Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRIM, sbst.4, m.
Ordformer
(grimm 1673. grymm 1674)
Etymologi
[av t. grimm, m., av mht. grim, av fht. grim, adj., motsv. fsv. grimber (se GRYM)]
(†) vrede; grymhet. Lucidor (SVS) 285 (1673). Han meer fallen war, / Till miszkund än til grimm. Därs. 384 (1674).

 

Spalt G 912 band 10, 1929

Webbansvarig