Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KOLNA 3lna2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[avledn. av KOL, sbst.1]
— jfr FÖR-KOLNA, v.2
1) (mindre br.) om bränsle l. annat brinnande l. för påvärkan av eld utsatt föremål: förvandlas till kol, förkolna, förkolas. Schultze Ordb. 2393 (c. 1755). En käpp som blifvit kokad i starkt Victriol-vatten kan väl kolna om den lägges på elden men brinner icke. Ström Skogsh. 165 (1837). Kolnade bränder från Walborgsmesseldar. Atterbom Minnest. 2: 228 (1855). Brasan kolnar och är snart förbrunnen. Rydberg Dikt. 2: 36 (1891). Löjtnantens vackra penningskrin .. som var litet kolnat i ena hörnet. Lagerlöf Mårb. 242 (1922).
2) (numera bl. i poesi o. högre stil) i överförd o. bildl. anv.
a) om eld: småningom slockna, till dess endast de svarta kolen återstå, förkolna, brinna ned l. ut; om sken, glans, dag(er) o. d.: avtaga o. övergå i en mer l. mindre mörk färgton, mörkna, svartna; ofta i bild, särsk. om ögats l. blickens eld l. glans, kärlekens eld l. låga o. d. Achrelius Dan. 428 (c. 1690). Gudz wredes eld haar kolnat. Spegel TPar. 87 (1705). (Han) upptänder den eld, som kolnat på Herkules altar. Adlerbeth Æn. 215 (1811; uppl. 1804: slocknat; lat. orig.: herculeis sopitas ignibus aras / Excitat). Hur kan, så klar, så kärlig, / Den flamma vara kolnad, / Som dina slutna ögon nu förgömma? Atterbom 2: 419 (1827). Nu somnar solen i vestervågor, / Nu kolnar dagen i qvällens lågor. Topelius NBlad 49 (1867, 1870). Det var mörka ögon, i hvilka lidelserna kolnat till en svart ödslighet. Benedictsson Ber. 8 (1887). Pulsens blod till is sig vände, / och en kolnad blick hon sände / än mot Camelot. Edgren Tennyson 28 (1902).
b) bildl., om känsla o. d.: mista sin glöd, slockna; förkolna; förintas. Alla sinnen, / Der ej sann natur och känsla kolnat som förbrunna minnen. CVAStrandberg 1: 319 (1864). Vänskapen har kolnat. Ahlman (1872). Hågen för timligt förvärf (var) kolnad genom de inbördes krigen. Rydberg Ath. 69 (1876). Kärleken var kolnad. Oljelund GrRidd. 91 (1926).
c) (†) i uttr. det kolnar för ögonen, det svartnar för ögonen. Meurman (1846).
Anm. till 2 a o. b. Stundom är det omöjligt att avgöra om ett fall bör föras hit l. till KOLNA, v.1 I 2.
Särsk. förb.: KOLNA NED10 4, äv. NER4.
1) (mindre br.) till 1. När de sista vedpinnarna kolnat ner. Levertin Diktare 203 (1898).
2) (i poesi o. högre stil) till 2 a. Min unga vredes blodfärg slocknat, / passionens purpur kolnat ner. Levertin Leg. 123 (1891).
KOLNA UT10 4. (mindre br.) särsk. till 2 a: brinna ned l. ut. Möller (1790). Elden har nästan kolnat ut. Boberg BortStig. 27 (1927).
Avledn.: KOLNAD, r. l. m. (†) förhållande(t) att ngt förkolas l. att en eld brinner ned o. d.; anträffat bl. i oeg. o. bildl. anv.
a) till 2 a. (Fosterlandskärlekens) lågande eld, utgör Rikens sällhet, dess kolnad och falaska, Rikens ve. Gadd ÅmVetA 1770, s. 60.
b) till 2 b. CGTessin (1758) i BL 18: 175.

 

Spalt K 1890 band 14, 1936

Webbansvarig