Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVINTAN kvinta4n, sbst.2, r. l. m. (Ekeblad osv.) l. n. (Heinrich (1814, 1828)); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. q-)
Etymologi
[jfr t. quintan, fr. quintaine, av lat. quintana, eg. om en gata i det romerska lägret, fem. av quintanus, avledn. av quintus, den femte (se KVINT, sbst.1)]
(förr) påle nedsatt i marken o. upptill försedd med en sköld, använd ss. måltavla (för övning) i spjutkastning l. lansstötning under ridt. Först wardt det till rings ränt … Sedan ränndes till quintanen. Ekeblad Bref 1: 381 (1654; rättat efter hskr.). Spärridningen emot Quintanen. TornSp. 1799, Utm. s. 5. Ränna qvintan. Dalin FrSvLex. 2: 358 (1843).
Ssg (förr): KVINTANS-LANS. TornSp. 1799, 2Ordn. s. B 3 a.

 

Spalt K 3434 band 15, 1938

Webbansvarig