 419 (1740). Thet lyser up ute. Lind (1749). Dän tiden lyser en gång up. Schultze Ordb. 2801 (c. 1755). Rydberg Varia 1: 4 (1888, 1894).
5) (†) till 7: uppenbara, förklara, upplysa om (ngt). Verelius 161 (1681). Om fördom, hat och hämnd .. / .. hindra sanningen för dig att lysas opp. JGOxenstierna 5: 55 (c. 1817).
6) (†; se dock slutet) till 8 a: offentligt tillkännagiva l. lämna meddelande om (ngt); stundom närmande sig bet.: (låta) påbjuda. ConsAcAboP 2: 354 (1662). 3SAH XLVII. 2: 126 (1837). särsk. (i sht i fråga om ä. förh.; numera föga br.) till 8 a α. Abrahamsson 822 (1726). Sundén (1886).
LYSA UR. (†) till 8 c; i uttr. lysa ngn ur församlingen, gm offentligt tillkännagivande förklara ngn utesluten ur kyrkans gemenskap. Cavallin Herdam. 5: 325 (i handl. fr. 1684).
LYSA UT10 4. jfr UTLYSA.
I. med adverbet i lokal bet.
1) till 1 a. Ehrenadler Tel. 708 (1723).
2) till 2. VRP 3/6 1730.
3) till 3 b. För æn hon giik tiill sænge, dhå lyste hon Hans Schotte vtt på trappona, dhå han giik sin wægh. 2SthmTb. 2: 105 (1551).
4) (numera mindre br.) till 6: ”titta ut”, ”sticka fram”, visa sig o. d. Polhem Invent. 8 (1729). Backman Reuter Lifv. 1: 188 (1870).
II. med adverbet i utvidgad l. oeg. anv.
1) (utom i a numera mindre br., i fråga om ä. förh.) till 8 a: offentligt tillkännagiva l. lämna meddelande om (ngt); stundom närmande sig bet.: påbjuda. Möller (1790). Knorring Torp. 1: 201 (1843). särsk.
a) (fullt br.) till 8 a β. Lysa ut ett möte. Lind (1749; under ausläuten).
b) (†) till 8 a γ; i uttr. lysa ut fred. Celsius G1 2: 247 (1753).
2) till 8 b γ: lysa till slut (dvs. de i lag föreskrivna tre ggrna); vanl. opers. VDAkt. 1712, nr 215. När det lyst ut, skulle bröllopet bli. Väring Frost. 319 (1926).
LYSA ÖVER. (†) till 5; tr.: överglänsa, överträffa. HC11H 6: 93 (c. 1700). Djeflarne lysa öfver hvarannan i Qvickhet, i Talang. Thorild (SVS) 3: 151 (1792). Almqvist GMim. 3: 165 (1842). jfr ÖVERLYSA.
Ssgr (i allm. till 1 a, 2, 3; jfr LYSE ssgr): A: LYS-APPARAT. [jfr t. leuchtapparat] (i sht i fackspr.) belysningsapparat; särsk. om dylik större l. mera komplicerad apparat (t. ex. i en fyr). Lönnberg BlSkär. 113 (1876).
(1 a) -BAGGE. [jfr t. leuchtkäfer] (†) entomol. = -MASK. Rebau NatH 1: 589 (1879). LfF 1900, s. 299.
(1 a) -BAKTERIE. [jfr t. leuchtbakterien, pl.] zool. om olika, vanl. i havsvatten levande bakterier med fosforescerande förmåga, fotobakterie. 3NF 13: 435 (1930).
(1 c) -BLOMSTER. (†) bot. växten Lysimachia vulgaris Lin. (med lysande, gul blomställning), videört; i pl. äv. ss. namn på släktet Lysimachia Lin.; jfr LYSING, sbst.1 Liljeblad Fl. 83 (1792). Ahlman (1872).
(1 a) -BOJ; pl. -ar. [jfr t. leuchtboje] sjöt. försedd med fyrljus. SFS 1891, Bih. nr 6, s. 17. —
-BOMB. [jfr t. leuchtbombe] mil. jfr -PROJEKTIL. KrigVAH 1885, s. 229.
(1 a) -DJUR. [jfr t. leuchttiere, pl.] (numera mindre br.) zool. djur med fosforescerande förmåga, självlysande djur. NF 10: 871 (1886). Flodström Naturf. 184 (1918).
(1 c) -DUK. (lys- 1893 osv. lyse- 1896) [jfr d. lysedug, nor. lysduk] urspr.: mindre (vanl. vit) duk avsedd att läggas på ett bord under en lampa o. d. för att förhöja ljuseffekten; numera allmännare, om mindre prydnadsduk. Langlet Bohag 6 (1893).
(1 a, 3) -EFFEKT. ljuseffekt. TSjöv. 1891, s. 398.
-ELD.
1) (†) till 1 a.
a) ljussken, eldsken; äv. bildl.; stundom svårt att skilja från b. Klingenstierna Musschenbroek 530 (1747). Strinnholm Hist. 2: 223 (1836).
b) irrbloss, ”lyktgubbe”; äv. bildl.; jfr a. SvMerc. 1763, s. 376 (i bild); möjl. till a. Enbom Gessner 131 (1794). Rääf Ydre 1: 94 (1856).
2) (numera bl. mera tillf.) till 1 a, 2, 3: eld avsedd att tjäna till belysning. C12LijkProcess 1719, s. B 1 a. Mot natten tändes så många lyseldar på kullarna att hela Rom tycktes brinna. Heidenstam Birg. 181 (1901).
(1 a) -FLUGA. [jfr d. lysflue] entomol.
1) (†) lyktbärare (se d. o. 2). Linné PVetA 1739, s. 25.
2) (numera föga br.) eldfluga. IIBiberg (1750) hos Linné Skr. 2: 14; möjl. till 1. Weste (1807). Atterbom 1: 228 (1824). Risberg Kedj. 59 (1912).
-FÄLT. fält som belyses av viss ljuskälla. NF 5: 521 (1882).
(1 a) -FÄRG. [jfr t. leuchtfarbe] (i fackspr.) fosforescerande ämne (blandning) till bestrykning av ngt (för åstadkommande av en självlysande yta, t. ex. på urtavla). Moll Fys. 4: 100 (1901).
(1 a, 3) -FÖRMÅGA. förmåga att utstråla ljus; förmåga att ge belysning. Palmær Eldbr. 140 (1848).
-GAS. [jfr t. leuchtgas] gas (se GAS, sbst.1 3 a) avsedd att användas (urspr. huvudsakligen) ss. lysämne o. (i senare tid företrädesvis) ss. bränsle i kokinrättningar (gasspisar) o. d., gas; stundom (med tanke på användningen) motsatt: kokgas. Åkerman KemTechn. 1: 508 (1832).
Ssgr: lysgas-förgiftning. [jfr t. leuchtgasvergiftung] förorsakad av lysgas. Almquist Häls. 283 (1895).
-värk, n. (numera föga br.) gasvärk. SFS 1874, nr 68, s. 10. Därs. 1919, s. 1438.
(1 a) -GLUNGA. (†) bot. = -VED 1 slutet. Fischerström 4: 93 (1792). Dybeck Runa 1845, s. 81.
-GRANAT. mil. jfr -PROJEKTIL. IllMilRevy 1900, s. 206.
-HÅL. (i sht förr) hål i framsidesmuren till en bakugn (bredvid ugnsluckan) vari man eldar med torrvedsstickor för att åstadkomma belysning av bakugnen, medan gräddningen pågår. Broman Glys. 3: 113 (c. 1730). HantvB I. 4: 214 (1936).
-JÄRN. (förr) med skaft försedd järnställning l. järnkorg för anbringande av lysved o. d.; i sht använd vid ljustring från båt o. vid jakt nattetid; jfr -KÄRING. Cnattingius 71 (1875, 1894).
-KRAFT. [jfr d. lyskraft, t. leuchtkraft]
1) till 1 a, 3: lysförmåga; ljusstyrka. SvT 1852, nr 14, s. 2. En lampa med god lyskraft. SFS 1905, nr 54, s. 1. Stjärnor med olika lyskraft. 2NF 33: 124 (1921).
2) konst. till 1 c: en färgs l. kolorits förmåga att (på ett mera markerat sätt) framträda o. göra sig gällande, färgkraft. Eichhorn KonstH 144 (1881).
-KRAFTIG.
1) till 1 a, 3; jfr -KRAFT 1. 2UB 9: 499 (1906).
2) konst. till 1 c; jfr -KRAFT 2. Arsenius MannKläd. 151 (1902). Form 1932, s. 91.
-KRETS. jfr -FÄLT. Slotte Solsk. 29 (1923).
(1 a) -KROPP. [jfr t. leuchtkörper] (i sht i fackspr.) lysande kropp; särsk. om kropp l. föremål som är ljuskällan i ett belysningsredskap, glödkropp. TT 1899, Allm. s. 105.
(1 a) -KRÄFTA. [jfr d. lyskrebs] zool. kräftdjur tillhörande gruppen Euphausiacea, utrustat med lysorgan. Stuxberg (o. Floderus) 3: 440 (1904).
-KULA. [jfr d. lyskugle, t. leuchtkugel]
1) (förr) mil. ett slags äldre, kulformig lysprojektil. Sefström PVetA 1841, s. 10. Holmberg Artill. 2: 140 (1882).
2) (förr) fyrvärk. ett slags (kulformig) fyrvärkeripjäs. Dalin (1853).
3) (förr) större vattenfylld glaskula avsedd att koncentrera ljusstrålarna från en lampa o. d. på en plats l. ett arbetsstycke; i sht brukad inom skomakeriet. SvSkoT 1926, nr 21, s. 5.
-KÄRING, r. l. f. (lys- c. 1836 osv. lyse- 19091937) [jfr d. lysekælling] (förr) ställning med anordning (klyka, klämma, skåra l. dyl.) för anbringande av lysstickor (pärtor), pärthållare, stickhållare. Nordmann FinnMellSv. XXVI (c. 1836).
(1 c) -LAV. (†) bot.
1) laven Lecanora fulgens Sw. (med svavelgul färg). Liljeblad Fl. 421 (1798).
2) laven Lecidea lucida Ach. (med ljusgula apothecier). Acharius Lich. 39 (1798).
(1 a) -LUMMER. (numera föga br.) bot. växten Lycopodium selago Lin. (vars sporer vid förbränning åstadkomma ett blossande sken), lopplummer. SvBot. nr 119 (1803). Thedenius FlUplSöderm. 496 (1871).
(1 a) -MANET. zool. maneten Pelagia noctiluca Pér. et Lsr., som i mörker vid retning utstrålar ljus. 4Brehm 15: 614 (1931).
(1 a) -MASK; pl. -ar. [jfr t. leuchtwurm] entomol. med lysorgan utrustad skalbagge av (den till familjen mjukbaggar hörande) gruppen Lampyrinæ; särsk. om Lampyris noctiluca Lin. (vanlig, stor lysmask) o. Phosphænus hemipterus Goeze; i pl. äv. ss. benämning på gruppen Lampyrinæ. Lucidor (SVS) 192 (1672; i bild). Linné PVetA 1739, s. 25.
-MASKIN. [jfr d. lysmaskine] i sht sjömil. jfr -MASKINERI. KrigVAH 1884, s. 296.
Ssg: lysmaskin-båt. (†) sjömil. båt med generator för strålkastarbelysning. SFS 1895, Bih. nr 6, s. 18. BonnierKL 11: 129 (1927).
-MASKINERI. i sht sjömil. maskineri för åstadkommande av elektriskt ljus. —
-MATERIAL. (numera föga br.) lysämne; belysningsmedel. Liedbeck KemTekn. 818 (1868). (Ekenberg o.) Landin (1893).
-MEDEL. (numera bl. mera tillf.) belysningsmedel; lysämne. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 3 (1857). Fatab. 1915, s. 163.
(1 b) -MOSSA. [jfr d. lysmos, t. leuchtmoos] bot. den i grottor o. d. växande mossväxten Schistostega osmundacea Web. et Mohr., vars protonema består av stora, runda celler som reflektera det i grottan osv. inträngande ljuset i ett smaragdgrönt sken. 2NF 37: 350 (1925).
(1 b) -NATE. (†) bot. växten Potamogeton lucens Lin. (med glänsande blad), glansnate. Lilja SkånFl. 103 (1870).
-OLJA, r. l. f. [jfr d. lysolie, t. leuchtöl] (i fackspr.) jfr -ÄMNE 2. NerAlleh. 1871, nr 17, s. 3.
(1 a) -ORGAN. [jfr d. lysorgan, t. leuchtorgan] zool., bot. organ (hos djur l. växt) med fosforescerande förmåga, lysande organism. Boheman ÅrsbVetA 1843—44, s. 62.
-PANNA. [jfr t. leuchtpfanne] (förr) bag. panna vari man eldade med torrvedsstickor l. lysved (för belysning av bakugn). Fischerström 3: 397 (1787).
-PATRON, r. l. m. [jfr t. leuchtpatrone] mil. jfr -PROJEKTIL. BelysnInstrInf. 1919, s. 63.
-PISTOL. [jfr d. lyspistol] mil. för avskjutande av lyspatroner. BelysnInstrInf. 1919, s. 62.
-PROJEKTIL. [jfr d. lysprojektil] mil. projektil som (vid söndersprängning) sprider ett starkt ljus o. som användes för tillfällig belysning av viss (fientlig) terräng l. för signalering. VFl. 1922, s. 66.
-PUNKT. (†)
1) till 1 a: lysande punkt, ljuspunkt (se d. o. 1); äv. bildl. Klingenstierna Musschenbroek 354 (1747). 2SAH 50: 449 (1874; bildl.).
2) till 1 a, 2, 3: ljuspunkt (se d. o. 2). Boklund Bost. 50 (1907).
-RAKET. mil. jfr -PROJEKTIL. Lysraket med fallskärm. KrigVAH 1835, s. 158.
(1 a) -SJÖKALV. (†) zool. = -MANET. VetAH 1791, s. 258.
(1 a) -SJÖPÄNNA. (†) zool. sjöfjäderarten Pennatula phosphorea Lin. (med fosforescerande förmåga), sjöpänna. VetAH 1786, s. 285.
-SKOTT. mil. med lysprojektil l. dyl. BelysnInstrInf. 1919, s. 66.
(1 a) -SPAT. (†) miner. flusspat (med fosforescerande förmåga). VetAH 1747, s. 168. Meurman (1846).
-SPIS. (i sht förr) mindre, öppen härd i vilken man eldar med torrved o. d. för att åstadkomma belysning av ett rum. Ymer 1905, s. 208.
(1 a) -STEN. (lys- 1747 osv. lyse- 1747) [jfr t. leuchtstein] kem., miner. bolognesersten, ”bononisk sten”. Wallerius Min. 56 (1747).
-STICKA, r. l. f. (lys- 1807 osv. lyse- 18581930) (förr) trästicka avsedd att användas ss. belysningsmedel, torrvedssticka, pärta. Möller (1807). Hammarstedt o. Erixon NordMAllmog. 14 (1918).
-TAND. (förr) klämma l. dyl. för anbringande av lyssticka (pärta); jfr -KÄRING. MeddNordM 1902, s. 50.
-TID. tid under vilken ljuskälla lyser l. belysningsredskap hålles tändt l. (mera tillf.) viss ljuskälla o. d. belyser visst område o. d. Sthm 2: 383 (1897).
-TORN, n.
1) [jfr d. lystaarn, t. leuchtturm] (mera tillf.) fyrtorn med belysningsanordning. (Stenhammar o.) Palmblad II. 2: 380 (1826).
2) fortif., sjömil. vridbart pansartorn med inmonterad strålkastare. SFS 1901, Bih. nr 4, s. 19. —
-TRAN. (förr) jfr -ÄMNE 2. ÖgCorr. 1854, nr 77, s. 4.
(1 a) -TRÅD. [jfr t. leuchtdraht] el.-tekn. glödtråd i glödlampa. TT 1901, M. s. 131. —
-TRÄ. (lys- 1887. lyse- 1732) (numera knappast br.)
1) till 1 a; = -VED 1; bildl. Kolmodin QvSp. 1: 585 (1732).
2) (förr) till 1 a, 2, 3; = -VED 2. Landsm. II. 3: 83 (1887).
(1 c) -VALLMO. (†) bot. vallmoarten Papaver rhoeas Lin., kornvallmo. Liljeblad Fl. 284 (1816). Tholander Ordl. (c. 1875).
-VED. (lys- 1750 osv. lyse- 17301917)
1) till 1 a: murken ved som (vanl. på grund av vissa fosforescerande svampmycelier i veden) utstrålar ljus i mörker, uggleved. Tiselius Vätter 2: 55 (1730). Engström Lif 129 (1907). särsk. (†) i utvidgad anv., om myceliet av svamparten Armillaria mellea (Vahl) Fr. Wahl. (honungsskivling), som vanl. förorsakar ljusfenomenet hos lysved. Fischerström 4: 93 (1792). Dybeck Runa 1845, s. 81.
2) (förr) till 1 a, 2, 3: ved avsedd att användas ss. lysämne l. belysningsmedel, torrved, töre. Rinman Jernförädl. 104 (1772). SvNat. 1918, s. 128.
-VIDD. [jfr d. lysvidde]
1) om vidden av det område som viss ljuskälla belyser. BelysnInstrInf. 1919, s. 7.
2) sjöt. om vidden av det område inom vilket ljuset från en fyr kan iakttagas. En klippfyr med 12 (distans-)min(uters) lysvidd. SFS 1880, Bih. nr 2, s. 17. —
-VINKEL. sjöt. om vinkeln av den sektor som ljuset från en fyr belyser. Hägg PraktNav. 82 (1900).
-ÄMNE.
1) (†) till 1 a, = LJUS-ÄMNE. JournLTh. 1811, s. 1163 (i bild).
2) till 1 a, 2, 3: ämne som användes ss. brännämne i belysningsredskap. DA 1825, nr 9, s. 2. Fasta, flytande eller gasformiga lysämnen. Almquist Häls. 270 (1895).
B (†): LYSA-LUNTA, r. l. f. [jfr d. lyselunte] ett slags enklare ljus bestående av en veke indränkt med talg. TT 1897, Allm. s. 146. SthmBelysn. 4 (1903).
C (†): LYSE-DUK, se A.
(1 a) -GUBBE. irrbloss, ”lyktgubbe”. Tiselius Vätter 2: 78 (1730).
(8 b γ) -KARTA, r. l. f. = LYSNINGS-KARTA. VDAkt. 1762, nr 195.
-KÄRING, se A.
(8 b γ) -SEDEL. lysningssedel (se d. o. 2). VDAkt. 1720, nr 339. Wallenberg (SVS) 1: 144 (1769).
-STEN, -STICKA, -TRÄ, -VED, se A.
Avledn. (till 1 a, 2, 3): LYSARE, om person m.||ig., om sak r. l. m. [jfr fsv. lysare, person som upplyser l. förklarar]
1) (†) person som bär belysningsredskap (ljus, fackla l. dyl.) l. lyser ngn, fackelbärare o. d. Friedr1Begrafn. 27/9 1751, s. A 4 b. Rydberg Myt. 2: 612 (1889).
2) [jfr t. lichter] (numera föga br.) fyrvärk. ett slags fyrvärkeripjäs. En romersk lysare. Bellman SkrNS 2: 381 (1794). AHB 66: 39 (1880). TySvO 1466 (1932).

 

Spalt L 1329 band 16, 1941

Webbansvarig