Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLUMRIG klum3rig2, adj. -are, adv. -T.
Ordformer
(klomrig 1927)
Etymologi
[jfr sv. dial. (Västerb.) klommru, drumlig, otymplig; jfr nor. klumren, valhändt; besläktat med KLUMSIG]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) otymplig, tafatt. Väring Vint. 63 (1927). Arbetarna voro inte vana vid de många maskinerna än och buro sig ovant och klomrigt åt. Därs. 183.

 

Spalt K 1399 band 14, 1936

Webbansvarig