Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KORP kor4p, sbst.1, om djur m. l. r., om person m.||ig., om sak r. l. m.; best. -en; pl. -ar (3Mos. 11: 15 (Bib. 1541) osv.)
Ordformer
((†) -or KKD 2: 32 (1706)).
Etymologi
[fsv. korper, motsv. nor. korp, isl. korpr; bildat med anslutning till fågelns läte liksom lat. corvus, korp, gr. κόραξ, korp]
1) kråkfågeln Corvus corax Lin. (känd för sin svarta färg, sin rovgirighet, tjuvaktighet o. klokhet, enligt äldre tiders folktro bådande ofärd l. död); jfr RAMN. Luk. 12: 24 (NT 1526). Hans håår är krusat, swart såsom en korp. HögaV 5: 11 (Bib. 1541). Linné SystNat. 44 (1740). Kraxande korpar. Munthe Skizz. 172 (1888). Om en korp flyger över ett hus, skall inom kort någon dö inom det huset. Nordström Luleåkult. 221 (1925). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Then ene korpen hugger icke gerna öghat vth på then andra. LPetri Mandr. C 6 b (1562). Huarest aset är ther är korpen. SvOrds. B 2 a (1604). Korpen är aldrigh thes huitare at han sig ofta tuettar. Därs. B 4 a. Han stjäl som en korp (dvs. mycket). Weste FörslSAOB (1823).
b) zool. i överförd anv., om fåglar som i ett l. annat avseende likna korpen; i sht ss. senare led i vissa ssgr l. elliptiskt för ngn av dessa. Weste FörslSAOB (1823; om blåkorp). Rendahl Brehm 7: 96 (1930). — jfr BLÅ-, HAVS-, HORN-, SJÖ-, VATTEN-KORP m. fl.
c) mer l. mindre bildl., vanl. med särskild tanke på korpens svarta färg l. dess rovgirighet; stundom ss. okvädinsord. Fosz 348 (1621). Jag hörer sägas, att .. Lind (är) en egennyttig korp. Calonius Bref 443 (1800). ”Ta hit diamanten då, du korp, den orkar jag godt med”. Bondeson AllmogBer. 2: 52 (1884). — jfr OLYCKS-KORP.
2) ss. beteckning för ngt som uppfattats ss. liknande en korps näbb; särsk. om vissa redskap l. maskiner vilkas värksamma del uppfattats på detta sätt.
a) [efter lat. corvus, korp, i motsv. anv.] (förr) ett slags för rivning av murar l. sänkning av fartyg använd(t) krigsredskap l. krigsmaskin vars värksamma del utgjordes av en med hake försedd hävstång. KrigsmSH 1799, s. 43. Holmberg Artill. 4: 174 (1886).
b) (i fackspr.) hacka vars ena l. (vanl.) båda ändar är utdragen resp. äro utdragna till en lång, böjd spets (pik) o. som är avsedd för lösbrytande av hård o. stenbunden jord, spetshacka, pikhacka. Dubbel korp (med två pikar). Stål Byggn. 1: 148 (1834). SvD(A) 1933, nr 234, s. 6. jfr JORD-KORP.
3) (†) elliptiskt för KORP-VETE. Aspegren BlekFl. 47 (1823). Wahlenberg FlSv. 384 (1824). Fries Ordb. (c. 1870).
Ssgr (i allm. till 1): A: (2) KORP-BEN. [jfr -NÄBB 2] zool. o. anat. hos groddjur, kräldjur, fåglar o. kloakdjur: visst ben i skuldergördeln, vilket hos människan o. alla andra däggdjur än kloakdjur motsvaras av ett utskott på skulderbladet (”korpbensutskottet”). Thorell Zool. 2: 151 (1861).
Ssg (zool. o. anat.): korpbens-utskott. 2NF 22: 595 (1915).
-BO, n. —
-BÄR. (†) växten Arctostaphylus uva ursi Lin. (vars bär äro osmakliga o. otjänliga till människoföda), mjölon. Linné Skr. 5: 43 (1732; fr. Lappl.).
-FANA. (i fråga om förh. under vikingatiden) ss. fälttecken använd fana med bilden av en korp. Dalin (1852). VFl. 1931, s. 111.
-FJÄDER.
-FOT. (korp- 1753 osv. korpa- c. 1550)
1) i eg. bemärkelse. Kalm Resa 1: 113 (1753).
2) [jfr ä. t. rabenfuss (raffen-) i motsv. anv.] (†) växt av släktet Ranunculus Lin. 2LinkBiblH 4: 78 (c. 1550).
-GLUGG. [urspr. o. eg. om högst uppe sittande tornglugg; jfr -LUCKA, ävensom sv. dial. (Gotl.) rammgluggå, rammläukä, högsta tornglugg, hål högst uppe på en tornspira] (vard. o. skämts.) om ögon; i sht i pl. Braun Calle 171 (1843). Östergren (1930).
(jfr 2 b) -HACKA, r. l. f. (i fackspr.) = KORP, sbst.1 2 b. JernkA 1879, s. 693. Fatab. 1933, s. 246.
-HANNE.
-HJÄRTA. (korp- 18491895. korpe- 1654) särsk. i fråga om äldre folktro. Hwilken itt Korpe- eller Flädermuus Hierta bär vppå sigh, han warder icke sömnigh. Hildebrand MagNat. 64 (1650). BtSödKultH 8: 118 (1895).
-HONA.
-KRAX. äv. bildl.; jfr -LÄTE. Möllersvärd UpplJaktst. 170 (1917). Östergren (1930).
-LUCKA.
1) (†) lucka för glugg o. d. högst uppe på kyrktorn. VDR 1700, s. 1008.
2) (vard. o. skämts., numera föga br.) = -GLUGG; i sht i pl. Modée FruR 25 (1738). Lundell (1893).
-LÅT. (korp- 18671930. korpa- 16401930) korpens läte (enligt äldre folktro bådande ofärd l. död); vanl. bildl., dels: olycksprofetia, olyckslåt o. d., dels (mera sällan) om yttrande o. d. som är uttryck för avundsamhet l. hätskhet. Linc. (1640; under crocitatio). Jag vet, att jag borde tiga med korplåten. Scholander 3: 182 (1879). En vidrig korpalåt med varsel om misslyckande. Lagerlöf Körk. 38 (1912). Östergren (1930).
-LÄTE. (korp- 1749 osv. korpa- 1764) Lind (1749).
-MAT. (korp- 17491930. korpa- 1881) särsk. om ute i det fria liggande kadaver (lik) l. as (se AS, sbst.2 2); numera nästan bl. (i sht i vitter stil, arkaiserande) i uttr. bli korpmat, bliva liggande på valplatsen, stupa. Lind (1749). Topelius Vint. II. 1: 215 (1881). Östergren (1930).
-MOR. (i vitter stil, tillf.) om ruvande korphona. Karlfeldt FridVis. 24 (1898).
-NÄBB. (korp- 1790 osv. korpe- 1736)
1) i eg. anv. Möller (1790).
2) i överförd anv.; jfr KORP, sbst.1 2. särsk.
a) [jfr t. rabenschnabel i motsv. anv.] zool. o. anat. korpbensutskott; numera i sht i ssg. Rosenstein Comp. 70 (1736). Müller LbAnat. 30 (1905).
b) (†) kir. krumtång avsedd att därmed uttaga skärvor ur sår. Weste FörslSAOB (1823).
Ssg (till -NÄBB 2 a; zool. o. anat.): korpnäbbs-utskott. [jfr t. rabenschnabelfortsatz] korpbensutskott. NF 2: 1268 (1878). Svenson Sinnessj. 9 (1907).
-PÄNNA. (korp- 1738 osv. korpe- 1738) fjäderpänna av korp (i ä. tid med användning bl. a. ss. skrivpänna). Lind 1: 230 (1738). MeddSlöjdF 1899, 2: 54. —
-ROP. (korp- 17381891. korpe- 16951700) (numera knappast br.) jfr -LÄTE. Fernander Theatr. 373 (1695). WoJ (1891).
(2 b) -SKAFT. (i fackspr.). GHT 1897, nr 281, s. 4.
-SKRI. jfr -LÄTE. Schroderus Dict. 77 (c. 1635).
-SKRÄN. (korp- 18331930. korpa- 16401781) (numera bl. i vitter stil) jfr -LÄTE; numera i sht bildl. Linc. (1640). Hatets hesa korpskrän. Procopé Stjärn. 76 (1913). Östergren (1930).
-STEN. (korp- 17711901. korpe- 1888) enligt äldre folktro: ett slags i korpens bo förekommande, undergörande sten (bl. a. med förmåga att göra bäraren därav osynlig); förr stundom identifierad med belemnit. Wallenberg (SVS) 1: 194 (1771). Rinman 1: 105 (1788). MeddNordM 1901, s. 177.
-STÅNG, se KORG-STÅNG.
-SVART. Stagnelius (SVS) 4: 223 (c. 1822). Det korpsvarta .. håret. Ödman VårD 1: 76 (1887).
-UNGE. Visb. 1: 135 (c. 1620).
(2) -UTSKOTT~02, äv. ~20. (numera föga br.) zool. o. anat. korpbensutskott. Hernquist Hästanat. 20 (1778). BonnierKL 10: 902 (1927).
-VETE. bot. örten Melampyrum arvense Lin. (förekommande ss. ogräs på åkrar), åkerkovall. Wahlenberg FlSv. 384 (1824). Post Ogräsv. 60 (1891).
-ÄGG, n. Lind (1749).
B (numera bl. ngn gg arkaiserande l. starkt bygdemålsfärgat): KORPA-FOT, se A.
-GILLE. [jfr KORP-MAT] (†) om strid. Det blodiga korpagille. Ling Gylfe 368 (1814).
-LÅT, -LÄTE, -MAT, -SKRÄN, se A.
C (†): KORPE-GALLA. Hildebrand MagNat. 103 (1650).
-HJÄRTA, -NÄBB, -PÄNNA, -ROP, -STEN, se A.
Avledn.: KORPA, v., -eri (tillf., i bet. 1, Aho Soldan 42 (cit. fr. c. 1880: korperisystem)), -ning (bl. i bet. 2).
1) till 1, eg.: rovgirigt gripa (liksom en korp), ”hugga för sig”, roffa till sig; numera nästan bl. i särsk. förb. Då af den ringa summa som årligen är anslagen, så föga kan blifva at korppa. Porthan BrefCalonius 598 (1800). Weste FörslSAOB (1823; angivet ss. lågt ord). Stenhammar Riksd. 2: 207 (1841). Dalin (1852).
2) (i fackspr.) till 2 b: hacka med korp. TT 1892, s. 11. SvD(A) 1922, nr 164, s. 9.
Särsk. förb.: korpa loss. (i fackspr.) till korpa 2. Stenen (måste) kilas eller korpas loss. SD(L) 1901, nr 134, s. 3.
korpa upp, äv. opp. (i fackspr.) till korpa 2: hacka upp (jord o. d.) med korp. NDA(A) 1935, nr 10, s. 20.
korpa åt sig. (vard.) till korpa 1: roffa till sig. Meurman (1846). Nu har hon korpat åt sig allt godt, som finns på torget. Topelius Läsn. 1: 70 (1865). Kihlman Papini FärdMan 146 (1924). Böök Lejon 286 (1935).
KORPINNA, f. (†) till 1: korphona. IErici Colerus 1: 19 (c. 1645). Lidner 1: 229 (1788).

 

Spalt K 2453 band 14, 1937

Webbansvarig