Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JÄMLIG, adj.; adv. = (G1R 1: 171 (1523), VDAkt. 1684, nr 3), -A (G1R 8: 29 (1532), Schultze Ordb. 2046 (c. 1755)), -EN (G1R 15: 8 (1543), VDAkt. 1717, nr 152, Sturzen-Becker 3: 288 (1865; uppl. 1882)), -T (Rudbeckius Starcke B 1 b (1624), VDAkt. 1704, nr 421).
Ordformer
(jäm- (jem-) 1532—c. 1755. jämb- (jemb-) 1543—1717. jämn- (jemn-, iemn-) 1523—1865. jämne- (jemne-) 1552—1622. jemp- 1664. jämpn- (iempn-) 1618—1647. -lig(h)it, n. o. adv. 1571—1694)
Etymologi
[jfr fsv. iämlika, adv., fd. iæfnlik, adv., ä. d. jævnligen, adv., d. jævnlig, adj. o. adv., isl. jafnligr, adj., -liga, adv.; avledn. av JÄMN; jfr JÄMLIK]
(†)
1) regelbunden; oavbruten, idelig; som förekommer jämt (o. ständigt); jfr JÄMN 6, 7. G1R 8: 29 (1532). Gudz straff för synden skull, / Wil jämligt widh osz lodha. Rudbeckius Starcke B 1 b (1624). Thet menighe Bästa kräfwer, at man på wisse och bestämde tijdher holler sigh ifrån Kött, ty eljest skulle Boskapen för jämligit Köttätande neppeligen tilräckia. Schroderus Os. III. 1: 335 (1635). Dhet Elacka förhållande, och Lefwarne, som be:te H:r Erich .. i sitt huuss jembligh öfwar. VDAkt. 1684, nr 3. Schultze Ordb. 2046 (c. 1755). (S. Rydberg) lemnade den (dvs. en disciplin) aldrig för en annan utan att dock dertill jämnligen återkomma. Sturzen-Becker 3: 288 (1865; uppl. 1882) [efter ä. d. jævnligen].
2) riktig, korrekt; exakt, precis; jfr JÄMN 8, 11. Saa ath hans wtgiiffth siigh aldeliiss iemnliigh tiilhopa drogh med hans wpbyrd. G1R 1: 171 (1523). I Huushållet måste alt jämligit wara. Törnewall B 6 b (1694).

 

Spalt J 341 band 13, 1934

Webbansvarig