Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KAJMA, m.||ig.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. kaima(s), kajme, namne, av fin. kaima, namne, lånord från ngt baltiskt språk; jfr lit. kaimýnas, granne, avledn. av lit. kaimas, by (jfr HEM). — Jfr KAJMAN, sbst.1]
(i Finl., vard.) namne. Ahlqvist Kult. 224 (1871). Lagus Pojk. 220 (1904). jfr Bergroth FinlSv. 63 (1916).

 

Spalt K 56 band 13, 1935

Webbansvarig