Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LYA ly3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[y. fsv. lya (PMånsson 218); urspr. vbalsbst. till ett fsv. icke anträffat lyia, motsv. isl. hlýia, skydda (se LY, sbst.1), således eg.: skydd]
klyfta l. grotta l. (naturlig l. av djur grävd) håla (under stenar, trädrötter l. dyl.) använd ss. bo av (större) vilda djur; särsk. (i sht jäg.) om vissa rovdjurs (ss. vargens, rävens l. grävlingens) underjordiska bon. Forsius Fosz 481 (1621). En gammal räv, som stod utanför sin lya och ropade. Lagerlöf Holg. 2: 27 (1907). — jfr BJÖRN-, GRÄVLINGS-, GRÄVSVINS-, RÄV-, SOMMAR-, VINTER-LYA m. fl. — särsk. bildl.
a) (vard.) = KULA, sbst.4 1 a β. Berger Ysaïl 258 (1905). Andræ GPrästg. 52 (1940). jfr STUDENT-LYA.
b) (föga br.) om ”tillhåll” l. ”näste” för laster. Kyffena på bakgatorna, der lasten har sina lyor. SD(L) 1895, nr 307, s. 5.

 

Spalt L 1261 band 16, 1941

Webbansvarig