Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HUTTA hut3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. hotta, hutta; jfr nor. hutta, röra sig raskt o. vippande, hutta paa seg, slänga på sig, nt. hotten, gunga, slunga, mht. hutzen, gunga, springa, ä. t. hotzen, gunga, hoppa]
(starkt bygdemålsfärgat, i vissa trakter) slunga, kasta, ”hysta”, ”slänga”. Småländingens idoghet framhålles i det bekanta uttrycket: hutta en småländing på en sten — han slår nog rot. Landsm. 6: C (1886).

 

Spalt H 1518 band 11, 1932

Webbansvarig