Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KUTA 3ta2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. kuta, löpa häftigt, springa fort o. hoppande, nor. kuta, springa av alla krafter; avledn. av KUT, sbst.1; bet. utgår från den under löpning o. hopp krökta kroppsställningen; en annan bet.-utveckling föreligger i nor. dial. kuta, skjuta fram, komma upp (t. ex. om fisk som visar sig i vattenbrynet). Således eg. samma bildning som KUTA, v.1]
(i vissa trakter) springa (hastigt o. hoppande); vanl. i förb. med adverb (se särsk. förb.). Swedberg Ordab. (1722). Schück (1854; fr. Södermanl.). Sundén (1886). — särsk. i uttr. kuta sin väg o. d., springande begiva sig i väg. Risberg Gnejs 78 (1927).
Särsk. förb. (i vissa trakter): KUTA AV10 4. springa åstad. SvKennelklT 1895, s. 164.
KUTA EFTER10 32, äv. 40. Landsm. 1: 234 (1879; fr. Hälsingl.). SvD(A) 1934, nr 177, s. 6.
KUTA FRAM10 4. (Hunden) såg haren kuta fram öfver mossen. Knöppel SvRidd. 212 (1912).
KUTA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4. SvD(A) 1934, nr 9, s. 6.
KUTA UPP10 4, äv. OPP4. Landsm. 1: 619 (1880; fr. Sthm). Strix 1897, nr 28, s. 3 (fr. Dalarna).

 

Spalt K 3292 band 15, 1938

Webbansvarig