Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IBÄRA i3~2ra l. 2-, v. -bär, -bar, -buro, -burit, -buren; se för övr. BÄRA, v. vbalsbst. -A (se avledn.), -ANDE, -E (se avledn.), -ING (se avledn.), -NING (se avledn.).
Etymologi
[av I, prep o. adv.2, o. BÄRA, v.]
eg.: bära l. föra (ngt) i ngt. Östergren (1928). — särsk.
1) (numera bl. i fråga om ä. förh.) bärgv. framforsla o. införa (beskickningsgods) i metallurgisk ugn; särsk. i fråga om uppsättning av malm o. träkol på masugn utan mekanisk hjälp. En slik illa sofrad malms ibärande uti masugnen. NoraskogArk. 4: 257 (1745). (Hettan i masugnen var) i jemt tilltagande, tills hela ugnsfyllnaden af 14 uppsättningar blifvit iburen, då den förblef sådan den då var. JernkA 1821, s. 104.(†) Bättre hade dock varit att för en så lång dämningstid ibära pipan flere tomma kolsättningar än som skedde. JernkA 1882, s. 433.
2) (†) använda (garn) som inslag i en väv. Af somligom brukas .. at ränna lingarn, och ibära blångarn. Dahlman Reddej. 195 (1743).
Avledn.: IBÄRA, r. l. f. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 2, konkret: inslag i en väv. AllmogHemsl. 36 (1915; fr. Uppl.).
IBÄRE, n. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 2, konkret: inslag i en väv. Sahlstedt (1773). Dalin (1852; med hänv. till inslag; angivet ss. provinsialism).
IBÄRING, r. l. f. (†) till 2, konkret: inslag i en väv. Lind (1738; med hänv. till inslag). Möller (1745, 1755; med hänv. till inslag).
IBÄRNING, r. l. f.
1) (numera bl. i fråga om ä. förh.) bärgv. till 1. NoraskogArk. 4: 185 (1709). Kåks syntes nere för forman efter 56 sättningars ibärning. JernkA 1862, 1: 36.
2) (†) till 2, konkret: inslag i en väv. Schroderus Lex. 93 (1637). Så många marker som ränning och ibärning väga, så många bör ock väfven väga. Dahlman Reddej. 196 (1743).

 

Spalt I 48 band 12, 1933

Webbansvarig