Publicerad 1928   Lämna synpunkter
GEMEN jeme4n, sbst., i bet. 1 m., i bet. 2 n., i bet. 3 r. l. m.; best. ss. n. -et, ss. r. l. m. (knappast br.) -en; pl. ss. m. -ar (LBenedicti (möjl. till en sg. gemene)), ss. r. -er (BonnierKL).
Etymologi
[fsv. gemen, menighet, folk; jfr d. gemen, samfund, menighet, holl. gemeen, n., sammanslutning, stat, mnt. gemeine, gemene, f. o. n., församling, t. gemeiner, gemeinder, deltagare, kamrat, t. gemeine, gemeinde, sammanslutning, det allmänna; till GEMEN, adj.]
1) (†) person som hör samman med ngn annan; jfr GEMEN, adj. 1. Skonar icke Gudh the Naturlige Gemenar och sine egne Barn, huru warder tå gångandes medh Ogudachtigom och Syndarom. LBenedicti Lijkpr. 43 (1618).
2) (†) det allmänna, stat; församling; jfr GEMEN, adj. 4. (Prostämbetet är) Herrans gemeen ganska nyttigh. PJAngermannus PMagni E 2 a (1605). Höre om någhot kan wara, / Som han må bruka och förfara, / Bådhe sigh och Gemenet til ähra. Rudbeckius Starcke A 2 b (1624).
3) boktr. liten bokstav, minuskel; i sht i pl.; jfr GEMEN, adj. 5 a. BonnierKL (1924).

 

Spalt G 182 band 10, 1928

Webbansvarig