| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNARR knar4 l. KNIRR KNARR knir4 knar4, interj.
interj., återgivande ett knarrande ljud; äv. i substantivisk anv. Skorna kalla honom narr; / Dertill låta de knirr och knarr. CJEkeblad (c. 1650) hos Afzelius Sag. VIII. 2: 307. Det sade knarr. Holmberg 1: 498 (1795). UvHeland (1842) hos Dahlgren 2Ransäter 155.
Spalt K 1574 band 14, 1936