| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRE- ssgr (forts.):
1) (mindre br.) tr.: finna (se d. o. 2), påträffa. Geijer I. 5: 267 (1820). Jag förefann en mängd af usla och bofälliga Brädskjul som kallades för kyrkor. Tegnér (WB) 7: 427 (1833). Det var ett onämnbart elände apostlarne förefunno omkring sig. Rydberg Sägn. 60 (1874). Vasenius Samkänsl. 49 (1901).
2) i pass.: finnas (se FINNA, v. 8), befinnas, synas, visa sig. När så nödigt förefinnes. VDAkt. 1781, nr 211. Vi ställa fram till beskådande och granskning en bild, hur osann .. den än må förefinnas. Wulff WTGnosspelius 6 (1888).
3) dep.: finnas (se FINNA, v. 9), vara för handen; förekomma, existera; äv. opers. Anföra jäf, om sådant förefinnes. HagbergMål. 1: 9 (1798; klandrat ss. osvenskt i JournSvL 1798, s. 757). Om denna fru Lucias resa förefinnas många gamla sägner och anteckningar. Lagerlöf Troll 2: 98 (1921).
4) filos. i p. pf. förefunnen, (redan) existerande; jfr FÖRE- I 7. Att försona tanken med en redan förefunnen verld. Snoilsky i SAH 52: 37 (1876). Nyblæus Forskn. IV. 1: 85 (1895). —
(I 1) -FINTLIG. [efter t. vorfindlich] (i skriftspr.) som förefinnes, befintlig, förhandenvarande, existerande; stundom övergående i bet.: till buds stående, tillgänglig; jfr FÖRE-FINNA 3. Weste (1807). De säkraste och kraftigaste förefintliga medel. Fryxell Ber. 13: 73 (1846). Faktiskt förefintliga realistiska strömningar. Hahr ArkitH 457 (1902). —
-FINTLIGHET—10~2 l. ~200, r. l. f. (i skriftspr.) förhandenvaro, existens, tillvaro, förekomst. (Han) bestred .. den gängse åsigten om svafvels förefintlighet i alla metaller. NF 9: 250 (1885). —
(II) -FRÅGA, v. [jfr FÖR-FRÅGA] (†) refl.: förfråga sig (om ngt), fråga sig för. Den unga flickans anhöriga hafva .. förefrågat sig om .. (friarens) stånd, förmögenhetsvilkor m. m. Bremer GVerld. 2: 82 (1860). —
(II) -FÅNG. [jfr FÖR-FÅNG] (†) förfång. Schroderus Liv. 497 (1626). Alt woro Fienden .. til hinder och förefång. Därs. 583. —
(I 13) -FÄKTA. [efter t. vorfechten] (†) undervisa (ngn) i fäktning. Lind (1749; under vorfechten). —
(I 13) -FÄKTARE. [efter t. vorfechter] (†) lärare i fäktkonst. PErici Musæus 1: 188 b (1582). Lind (1749; under vorfechter). —
(I 7) -FÖDSLA. (†) förhållandet att vara förstfödd; i uttr. förefödslans rätt, förstfödslorätt; jfr FÖRST-FÖDSLA. Förefödslans rätt än tilböds Jacobs slägt. Kolmodin QvSp. 2: 478 (1750). —
(I 1) -FÖRA. [fsv. foreföra; jfr t. vorführen. Jfr FÖRFÖRA, v.1] (†) föra fram (ngt) till (ngn), framställa (ngt) för (ngn). Månge haffuer tydh och drömmar hört, / Men aldrigh är migh makan förefört. Messenius Disa 6 (1611). —
(I 1) -GALLRA. [jfr FÖR-GALLRA] (†) sätta galler för (ngt). Hamb. (1700). Holmberg (1795; under barrer). —
1) till FÖREGIVA, v.1 3 a: påstående, föregivande. OPetri PGalle E 1 a (1527). Är thetta .. theris foregifft .. atuj skulle haffue .. loffuit honum noghne Crononnes slott. GR 11: 340 (1537). Frey 1847, s. 78.
(I 1) -GIGA, v. (†) sjöt. giga. Uthi hårdt Blåst måste .. Merszskiöten lösa, Skiöithörnen (dvs. skothornen) före gijas, och Merszeglet inhollas i Merszen. Rosenfeldt Tourville 69 (1698). Därs. 75.
Spalt F 2536 band 9, 1927