Publicerad 1933   Lämna synpunkter
ISABELL i1sabäl4 l. is1-, adj. oböjl. o. sbst.; ss. sbst. i bet. II 1 r., i bet. II 2 m.||ig. l. r.; best. (i bet. II 2) -en, äv. -n; pl. (i bet. II 2) -er; l. ISABELLA i1sabäl3a2 l. is1-, adj. oböjl. o. sbst.; ss. sbst. i bet. II 1 r. l. f., i bet. II 2 f. l. r.; best. (i bet. II 2) -an; pl. (i bet. II 2) -or.
Ordformer
(ijssbell 1661 (: ijssbellfärga). isabell 1637 osv. isabella 1873 osv. isabill 1695 (: Isabill Colleurs atlask). issebell 1667 (: Jssebellfärga))
Etymologi
[jfr t. isabelle, sbst., isabellfärgad häst, eng. isabel, isabella, adj. o. sbst., fr. isabelle, adj. o. sbst., sp. isabela, adj.; till ISABELLE, ISABELLA, kvinnonamn, ytterst av hebr. ‘Izébel. Den färgnyans som ordet avser sättes av traditionen i förbindelse med olika furstinnor med namnet Isabella, i främsta rummet konung Ferdinand V:s av Spanien gemål, som enligt traditionen under belägringen av Granada 1491—1492 lovat att icke byta linntyg, förrän belägringen lyckligen avslutats, varvid linntyget småningom skall ha erhållit en smutsgul färgnyans]
I. (i sht i fackspr.) adj.: isabellfärgad. Samet .. grönt, isabell, grått, rödt. 2Saml. 10: 10 (i handl. fr. 1637). Forssell Häst. 36 (1927).
II. sbst.
1) färgnyans mellan brunt, vitt o. gult; smutsigt vitgult, smutsgult; jfr ISABELL-FÄRG. Vacker ljus Isabell på bomull. Westring SvLafv. 2: 10 (1805). UB 3: 372 (1873).
2) isabellfärgad häst. Florman HästKänned. 132 (1794). Gula hästar eller isabeller hafva gula täckhår med hvit man och hvit svans samt ljusa ben. Sjöstedt Husdj. 1: 131 (1859). SD(L) 1897, nr 186 B, s. 2.
Ssgr [stundom eg. till kvinnonamnet ISABELLA] (jfr II 1): A: ISABELL-FÄRG. (isabell- 1734 osv. isabella- 1862 osv.) färgnyans mellan brunt, vitt o. gult; smutsigt vitgult, smutsgult. Serenius (1734; under issabella). Isabellfärg .. (är) en ganska obeskrivbar vitgult brunaktig färg, som ej oävet blivit liknad vid kaffe med mjölk i. Sahlin SkånFärg. 148 (1928).
-FÄRGAD, p. adj. (isabell- 1661 osv. isabella- 1900 osv.) som har en färgnyans mellan brunt, gult o. vitt; smutsigt vitgul, smutsgul. BoupptSthm 22/2 1661. Ett Isabellfärgadt tyg. Hedberg Sardou 47 (1866). Några ljusgrå och isabellfärgade ston. Wrangel HbHästv. 1210 (1886). DN(A) 1928, nr 119, s. 6.
-GRÅ. (tillf.) isabellfärgad. En isabellgrå hingst. Almqvist Herm. 55 (1833). Dens. GMim. 3: 261 (1842).
-GUL. isabellfärgad. Berzelius Kemi 2: 240 (1812). Sahlin SkånFärg. 149 (1928).
-KULÖR. (†) isabellfärg; anträffat bl. i ssgn isabellkulörs-atlask, isabellfärgad atlas. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 147 (i handl. fr. 1695).
-ORANGE, sbst. (†) = -FÄRG. VetAH 1813, s. 117.
-SVÄRDLA. bot. den till familjen Iridaceæ hörande örten Iris squalens Lin., vars inre kalkblad äro isabellfärgade. SkånTrädgFT 1900, s. 108.
B: ISABELLA-FÄRG, -FÄRGAD, se A.

 

Spalt I 1214 band 13, 1933

Webbansvarig