Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HED he4d, r. l. f. (m. Sahlstedt (1757), ÖoL (1852)); best. -en; pl. -ar (Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668) osv.) ((†) -er Serenius EngÅkerm. 172 (1727: Hederna, pl.), Bremer Brev 1: 71 (1824)).
Ordformer
(hee c. 1620. hedd- 1751 (: Hedden-blomster). he(e)d(h) 1541 osv. hejd- 1751 (: Hejden-blommor)1914 (: Hejdenblomma). heydh 1621. Anm. Den gamla dat.- o. ack.-formen på -e förekommer hos Sigfridi E 8 a (1619), Visb. 1: 198 (c. 1620), Spegel ÖPar. 3 (1705), Fernow Värmel. 252 (1773; i gammal episk besvärjelse))
Etymologi
[fsv. heþ, motsv. d. hede, nor. hei(d), isl. heiðr, got. haiþi, mnt. heide, holl. heide, fht. heida, t. heide, feng. hǣþ, eng. heath, hed, slättmark osv. (i ä. d., holl., t. o. feng. äv. om typiska hedväxter, ss. ljung m. fl.); av germ. haiþiō, ieur. koitiā; jfr fkymr. coit, skog, samt ssgsleden cetum i vissa gall.-lat. ortnamn (Ceto-briga, Eto-cetum). Jfr HEDEN, adj., HEJDERIDARE]
— jfr BJÖRK-, EXERCIS-, FJÄLL-, GRUS-, LINGON-, LJUNG-, MO-, MOSS-, SKOGS-, TALL-HED m. fl.
1) vidsträckt, öppet liggande, mer l. mindre jämn, skoglös samt öde o. oftast ofruktbar (ljungbevuxen) mark; stundom: fält, (gräsbevuxen) slätt o. d. 2Krön. 28: 18 (Bib. 1541; öv. 1790: slättbygden; Bib. 1917: lågland). Iagh kom på en grön Heedh widh. Sigfridi A 2 a (1619). Där (dvs. i Northumberland) som tilförende voro de skarpaste Hedar och Måsar, äro nu de härligaste Ängar. Serenius EngÅkerm. 172 (1727). Det tassar, det braskar öfver sten och stock, / Och trollena träda på heden. Geijer I. 3: 287 (1815); jfr 2. (Han) vilsegick på ljungbevuxna heden. BEMalmström 6: 35 (1839). Vi skulle älska vårt Sverige, om det vore kargt som heden. EHTegnér i 3SAH 5: 17 (1890). — särsk. (i vissa trakter, vard.): exercished. Reutersvärd KronobgHed 145 (1923).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial. samt av mnt. (o. t.) heide. — Jfr BHesselman i NoB 1930, s. 1 ff.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skogsmark; skog. Dauid bleff vthi then öknen Siph j hedhenne. 1Sam. 23: 15 (Bib. 1541; Vulg.: in deserto Ziph in silva; Luther: jnn der Heide). Schenberg (1739). Till venster, bland granars mossiga hed, / Den vägen man rundad ser. Bellman 3: 272 (1790). jfr: På Hambrunge hedhen .. stodh ett kappal. Bureus Suml. 49 (c. 1600).
Ssgr (till 1): A: HED-BI, n. (hed- 1886 osv. hede- 1878) biodl. benämning på (individ av) en från Tyskland (företrädesvis från Lüneburgerheden) härstammande, svärmlysten biras. Dahm Biet 23 (1878). Ymer 1921, s. 258.
-BLOMMA, r. l. f. (hed- 1659 osv. hejden- 17511914) på hedar växande blomma; särsk. (numera bl. i vissa trakter av Skåne, starkt bygdemålsfärgat): örten Heliochrysum arenarium (Lin.) Moench, hedblomster. Franckenius Spec. A 3 a (1659). Hejden-blommor .. rökte folket sig med uti bröstvärk. Linné Sk. 156 (1751). Lyttkens Växtn. 1622 (1914).
-BLOMSTER. (hed- 1804 osv. hede- 18651927. hed(d)en- 17511891) [jfr d. hedeblomst] hedblomma; särsk. bot. den på sandhedar växande örten Heliochrysum arenarium (Lin.) Moench; jfr -ETERNELL. Linné Sk. 84 (1751). Krok o. Almquist Fl. 1: 10 (1883).
-BO, m.||ig. [jfr d. hedebo] inbyggare i en hedtrakt. OoB 1892, s. 256. Fornv. 1920, s. 39.
-ETERNELL. bot. örten Heliochrysum arenarium (Lin.) Moench, hedblomster. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 29 (1901). Lyttkens Växtn. 47 (1904).
-FLORA. jfr FLORA 3.
-FÅR. [jfr t. heideschaf] (i sht i fackspr.) om får som leva på hedar; särsk. om (individ av) den småväxta fårras som lever på Lüneburgerheden. Synnerberg (1815). LAHT 1912, s. 64.
-GINST. (hed- 1910. hede- 1757)
1) (†) örten Genista tinctoria Lin., färgginst. Serenius Iiii 4 b (1757: hede-gnist (felaktigt för -ginst)).
2) (mindre br.) bot. örten Genista anglica Lin., engelsk ginst, brittginst. Lyttkens Växtn. 724 (1910).
-GRÄS. (hed- 1897 osv. hede- 17431807)
1) på hedmarker växande (art av) gräs. Rosenius Naturst. 30 (1897).
2) (†) = -MOSSA. VetAH 1743, s. 308. Vårt kåsteliga och ganska nyttiga Hedegräs. HdlCollMed. 5/12 1745. Möller (1790, 1807; med hänv. till hedemossa).
-JORD. landt. Arrhenius Jordbr. 1: 132 (1859).
-LAND. (hed- 1806 osv. hede- 1835) EconA 1807, juli s. 37 (1806). Sveriges största hedland, Sunnerbo härad. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 247 (1853).
-LANDSKAP~02 l. ~20. —
-LAV. (hed- 1798 osv. hede- 1794c. 1870) på hedmark växande lav(art); särsk. (numera mindre br.) bot. lavarten Cetraria islandica (Lin.) Ach., islandslav; jfr -GRÄS 2, -MOSSA. VetAH 1794, s. 16. Lindgren Läkem. (1902, 1919).
-LJUNG. (hed- 1905 osv. hede- 1855c. 1870) (föga br.) bot. halvbusken Calluna vulgaris (Lin.) Hull, ljung. Dalin 2: 766 (1855). Lyttkens Växtn. 427 (1906).
-MARK. (hed- 1541 osv. hede- 16141865) [y. fsv. hedhmark] Jes. 51: 3 (Bib. 1541). 2NF 32: 211 (1921).
-MOSSA. (hed- 17461919. hede- 1744c. 1870) (numera föga br.) lavarten Cetraria islandica (Lin.) Ach., islandslav; jfr -LAV. Linné i VetAH 1744, s. 180. Lindgren Läkem. (1902, 1919).
-SNÄCKA. zool. benämning på vissa arter av släktet Helix Lin. Strimmig hedsnäcka, Helix striata Müll.; vit hedsnäcka, Helix candicans Ziegl. FoFl. 1910, s. 271. Därs. 1912, s. 191.
-TALL.
-TRAKT.
-VÄXT. i sht bot. Bremer GVerld. 5: 68 (1862). BotN 1868, s. 160. Ljung, klockljung, odon, tranbär, krypvide m. fl. så kallade hedväxter. Juhlin-Dannfelt 140 (1886). TLandtm. 1897, s. 885.
B (numera knappast br.): HEDE-BI, -BLOMSTER, -GINST, -GRÄS, se A.
-KORN. (heide-) (†) halvbusken Calluna vulgaris (Lin.) Hull, ljung? Linc. (1640; under sisara).
-LAND, -LAV, -LJUNG, -MARK, -MOSSA, se A.
C (i starkt bygdemålsfärgat spr.): HEDEN- l. HEJDEN-BLOMMA, -BLOMSTER he3den~ resp. häj3den~, se A.
Avledn.: HEDNING, sbst.1, m. l. r. [skämtsam bildning med anslutning till HEDNING, sbst.2] (†) till 1: benämning på hare som lever i hedmark. Nilsson Fauna 1: 429 (1847).

 

Spalt H 596 band 11, 1930

Webbansvarig