Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRNÖJA förnöj4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förnö´ja Weste; förnö`ja Dalin), v.1 -er, -de, -t, -d ((†) sup. förnögit(h) (-nöget) GR 18: 684 (1547), TbLödöse 279 (1592); förnöckt VgFmT I. 10: 87 (1545)); se för övr. NÖJA. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (se d. o.), -NING (se avledn.); jfr FÖRNÖJA, sbst., o. FÖRNÖJE, se avledn.
Etymologi
[fsv. fornöghia, tillfredsställa, ersätta, betala, liksom ä. d. fornøge (d. fornøje) efter mnt. vornogen; jfr t. vergnügen; till FÖR- II B o. NÖJA]
1) tillfredsställa (ngn l. ngt).
a) (†) med sakligt obj. med abstr. bet.
α) med obj. med bet.: åstundan, begär, lust o. d.; äv.: tillmötesgå, uppfylla. Förnöya theras (dvs. ryssarnas) trägne åstundan. Widekindi KrijgH 358 (1671). Till at fullgöra min Plicht, och någorlunda förnöija den åstundan iagh hafwer. JTornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 9. Först ville han förnöja sin egen törst, som gemenligen var stark. Ekelund Fielding 515 (1765). Förnöja den syslolösa nyfikenheten. Ödmann ÅmVetA 1797, s. 15. Förnöja sina begär. Björkman (1889).
β) med avs. på skyldighet o. d.: fullgöra; med avs. på krav o. d.: tillgodose. Med mindre mine Ecclesiæ, beswära sig för Ed(ers) Faderl(iga) Högw(ördighet) om tienstens förnögande, den iag doch medh all flijt, här till hafuer wpwachtat. VDAkt. 1670, nr 35. Ett värdigt förnöjande af Sveriges heder och säkerhet. Forssell i SAH 58: 444 (1882).
b) (numera föga br.) tillfredsställa (ngn l. ngns sinne o. d.), göra (ngn) belåten, ställa (ngn) till freds, göra (ngn) till viljes l. till nöjes. Iach wil leggia wilian widh, / at iach tich wel förnöyer. Ps. 1536, s. 15. Wille han .. at hans stoore Bwk skulle bliffua förnögd, så måste han och ther til dobbelt mera haffua j förrådh än tilförrenne. Balck Es. 104 (1603). Ehuru I frågar mig i den ton at jag ej borde svara Er, .. så vil jag dock för denna gången förnöja Er. Chenon Heywood 2: 40 (1773). Då tillräckligt kopparmynt till allmänhetens förnöjande och publika behof icke förefunnes. VittAH 23: 414 (cit. fr. 1777). Lyckas förnöja även en anspråksfullare granskare. Östergren (1923). — särsk.
α) (†) i p. pr. ss. adj.: tillfredsställande (jfr 5 a). Serenius Bbb 4 b (1734). På ett förnöjande sätt. JAJägerhorn (c. 1785) i FoU 20: 355.
β) (†) om sak: vara (ngn) till nöjes. Derför förnöjde den (dvs. björnhuden) ock välaktade herr Commissarien. Runeberg 1: 43 (1832).
c) (numera bl. ngn gg i vitter stil) om sak: vara nog för (ngn); förr äv. i uttr. förnöja sig själv, vara nog i sig själv. Thet Högsta Godha är sibi sufficiens, thet förnöyer sigh sielfft, sampt allom androm, och ingen ting behöfwer. Emporagrius LTorstenson 118 (1651). ”Gode Cid, behåll ert eget”, / Sade kungen, ”mig förnöjer / Edra bragders rykte”. Oscar II I. 2: 193 (1859, 1886).
d) (†) i uttr. låta sig förnöja med ngt, låta sig nöja med ngt, åtnöja sig med ngt. Rådet och Ständerna måtte sigh förnöya låta medh Kongl. M:tz behagh. Widekindi KrijgH 574 (1671).
e) (†) refl., med prep. med, äv. vid: nöja sig med (ngt), åtnöja sig med (ngt). Widekindi KrijgH 216 (”116”) (1671). Kan hwad som himmelskt är wid Jorden sig förnöija? Brenner Dikt. 1: 101 (1690, 1713). (De) hade .. förnögt sig med det som vij dem godvilligt lemnade. Ehrenadler Tel. 426 (1723). Celsius G1 1: 269 (1746).
2) (†) dep., om personer: enas, komma överens. Skall Sigge förnögia Hanns Segennhof sinne pening(er) wthj wara .., doch medh itt lideligith kiöp, som gode menn kunne sigie dem emellom, om di iche kunde förnöias. TbLödöse 273 (1592); jfr 4.
3) ersätta, godtgöra.
a) [anv. är eg. ett specialfall av 1 b] med avs. på person: ställa (ngn) till freds gm att till fullo betala (honom) vad (han) har att fordra l. uppfylla anspråk i ekonomiskt avseende som (han) är berättigad att ställa, ersätta l. godtgöra (ngn); numera nästan bl. (i sht jur.) i uttr. förnöja sina borgenärer l. fordringsägare o. d.; förr äv. med en av för inledd bestämning angivande det varför betalning erlägges; förr äv. refl.: taga betalning. OPetri Tb. 17 (1524). Jngenn dierfuuesz till at gästa någre .., medt minne hann .. betaler och förnöijer thän hann gäster hooss. GR 16: 115 (1544). Skal ingen Skipare wara skyldigh at låta någon affölia thesz inskipade Gods för än han både för Frackt och all annor Omkostnadt, som Godset draga bör, .. förnögd bliffwer. Sjöl. 1667, Skipl. 14. Tå må Konungens befalningshafvande förbiuda honom, at resa från orten, innan han sin borgenär förnögdt hafver. UB 8: 11 (Lag 1734). Sedan jag .. förnögdt mig för hyran (av min gård i Åbo). Calonius Bref 373 (1798). SvH 6: 9 (1903).
b) (numera bl. ngn gg ålderdomligt) ersätta l. godtgöra (ngt), giva ersättning l. godtgörelse för (ngt), betala (ngt), giva betalning för (ngt). Niels slotzscreffuare skal fornöya Haquon hugit. OPetri Tb. 64 (1525); jfr a. Enkian är sinnad at sällia Gården på det hon der af kan förnoija och betahla den skuld hon häftar före. BoupptSthm 17/12 1677. Socknefulmächtigarne (hava) uthlåtit sig wilja detta .. hus til Änkie Pastorskan effter skiäligt värde förnöija. VDAkt. 1743, Syneprot. Därs. 1760, nr 157. Hans tillhörigheter (skulle) tagas i beslag, tills han förnöjt markgrefvinnans fordran. Wieselgren GDag. 27 (1900). — särsk. (†) bildl.: godtgöra (ngt). Si! så är Guds maner, som när Han något dröjer, / Med thesto större nåd sitt drögsmål sen förnöjer. Kolmodin QvSp. 1: 113 (1732).
4) (†) med obj. betecknande pänningsumma l. avgift o. d.: betala, erlägga. Skall .. hustru Birgitta fornöye syster Katherine Nielsedotter i S:te Clare 100 marc. OPetri Tb. 22 (1524). Orkar .. (den skyldige) eij bothum, då försändes i annor land på tree åhr till dess han medh arbete bothen förnögdt hafwer. RARP 4: 110 (1647). Vid Capitalets betalande, sade (han) sig ej kunna interesset förnöija, utan pantsatte 2:ne Liusestakar. VRP 5/4 1736.
5) bereda tillfredsställelse l. nöje åt (ngn l. ngns sinne o. d.), glädja, fägna, roa, förlusta; numera i sht i det ordspråksartade uttr. ombyte förnöjer; äv. refl., förr äv. i pass. med intr. bet., särsk. med prep. med: roa sig, förlusta sig med (ngt). Swedberg Cat. 275 (1709). De lekte, .. de spatzerade, de dantzade och förnöjdes tilsammans. Kling Spect. Aa 1 a (1735). På det vi sku förnöja vårt sinne, så anrätta vi collationer och gästebud. Linné Diet. 2: 240 (c. 1750). Jesuiterne i Braunsberg uppförde ett Skådespel till Hofvets förnöjande. Hallenberg Hist. 5: 46 (1796). (Luigi Pulci) inskjuter här och där (i sin Morgante) teologiska betraktelser, men det hindrar honom inte att på andra ställen förnöja sig med hädiska cynismer. Sylwan (o. Bing) 1: 158 (1910). Inte hade de mycket att förnöja ögonen med under tiden. Lagerlöf LöwR 94 (1925). (†) Jag förnöjde mig att berätta detta samtal för grefve Gyllenborg. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 8 (1814). — särsk.
a) (†) i p. pr. ss. adj. (jfr 1 b α). Ekelund Fielding 374 (1765). Ändteligen utvaldes något förnöjande tidsfördrif. Chenon Heywood 1: 11 (1772). Agrell Maroco 1: 337 (1796). — jfr HÅG-FÖRNÖJANDE.
b) (†) refl., med prep. i l. med l. åt: finna sin glädje l. tillfredsställelse i (ngt), glädja sig åt (ngt). Åthmindstone förnöya the widskepelige Föräldrarna sigh ther medh, at the vthaff sine Barn sådana helige personer (som munkar) giöra kunna. Brask PufendorfHist. 446 (1680). Huru lyckeligt är icke et Rike, när dess Högste Nämnd förnöjer sig i dygdens försvar och lastens förtryck! Dalin Arg. 2: 448 (1734, 1754). I stilla blomsterdalen / Åt Alltets skönhet vill jag mig förnöja. Stagnelius (SVS) 1: 22 (1814).
Avledn.: FÖRNÖJA, f., anträffat bl. i oblik kasus -nöjo. [fsv. fornöghia, godtgörelse] (†) till 3, i uttr. vara i ngns förnöjo, fullt ersätta ngn, förnöja ngn; jfr FÖRNÖJE 2 a (se nedan). (Banemännen) wela (gärna) wara j for:da Dödhe mans arffuinger(s) förnöijo, och aldelis böta och bettra epter honum. GR 8: 81 (1532). Anm. Jfr anm. under FÖRNÖJE.
FÖRNÖJAN, f. (förnögen) (†) till 3: godtgörelse, ersättning. Tegel G1 2: 302 (1622).
FÖRNÖJE, n. [sannol. efter NÖJE bildad avledn. till FÖRNÖJA, v.1 Anm. Vissa under 2 a o. b anförda språkprov, vid vilka ordets genus ej framgår av sammanhanget, äro möjl. snarast att hänföra till FÖRNÖJA, sbst. (se ovan)] (†)
1) till 1 b.
a) belåtenhet, tillfredsställelse. VDAkt. 1719, nr 86.
b) närmande sig bet.: medgivande, samtycke. VDAkt. 1702, nr 138. Ingen kyrkioherde skall påbördas församblingarne Emoth deras willia och förnöije. Därs. 1719, nr 86.
2) till 3.
a) i uttr. vara i ngns förnöje, fullt ersätta ngn, förnöja ngn; jfr FÖRNÖJA, sbst. (se ovan). Therfore motthe han vell vara nogot vdi vort fornöye, for en han komber szå sleet tiil venskap igen. GR 9: 272 (1534). Därs. 19: 351 (1548).
b) i uttr. göra ngns förnöje, = a. Han haffwer giortt theress fwlle förnöije så att them aldeles wel att nöijer (dvs. att de helt åtnöjas). Rääf Ydre 1: 339 (i handl. fr. 1588).
c) konkret: godtgörelse, ersättning. Ett bref 1704, s. 4 b.
FÖRNÖJNING, f. [fsv. fornöghning, ersättning, godtgörelse; jfr ä. d. fornøging o. mnt. vornoginge] (†)
1) till 1 b: förnöjsamhet. Linc. Ii 3 b (1640).
2) till 1 b: tillfredsställelse. Krijg och Örlog, ther man kan winna een ijdel (dvs. tom) ähra, .. Men ingen roo eller förnögning til sijn Siäl. Stiernhielm Lycks. 3 (1650, 1668). Baazius Posse 91 (1677).
3) till 2: förlikning. Giordhe wij .. ena venliga förnö(j)ningh them emellom. GR 4: 133 (1527).
4) till 3, konkret: betalning. OPetri Tb. 46 (1525). HdlÅgerupArk. 1690.

 

Spalt F 3035 band 9, 1927

Webbansvarig