Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVICKA kvik3a2, sbst.1, äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) KVEKA kve3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. (om rotstockar av växten i fråga) -or; äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) KVICKE kvik3e2, sbst.1, l. KVEKE kve3ke2, sbst.1, l. KVEK kve4k, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. (om rotstockar) -ar.
Ordformer
(förr äv. skrivet q-. -icka 1716 osv. -ecka 1761. -eka 1712— c. 1870. -icke 1737—1906. -eke 1826—1913. -ek 1885—1926)
Etymologi
[sv. dial. kvika, kveka, kvekka, kvegga, kvek(k)e, kvek m. fl.; jfr d. kvik, nor. kvika, mnt. que(c)ken, pl., holl. kweek, fht. quecca (t. quecke); bildat till KVICK 2, 3 med anledning av växtens stora livskraft]
gräsarten Triticum (Agropyrum) repens Lin., kvickrot; äv.: rotstock av denna växt. Spegel (1712). Juhlin-Dannfelt 323 (1886). Brodden spirar ur den jord, / Där odlarn brände kvekar. Evers Fosterj. 191 (1909). Bolin Åkerogräs. 80 (1926).
Ssg: KVICK-, äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) KVEK- l. KVEKE-ELD. (kvek- 1927. kveke- 1907) eld vari kvickrots- o. andra gräsrötter uppbrännas. Ullman Präst. 144 (1907). Carlsson Dagsv. 207 (1927).

 

Spalt K 3397 band 15, 1938

Webbansvarig