Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVINK, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(förr äv. q-)
Etymologi
[vbalsbst. till KVINKA]
(i Finl.) gnäll. Strömborg Runebg 2: 14 (1881). En hund gläfsade till. Först ett par osäkert trevande kvink, så kom där ett klagande, utdraget tjut. Schildt Hemk. 237 (1919).

 

Spalt K 3410 band 15, 1938

Webbansvarig