Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JURISPRUDENS 1risprɯdän4s, r. l. f.; best. -en. Anm. I ä. tid användes äv. den lat. formen av ordet. Swedberg Schibb. 281 (1716). Ekbohrn (1868).
Ordformer
(-ence 1751. -ens 1837 osv.)
Etymologi
[jfr t. jurisprudenz, eng. o. fr. jurisprudence; av lat. jurisprudentia, av juris (se JURIS) o. prudentia, kunskap, vetande, vetenskap]
jur. juridik, rättsvetenskap (särsk. ss. grund för domstolarnas lagtillämpning); äv.: kunskap i rättsvetenskapen, lagfarenhet. PT 1751, nr 46, s. 4. Ty domaren, huru mycken jurisprudens han än månde besitta, får icke i sin embetsförvaltning ändra och mästra den gällande lagen. BtRiksdP 1875, I. 1: nr 32, s. 19. Landshöfding Isberg har .. jemväl genom författareskap gagnat jurisprudensen. SD(L) 1896, nr 520, s. 1. Kallenberg CivPr. 1: 910 (1924).

 

Spalt J 291 band 13, 1934

Webbansvarig