Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INTRANSITIV in1transiti4v l. in3transi~ti2v l. 400~1, n.; best. -et; pl. = l. -er, Anm. Stundom användes äv. den latinska formen intransitivum, pl. -tiva.
Etymologi
[jfr t. intransitivum, eng. intransitive, av nylat. (verbum) intransitivum, n. av intransitivus (se INTRANSITIV, adj.)]
språkv. intransitivt verb; jfr NEUTRUM. Svanborg ArabSpr. 29 (1804). Enberg SvSpr. 139 (1836). LoW (1911).

 

Spalt I 1025 band 13, 1933

Webbansvarig