Publicerad 1928   Lämna synpunkter
FÖRTROGEN förtrω4gen l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förtro´gen Weste; förtrògänn Dalin), adj. -get, -gne, -gna, -gnare. adv. = (†, GR 20: 308 (1549; i bet. 2), -GET.
Ordformer
(-troen RP 6: 537 (1636: -troenheet), VRP 1707, s. 115 (: -troenheet). -trone, pl. BtFinlH 4: 296 (1565))
Etymologi
[efter t. vertraut, p. adj., till vertrauen (se FÖRTRO, v.), i anslutning till FÖRTRO, v., o. TROGEN. — Jfr FÖRTROLIG]
1) (†) trogen, pålitlig; trofast; som har ngns förtroende; substantiverat om person o. i förb. med ett följande man närmande sig l. övergående i bet.: förtroendeman, troman l. dyl. Att han forhandler med någre förtrogne att thee hemligen bespeija hwad för tidender wankar ther vppe i bland Almogen. GR 14: 385 (1542). Kong:e Mtt i Danmarck (har) afferdigett siine förtrogne menn, rådh och fulmyndige sendebudh till samme möthe. SvTr. V. 1: 14 (1575). Dugeligit oc förtroget krigxfolck. HH 20: 11 (c. 1580). Ett .. förtrogit och opprichtigt hierta. HC12H 4: 373 (c. 1715). SLinnæus (1778) hos Fries 2Linné 1: 6.
2) (†) som sker l. göres (meddelas osv.) i förtroende; ss. adv. samt i uttr. (ut)i förtroget vis: i förtroende. Att oss om någre the Lybeske falske prachtiker och förrättlige förehafvande är förtrogen tilkennegifvitt. GR 20: 308 (1549). Thet honom någhon aff hans trogna tiänare .. vthi förtroghet wijs sadhe, hwadh (osv.). Petreius Beskr. 2: 172 (1614). RARP V. 2: 53 (1655).
3) (†) som hyser l. innebär l. vittnar om förtroende l. tillit l. förtröstan (till ngn l. ngt); tillitsfull, förtröstansfull. O! värdes sjelf den låga nära, / Som .. / Du (Jesus) i förtrogna hjertan tändt. Ps. 1819, 336: 1. Om natten jag förtrogna böner skickar / Till dig, som hör den suck jag återhöll. Wallin Vitt. 1: 67 (1821). Dens. Rel. 4: 238 (1837).
4) som står i förtroligt förhållande (till ngn resp., i pl., till varandra), förbunden gm nära o. uppriktig vänskap (med ngn resp., i pl., med varandra); som ngn förtror sig åt, som ngn skänker sitt förtroende, som ngn talar öppet med (om allt) l. söker råd o. hjälp hos o. d.; förtrolig, intim, tillgiven; om sak l. förhållande: som ger uttryck åt l. vittnar om dylik förtrolig vänskap osv.; ss. adv.: förtroligt, intimt. En av mina förtrognaste vänner. Förtrogen med ngn. OxBr. 5: 52 (1613). Wi pläge med hvarannan en förtrogen wenskap. Swedberg Amer. 44 (i handl. fr. 1714). Till hvarje hydda kommer nu den skriften (dvs. bibeln) / med ljufva budskap, med förtrogna råd. Lindeblad RelSång. 124 (1843). Björkarna, som så förtroget viska. Östergren (1924). — särsk. substantiverat om person, i vitter stil äv. bildl. (mer l. mindre personifierat) om sak; numera bl. i positiv, förr äv. i superlativ. Göra, ha(va), välja ngn till sin förtrogne (förtrogna). Ibland dem som här tils varit Kon. Augusti förtrognaste. Nordberg C12 1: 417 (1740). Välj icke till förtrogen hvem helst som vill. Tegnér (WB) 5: 15 (1825). Den svenska jorden var hans barndoms förtrogne. Böttiger 4: 95 (1847, 1869). Nöden och armodet äro tystlåtna förtrogne. Flensburg (o. Collin) 94 (1910, 1915).
5) bekant (med ngt l. för ngn) o. d.
a) (i sht i skriftspr.) om person: som (gm erfarenhet l. studier o. d.) väl l. grundligt satt sig in (i ngt) o. känner till (ngt); erfaren l. förfaren (i ngt); väl bekant (med ngt), kunnig l. hemmastadd (i ngt); stundom: van (vid ngt); vanl. med bestämning inledd av prep. med. Väl förtrogen med förhållandena, med sitt ämne. Man måste göra sig förtrogen med den tanken att (osv.). Förtrogen med havets faror. Väl var han fattig, men förtrogen / med nöden, lekte han med den. Tegnér (WB) 4: 7 (1822). Platen var icke fullt förtrogen med Franska språket. De Geer i 3SAH 1: 100 (1886). I Bergslagen var han också väl förtrogen. Wrangel TegnKärlekss. 11 (1916).
b) (i sht i vitter stil, mindre br.) om föremålet för ngns erfarenhet l. kunskap: väl bekant l. känd (för ngn), som (ngn) är grundligt bekant med l. kunnig l. hemmastadd i l. van vid; med indirekt personobj. l. personbestämning inledd av prep. för. Tyska och Engelska litteraturen blir allt mer förtrogen för Fransmannen. Rydqvist i SAH 12: 486 (1827). Den tanken .. är för reformatorerne fullt lika förtrogen som för Machiavelli. Bolin Statsl. 1: 160 (1868). Vägen är mig mycket förtrogen upp öfver Upplandsslätterna. Söderblom Herdabr. 78 (1914).
Avledn.: FÖRTROGENHET, r. l. f.
1) (†) förtroende (se d. o. 1). Chesnecopherus Skäl H 1 b (1607). H. K. M:t (har) den förtroenheet til sine trogne män och undersåthare .., at the (osv.). RARP 8: 5 (1660). Peringskiöld Hkr. 1: 603 (1697). särsk.
a) övergående i bet.: sämja, endräkt, vänskap (jfr FÖRTROENDE 1 b). Samme stadige förtroenheet emellan begge staterne. RP 8: 260 (1640). (Venedig) lefwer (med Frankrike o. Spanien) .. vthi en godh sämja och förtrogenheet. Brask Pufendorf Hist. 86 (1680).
b) i uttr. (ut)i förtrogenhet, i förtroende (se FÖRTROENDE 1 c). Hwilked jag allenast I förtrogenhed dig communicerar. AOxenstierna Bref 4: 194 (1645). VRP 1707, s. 115.
2) (numera knappast br.) till 4: förhållandet att vara förtrogen med ngn l. att vara varandras förtrogna; förtrolig vänskap, förtrolighet. Emellan .. (Einar Tambaskälver) och Konung Harald war .. intet någon synnerlig förtrogenhet. Peringskiöld Hkr. 2: 103 (1697). Schulthess (1885; med hänv. till förtrolighet).
3) (i sht i skriftspr.) till 5 a: grundlig erfarenhet l. kunskap (i ngt) l. kännedom (om ngt) l. bekantskap (med ngt); med bestämning inledd av prep. med. Författaren (avhandlingen) röjer stor (djup, ringa) förtrogenhet med litteraturen i ämnet. UpsP 1860, nr 73, s. 3. Hon .. gjorde sig .. ett namn genom sin förtrogenhet med olika lands folkdiktning. NF 13: 1257 (1889). AQuennerstedt (1901) i KKD 1: XVI.

 

Spalt F 3430 band 9, 1928

Webbansvarig