Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LANKA laŋ3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. lanka; jfr d. lanke; avljudsbildning till LINKA, LUNKA]
(i vissa trakter) gå o. vagga med kroppen; lunka, linka; gå sakta; äv. mer l. mindre bildl. Schück (1854). Om jag (dvs. en kusk) fått (lära mig ett ordentligt yrke), så hade jag inte behöft gå här och lanka inte. Geijerstam Strömoln 50 (1883). Jag kan ännu se honom komma lankande på kyrkstigen som en gåsbonde. Fogelqvist ResRot 147 (1926).
Särsk. förb. (i vissa trakter): LANKA FRAM 10 4. lunkande begiva sig framåt. GbgMag. 1760, s. 735.
LANKA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4. eg.: gå omkring med lunkande gång; linkande ströva omkring (hit o. dit). Bergman Lappk. 19 (1904; om en slagen hund).

 

Spalt L 268 band 15, 1939

Webbansvarig