Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KANINKEN l. KANINK?, sbst.; anträffat bl. i sg. best. kaninken.
Etymologi
[av nt. kaninken resp. kanink, av mnt. konineken (kanineken), diminutivum av konin, kanin (se KANIN); jfr t. kaninchen]
(†) kanin. Huru Konungen effter Caninkens och Kråkans klaghomål förtörnadhe sigh. Fosz 299 (1621).

 

Spalt K 354 band 13, 1935

Webbansvarig