Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KANOT kanω4t (kanå´h Andersson (1845); kanót ell. (efter franska uttalet) kanó Dalin), r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er ((†) -s Ödmann Andersen 15 (1796)); förr äv. (i bet. 1) KANO (cànoe Weste (1807; senare egenhändigt tillägg)), r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er, äv. -s (DeFoë RobCr. 84 (1752: Canoes)).
Ordformer
(cano 16741856 (: krigscano). -noe 17521853. kanot (can-) 1792 osv.)
Etymologi
[jfr t. kanoe, kanu, eng. canoe, fr. canot, ä. fr. äv. canoe, av span. canoa, av karibiska canaoua. Formen kanot beror på läsuttal av fr. canot]
1) eg. o. urspr.: i sht av vissa primitiva folkslag använd, mindre farkost bestående av en urholkad trädstam l. tillvärkad av bark; äv. om dylik farkost hopfogad av flera stycken; jfr PIROG. Kankel Hemmersam 14 (1674). De bästa Canoër eller ök-stockar, hvilka urgräfvas af et enda trä, göras af röd En. Kalm Resa 3: 120 (1761). (Salt) föra de (dvs. negrerna) på Canoter upföre Floden til Barraconda. Ödmann MPark 4 (1800). Indianska kanoter, piroger och catamarans. Lundgren MålAnt. 2: 32 (1872). Hornborg SegSjöfH 37 (1923). (I Schweiz) förekomma ännu kanoter av en enda stock av märkligt stora mått. Fatab. 1927, s. 132. — jfr BARK-, DUBBEL-, LAST-, UTRIGGAR(E)-KANOT m. fl.
2) [efter kanad.-eng. canoe] ett slags för sportändamål använd, i regel för endast en person avsedd, liten, lätt, i båda ändarna spetsig, däckad farkost, vanl. bestående av en stomme (vanl. av trävirke) som med undantag för öppning(ar) för beredande av sittplats(er) är helt överklädd med impregnerad väv l. dyl. o. som framdrives med paddelåra, ofta äv. med segel. TIdr. 1881, s. 7. IdrFinl. 4: 106 (1906). Smith (1916). — jfr ENMANS-, PADDEL-, SEGEL-, TVÅMANS-, TYG-KANOT m. fl.
Ssgr (i allm. till 2): (1, 2) KANOT-BYGGARE. NordIdrL 1901, s. 160. Mörner Söderh. 1: 70 (1923).
(1, 2) -BYGGE. IdrFinl. 4: 106 (1906).
(1, 2) -FÄRD. WoJ (1891). SvD(A) 1933, nr 176, s. 3.
-FÖRBUND. särsk. i uttr. svenska kanotförbundet, benämning på en år 1904 bildad sammanslutning av svenska kanotföreningar. FKanotIdrFestskr. 19 (1910). Svenska kanotförbundets paddlarmärke. SvD(A) 1918, nr 112, s. 12.
-FÖRENING. förening för kanotsportens främjande. TIdr. 1905, s. 433.
-IDROTT~02 l. ~20. I Sverige började den inhemska kanotidrotten år 1868. Balck Idr. 1: 362 (1886).
-KONSTRUKTÖR. Balck Idr. 1: 361 (1886).
-KRYSSARE, r. l. m. (i fackspr.) ett slags större segelkanot, utgörande en övergångsform mellan kanot o. segelbåt. TävlReglKanotIdr. 1921, s. 4. —
-MAN ~man2. person som ägnar sig åt kanotsport; kanotist. TurHb. 1: 111 (1894). Passionerad kanotman. SvD(A) 1918, nr 82 A, s. 3.
-PADDEL. Balck Idr. 1: 377 (1886).
-RODD. IdrFinl. 4: 106 (1906). Engström Penn. 154 (1927).
(1, 2) -RODDARE. jfr KANOTIST. Björkman (1889). Sjöberg Horn Trad. 95 (1928).
-SEGEL. Balck Idr. 1: 405 (1886).
-SEGLARE. Balck Idr. 1: 373 (1886).
-SPORT. WoJ (1891). Sverige är ett av föregångsländerna på kanotsportens område. SvD 20/7 1930, Söndagsbil. s. 6.
(1) -TRÄD l. -TRÄ. [jfr eng. (amerik.) canoe wood] (†) det från atlantiska Nordamerika härstammande trädet Liriodendron tulipifera Lin., tulpanträdet (vars urholkade stam hos vissa vilda folkslag användes ss. kanot). De Svenske (i Pennsylvanien) kallade .. (tulpanträdet) Canoe-trä, eller med abbreviation Knu-trä; emedan så Villarne som Europeerne härstädes bruka, at deraf uthollka sina Canöer. Kalm Resa 2: 322 (1756). Björkman (1889).
-ÅRA.
Avledn. (till (1 l.) 2; i sht idrott.): KANOTA, v., -ning. färdas med kanot; utöva kanotsport. Balck Idr. 1: 345 (1886). TurÅ 1900, s. 206.
KANOTERING, r. l. f. (tillf.) utövande av kanotsport, kanotning. Ruhe Hurley Vild. 189 (1928).
KANOTISM, r. utövande av kanotsport, kanotning. NordIdrL 1901, s. 160. TIdr. 1904, s. 472.
KANOTIST, m.||ig. person som färdas i kanot, utövare av kanotsport. NF 8: 189 (1884). Viktor var ifrig seglare och kanotist. Forssman Gret. 32 (1897). SvD 20/7 1930, Söndagsbil. s. 6.

 

Spalt K 381 band 13, 1935

Webbansvarig