Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖR- ssgr (forts.):
(I 1 c α) FÖR-ORT3~2. [efter t. vorort] om köping l. (mindre) stad o. d. i förh. till större samhälle i vars grannskap den befinner sig; jfr FÖR-STAD. Den lilla förorten Anzin (vid Valenciennes) är säte för Frankrikes förnämsta kolgrufvebolag. Torpson Eur. 1: 143 (1895). Fabrikerna i Stockholms förorter. PT 1911, nr 127 A, s. 2.
Ssgr: förorts-bana,
-trafik,
-tåg.
(II A) -ORÄTTA3~020, v. -ade; -else (†, Palmblad Fornk. 2: 78 (1844)), -ning (†, Carlstedt Her. 2: 97 (1833)). [efter t. verunrechten; jfr d. forurette]
1) begå orätt mot (ngn), gå (ngns) rätt för nära, kränka (ngns) rättigheter; äv.: tillfoga (ngn) ekonomisk skada; ofta svårt att skilja från 2. Spegel 299 (1712). De, som vid köp eller byten förorättat kronan, skola återgälda skadan. Fryxell Ber. 11: 91 (1843). Hvar skall man taga dessa ersättningar åt Danmark utan att förorätta någon annan? Forssell i 3SAH 3: 265 (1888). (†) Om vi .. uti allting tjena vår nästa och icke förorätta honom på ett öre, så är .. detta en ganska skön rättfärdighet .. inför menniskor. Rosenius Bud 273 (1858).
2) komma (ngns) ära för nära, förolämpa, kränka, förnärma, skymfa; i p. pf. äv. med adjektivisk bet.; ofta svårt att skilja från 1. Anlägga en förorättad min, uppsyn. Känna sig förorättad. Ann-Mari var grymt förorättad — eller det var hon inte heller precis, men hon tyckte att det var nedrigt av farbror John. Nordström Rack. 141 (1919).
(II A) -OVILJA, v. -ade. [efter t. sich verunwillen] (†) refl.: råka i missämja (med ngn). HB 2: 91 (1573). (Antonius) begick idel felsteg och dårskaper och föroviljade sig med Octavius. Eberhardt AllmH 1: 256 (1766).
(II A) -OVILLIGA, v., anträffat bl. i sup. -ett. [efter t. verunwilligen] (†) refl.: råka i missämja (med ngn). Så kunne vij eder icke förholle, att vij haffve någett förovilligett oss här medt för:ne Claess. GR 29: 18 (1559). RA 2: 85 (1563).
(II 1 a α) -PACKA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ning. [jfr t. verpacken] handel. slå in l. packa in (en handelsvara i emballage för transport l. för försäljning); emballera (ngt). VRP 1718, s. 317. Havanna-Cigarrer förpackade i lådor om 25 à 50 st. SydsvD 1870, nr 202, s. 4. Osten är förpackad uti staniolpapper. VerdS 73: 12 (1898). särsk. ss. vbalsbst. -ning, konkret: emballage, omslag; ngn gg äv.: enskilt, mindre parti (av en vara) i särskilt omslag. FFS 1872, nr 5, s. 14. LAHT 1906, s. 86.
Ssg: förpacknings-kartong.
(II A) -PAKTA förpak4ta l. fœr- (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade ((†) p. pf. pl. förpackte Dryselius Måne 365 (1694)); -ning; -are (se d. o.), -erska (mera tillf.). [liksom d. forpagte av t. verpachten; jfr PAKT]
I. (†) i fråga om överenskommelse i allm.
1) tr.: överenskomma om (ngt); ingå (en överenskommelse o. d.). Ett Echtenskapss förbund, och troloffning .. Contraherat, och förpachtat, emellan .. B. B. och .. M. O. VDAkt. 1677, nr 161.
2) refl.: inlåta sig (med ngn). Morthen .. nekade, .. att han .. i någon måtto sigh med honom förpactat. Alopæus BorgåGymn. 258 (i handl. fr. 1656).
II. i fråga om arrende, entreprenad o. d.; numera nästan bl. i fråga om ä. o. utl. förh. o. vanl. om arrende av statsinkomster (tullar o. d.) samt om överlämnande resp. övertagande av monopol på utövande av viss näring o. d.; jfr: Förpakta, arrendera, hvilket senare hos oss vunnit burskap, men ej det förra. Hof Skrifs. 252 (1753).
1) (föga br.) utlämna (ngt) på arrende, arrendera bort l. ut; äv.: utlämna (ngt) på entreprenad (se d. o. 2); förr äv.: uthyra; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare: arrende, entreprenad. Förbodh han A. H. dett (dvs. huset) att förpagta till henne. OxBr. 3: 168 (1628). Stockholms renhållande genom Entreprenade eller förpacktning. PH 5: 3072 (1751). At hafva (barnhems-)Barnens spisning förpaktad, kan vara lättaste sättet. DvSchulzenheim IVetA 1760, s. 39. Monopolier eller Förpaktningar. Försäkr. 23/2 1789, s. 2 b. Ej .. må Konungen Statens Inkomster förpakta eller .. några Monopolier fastställa. RF 1809, § 60. Oscar I Straff 132 (1840). Östergren (1923; med tillägget: ”ofta om äldre l. utländska fhdn”).
2) övertaga på arrende, arrendera; äv.: taga (ngt) på entreprenad; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare: arrende, entreprenad. Förpachta alle tollerne i Finlandh. RP 6: 118 (1636). Churfursten Albrecht af Maintz, som af Påfven förpaktat aflatsförsäljningen i Tyskland. Anjou Kyrkoh. 50 (1842). NF 12: 1487 (1888). Östergren (1923; med tillägget: ”ofta om äldre l. utländska fhdn”). särsk. (†) bildl.: förklara sig hava ensamrätt till (ngt), ”taga (ngt) på entreprenad” (se d. o. 2 slutet), ”monopolisera” (ngt). Tron er ej kunna förpakta ljuset, I prester! Geijer I. 1: 99 (1818). GHT 1895, nr 237, s. 2.
Ssg (till FÖR-PAKTA II 1, 2): förpaktnings-brev. (†) arrendekontrakt. Ödmann StrFörs. 1: 237 (1799). Hagberg Pred. 5: 91 (1819).
-PAKTARE0400 (jfr anm. 2:o sp. 2313), m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =. vbalsbst. till FÖR-PAKTA II. Anm. Beträffande brukligheten jfr under FÖR-PAKTA II.
1) (föga br.) till FÖR-PAKTA II 1: person som arrenderar bort ngt. Möller (1745; under bailleur). Östergren (1923; med tillägget: ”ofta om äldre l. utländska fhdn”).
2) till FÖR-PAKTA II 2: arrendator; äv.: entreprenör. PH 5: 3072 (1751). (Borgmästaren) var förpaktare af kronoskatterna i Jönköping. Rydberg Vap. 205 (1891). De flesta lantbrukare (i England) äro .. endast förpaktare .. hos de stora jorddrottarna. Rönnholm EkonGeogr. 229 (1907). jfr ARV-, SKJUTS-, SPEL-FÖRPAKTARE m. fl. —
(I 1 a) -PALATS. (†) främre (l. yttre) del(en) av ett palats. Petrus folgde longt effter .. (Jesus), till tess han kom vthi then öffuerste prestens förpalatz. Mark. 14: 54 (NT 1526; Bib. 1541: vthi then öffuersta Prestens Palatz). Jer. 36: 20 (Bib. 1541). Schenberg (1739).
(II B) -PALISSADERA. [jfr t. verpalissadieren] (†) befästa medelst palissad(er), palissadera. Dahlberg Dagb. 111 (c. 1660; uppl. 1912). Nordberg C12 2: 370 (1740).
(II 1 a ϑ) -PANKETTERA. [jfr BANKETTERA] (†) gm ett liv i sus o. dus förstöra (sina l. andras ägodelar), ”festa upp”. Rudbeckius KonReg. 60 (1614). Swedberg Casa 252 (1723).
Särsk. förb.: förpankettera upp. (†) = FÖR-PANKETTERA. SUFinlH 2: 293 (1607).
(I 1 c α) -PANSAR3~20. mil. särsk.: pansar anbragt framför ett pansartorn (en kanonkasematt). Busch Fästn. 42 (1888). 2NF 37: 977 (1925).

 

Spalt F 3056 band 9, 1927

Webbansvarig