Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRA 3ra2 l. 3-, v. för l. (numera föga br.) -er, -de, -t, -d (pres. sg. akt. för BtFinlH 3: 160 (1544) osv. -er GR 1: 24 (1521), Strindberg Kamm. 1: 18 (1907), LoW (1911; jämte för). -ar Bullernæsius Lögn. 68 (1619: förförar). — pres. sg. pass. föres(s) (föris, föriss) GR 2: 54 (1525) osv. förs Bureus Suml. 40 (c. 1600) osv. — ipf. -de GR 1: 20 (1521) osv. ipf. pl. 1 pers. -dom Stiernhielm Herc. 379 (1658, 1668). — sup. fört (förth, fördt, förtt) GR 1: 105 (1523) osv. förat Rondeletius 9 (1614: förförat). — p. pf. förd(h) Mat. 4: 1 (NT 1526) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Linc. Llll 3 a (1640), Heinrich (1814)), -ING (se avledn.), -NING (se d. o.).
Ordformer
(för- (-öö-) GR 1: 24 (1521) osv. — for- (fohr-) GR 3: 151 (1526: fordhe, ipf.), RARP 3: 223 (1642: fohra, inf.). förr- RA 2: 281 (1569), ÅngermDomb. 8/11 1630, fol. 34)
Etymologi
[fsv. föra, motsv. d. føre, isl. færa, fsax. fōrian, holl. voeren, fht. fuoren, t. führen (jfr äv. feng. fēran, färdas); av urgerm. fōrian, kausativum till FARA, v.2 I sv. har ordet i fråga om bet.-utvecklingen rönt stark påvärkan av t. führen]
— jfr AN-, AV-, BE-, BI-, BO-, BORT-, DOM-, FEL-, FORT-, FRAM-, FÖR-, GENOM-, HEM-, HOP-, HÄN-, I-, IN-, JORD-, JÄM-, KRING-, LAG-, MED-, NED-, OM-, OMKRING-, PÅ-, RÅD-, SAMMAN-, SLUT-, TILL-, TILLBAKA-, TING-, UNDAN-, UPP-, UT-, VILSE-, VÅG-, VÅLD-, ÅTER-, ÖVER-FÖRA m. fl.
Översikt
Översikt av betydelserna.
A) 1) forsla, fortskaffa, befordra, transportera (ngn l. ngt från ett ställe till ett annat); äv. oeg. o. bildl. Härunder bl. a.: föra i boet l. huset (d β), föra till torgs (d γ). 2) sätta (ngt) i rörelse o. därigm förflytta (det); draga, skjuta, driva (ngt ngnstädes hän) o. d. 3) med avs. på vissa fortskaffningsmedel: manövrera, navigera o. d. 4) förmå l. tvinga (ngn) att följa med sig, taga (ngn) med sig; leda, ledsaga (ngn) o. d.; äv. oeg. o. bildl. 5) intr.: leda (ngnstädes hän l. till ngt); äv. i överförd anv.
B) 6) iföra l. ikläda (ngn ngt).
C) 7) med avs. på handelsvara o. d.: hålla till salu.
D) 8) hänföra (ngt till l. under ngt); tillskriva (ngn ngt); tillämpa (ngt på ngn l. ngt); sammanställa (ngt med ngt), härleda (ngt ur ngt).
E) 9) bringa (ngn l. ngt till) l. försätta (ngn l. ngt i ett visst läge l. tillstånd o. d.); driva (ngt dit l. dithän l. så l. så långt o. d.); rikta (ngt åt ett visst håll o. d.). Härunder bl. a.: föra å bane(n) (a ε); föra ngn l. sig till minnes l. sinnes o. d. (b); föra till slut l. ända (c).
F) 10) bära (ngt); vara försedd l. utrustad med, innehava, utmärkas av (ngt) o. d.; hysa (en tanke l. känsla o. d.). 11) uppbära l. röra (kropp l. kroppsdel l. ngt till dräkt l. utrustning hörande så l. så); refl.: ha (så l. så beskaffad) hållning, röra sig l. uppträda (så l. så). 12) med avs. på vapen l. redskap o. d.: hantera, manövrera; ha hand om, sköta. 13) om vattendrag, jordlager, malm o. d.: innehålla, ”hålla”.
G) 14) framföra, yttra, säga, framställa, omtala o. d.; med avs. på predikan, samtal o. d.: hålla. Härunder bl. a.: föra (så l. så beskaffat) tal l. språk, föra samtal o. d. (a); föra sina ord l. sitt tal o. d. (så l. så) (b); föra ordet l. talet l. ngns ord l. tal (c); föra vittnesbörd o. d. (d); föra (ngt) på tungan l. läpparna o. d. (g).
H) 15) driva, bedriva, värkställa, utöva, öva (ngt) o. d.; sköta, förvalta, förestå (ngt) o. d. Härunder bl. a.: föra tvist, diskussion, underhandlingar, brevväxling o. d., föra spektakel, skvaller, oljud o. d. (a); föra krig o. d. (b); föra ett så l. så beskaffat liv o. d. (c); föra stat, så l. så beskaffat hus, ståt o. d. (d); föra styrelsen, befälet, uppsikt (över ngn l. ngt) o. d. (f); föra en sak l. rättegång, klagan l. klagomål, talan försvaret (för ngn l. ngt) o. d. (g).
I) 16) införa l. anteckna l. uppföra (ngt i en bok, i l. på en förteckning o. d.); göra (fortlöpande) anteckningar i (en minnesbok, räkenskaper o. d.); (regelbundet) göra (anteckningar).
J) 17) uppföra (ett byggnadsvärk).
A)
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] forsla (ngn l. ngt från ett ställe till ett annat), fortskaffa, befordra, frakta, transportera (ngn l. ngt); numera nästan bl. med bestämning angivande stället varifrån l. vartill ngn l. ngt forslas osv. Något ther effter fördes samma döde Kroppar vthur Staden. GR 1: 22 (1521). Hollenderne som salthit plega föra. Därs. 2: 4 (1525). När Andtimen för hånden är, ath rog och korn skall föris i huss. Därs. 14: 4 (1542). I Angermanland förs nogh ost och smör och getekött til marknat. Bureus Suml. 40 (c. 1600). (Borgarna kunna låta de införda varorna) föras til then stad, ther the sielfve bygga och bo. HB 2: 2 (Lag 1734). Du för ett bref från Bender. Tegnér (WB) 4: 11 (1822). På hvilka vägar det (dvs. det i jorden funna italienska arbetet) förts från sitt hemland. OMontelius hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 40 (1901). Du behöver inte oroa dig för att du inte blir förd till lasarettet, David. Lagerlöf Körk. 55 (1912). — särsk.
a) (numera föga br.) mer l. mindre utpräglat övergående i bet.: bortföra (ngt från ett ställe) l. utföra (ngt från riket o. d.). Inghen före hestar vtoff Landit bætre æn thill vj (dvs. sex) marc. GR 1: 154 (1523). Jngen dierfwess till att sellia eller föra huss aff then iordh, som thee ähre bygde vppå. Därs. 7: 226 (1530). BB 10: 1 (Lag 1734).
b) [i Finl. delvis under påvärkan av fi. viedä] (numera bl. i Finl.) i fråga om smärre föremål (o. oftast obetydlig väg): bära (ngt till ngn l. ngnstädes hän), bringa (ngn ngt). När åt en torftig (dvs. nödställd) I en hand full vatten fören. Lidner 1: 213 (1788). Det kändes litet svårt att föra det (dvs. betyget) att visas åt mamma. Hertzberg Canth 2: 25 (1886). Pigan för (post-)väskan i prostens kammare. Numers Kuop. 126 (1892). jfr Bergroth FinlSv. 219 (1917).
c) med sakligt subj. (jfr d δ).
α) med subjekt betecknande befordringsmedlet (dragare l. transportredskap o. d.); i fråga om vagn, fartyg o. d. stundom övergående i bet.: bära, lasta. Ångaren förde femtio passagerare. The Hiram skep som gull förde aff Ophir. 1Kon. 10: 11 (Bib. 1541). Det ena fartyget är capabelt at föra för 20 procent mindre än det andra. 2RARP 5: 103 (1727). En rad med bär-renar, som förde lapparnas tält och packning. Lagerlöf Holg. 2: 373 (1907).
β) om rinnande vattendrag, rör o. d.: leda (vatten l. annan vätska); i överförd anv. (numera knappast br.) om metallstycke l. metalltråd o. d.: fortplanta, leda (elektrisk ström l. kraft o. d.). Vatnkonsten haffver reda 3 dagar fört vatn från slottet til Communitetet. Rudbeck Bref 6 (1662). Metallerna leda eller föra elektriciteten från ett ställe till ett annat. Alm(Sthm) 1863, s. 38. Rörledningen för vatten till trädgården. WoH (1904). Sumdang-tsangpo förde .. två och en half kubikmeter vatten i sekunden. Hedin Transhim. 3: 104 (1912).
d) (i sht i skriftspr.) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv.; ofta övergående i bet.: medföra (ngt till ngn), bringa (ngn ngt) o. d.; ofta med abstr. obj. Oden säges ha fört runorna till Norden. Apg. 24: 17 (NT 1526). Korpar förde honom brödh och köt. 1Kon. 17: 6 (Bib. 1541). (De) förde .. een stoor förskreckelse och fruchtan j hela läghret. 2Mack. 13: 16 (Därs.). Kostlige saker i gull, skiöna kläder och dyrbara stenar som hann förde Konungen och Drottningen. Reenhielm OTryggv. 26 (1691). (Österländingar) hade .. fört samma konst att brygga öl äfven till Gallerna. Nilsson Ur. 2: 101 (1862). — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera i sht i vitter stil) med avs. på bud, meddelande, hälsning o. d.: bringa, medföra; framföra, lämna. GR 12: 256 (1539). Thet skarpa swerdet som itt strengt bodh förde. Vish. 18: 16 (Bib. 1541). Then ädla man .. / Såsom honom de tijender förde. Carl IX Rimchr. 5 (c. 1600). Ären I den, som fören mig denna förskräckeliga tidning? Ullman GrefvHänd. 40 (1782). (Falken) lutar kroknäbb till Frithiofs öra, / det är som hade han bud att föra. Tegnér (WB) 5: 90 (1825). Till honom skall du fara och föra honom min helsning. Strinnholm Hist. 1: 392 (1834). Den mannen förde sällsamma bud. Levertin Magistr. 3 (1900). — särsk.
α‘) i numera obr. uttr. Sende wij iiij (dvs. fyra) karla ther nedh som oss skola then ene epter then andre föra kunskap. GR 8: 34 (1532). Erchiebiskop Gustaff .. sade sigh sielff willia föra Herr Gustaff ther vppå Swar. Girs G1 22 (c. 1630).
β‘) (i Finl., vard.) i uttr. föra bud, i överförd anv.: skrävla, skrodera. ZTopelius (1832) hos Vasenius Top. 1: 443. H. hade en viss fallenhet för att göra affär af sig eller att ”föra litet bud”, som man säger. Laurén Minn. 153 (1877). jfr Bergroth FinlSv. 276 (1917).
β) i uttr. föra (ngt) i boet l. huset, medföra (ngt) ss. hemgift. Lagerström Bunyan 3: 89 (1744). Mycket hade hon fört i huset af både koppar och linne. LfF 1906, s. 46. Den icke oansenliga förmögenhet, hon fört i boet. PT 1916, nr 112 A, s. 3.
γ) i uttr. föra (ngt) till torgs, (ivrigt l. högljudt) förkunna l. framlägga (en åsikt o. d.); bekantgöra (ngt), utsprida (ett rykte o. d.). Dalin Arg. 1: 67 (1733, 1754). Må spekulanten föra fritt till torgs / sitt lifs hjertnupna drama. Sturzen-Becker 3: 138 (1861). Paulson Minnestal 79 (1899). jfr: Man förer intet alt til Torgs som sällias kan. Grubb 512 (1665).
δ) (†) med sakligt subj.: medföra, bringa. Den (dvs. soppan) ähr migh kiärare än älskogh all: / Iagh weet, hon förer migh icke fall. Asteropherus 24 (1609). Hwad kwal såm trohet fört dät är af dygden skett. LejonkDr. 177 (1688).
2) sätta (ngt) i rörelse o. därigm förflytta (det från ett ställe till ett annat).
a) med personligt subj.; ofta: draga l. skjuta (ngt); särsk. i fråga om rörelser med lemmarna l. smärre förflyttningar av ngt föremål medelst handen (händerna) l. foten (fötterna). Föra skeden till munnen, handen till mössan. The förde båtanar j land. Luk. 5: 11 (NT 1526). När så skeer at iagh förer skyyn offuer iordena. 1Mos. 9: 14 (Bib. 1541). Rätt-söls (heter det), när något föres eller röres effter Solenes lop. Stiernhielm Fateb. D 2 a (1643). (Tomten) För sin hand genom skägg och hår. Rydberg Dikt. 1: 140 (1882). Då .. (andra linjens) fordon föras i höjd med batterierna. ExFältartill. 1893, 1: 161. När han fattade om handtaget och ville föra (kvarn-)stenen runt. Lagerlöf Holg. 2: 384 (1907). — särsk.
α) (†) refl. o. dep.: röra sig, förflytta sig. The diwr som simma och fööras i watnena. PJGothus Savonarola SyndSp. B 2 b (1593). Gååsen (kan) kraffteligh, / Vppe i Wädret föra sigh. Sigfridi B 7 b (1619).
β) (†) i fråga om bräd- l. schackspel o. d.: flytta (en pjäs), ”draga”; ss. vbalsbst. -ande konkretare: drag. Serenius Nn 1 b (1734; i fråga om brädspel). Uti första draget (i schackspel) förs 2:ne Piesar på en gång. Königstedt Schacksp. 26 (1771). Detta Jarlens förande (under schackspelet) ogillade konungen. Strinnholm Hist. 1: 472 (1834). ÖoL (1852; med hänv. till flytta).
γ) (†) gymn. Knä utåt — för! Knä inåt — för! Ling Regl. 35 (1836). Armar framåt — för! InstrGymnInf. 1872, s. 25.
b) med sakligt subj.; om vind, vågor l. ström o. d. ofta: driva (ngn l. ngt ngnstädes hän); äv. bildl. Vinden (strömmen) förde oss till havs. Doften från blomsterodlingarna fördes till oss av en svag bris. Watnet wexte och lyffte Arken vp, och förde honom höght vp offuer iordena. 1Mos. 7: 17 (Bib. 1541). Han är såsom haffzens wågh, som aff wädhret driffs och föres. Jak. 1: 6 (Därs.). Sachta wäder förer och skipet i hambn. Grubb 705 (1665). Så rolig, som svanen i gungande säf, / Jag fördes på brusande våg. Geijer I. 3: 183 (1811). — i numera obr. uttr. Elden (kom) vthi en hoop Kruut .. och förde Tornet .. vthi Wädret. Girs E14 21 (c. 1630). Om korta Canoner föra sin kula lika långt som de brukelige. VetAH 1802, s. 46.
3) med avs. på fortskaffningsmedel (fartyg, flygmaskin, lokomotiv m. m.): manövrera, navigera; särsk. med avs. på fartyg o. d. pregnant: vara befälhavare på, kommendera. Han lyckades föra fartyget oskadt i hamn. (Eng.) To navigate .. (sv.) styra, föra et skepp. Serenius Nn 4 a (1734). Skeppare, Styrmän, tillika med andre, som .. föra Kronans eller private Personers Skepp. FörordnLurendr. 1799, s. B 4 a. Han hade såsom sjökapten fört eget fartyg. De Geer Minn. 1: 36 (1892). (Fiskaren) måste kunna föra sin båt i storm och tjocka. Lagerlöf Holg. 2: 437 (1907). — särsk. [jfr ägande hemman o. d.] (i fackspr.; stundom skämts.) i p. pr. med passiv bet., i uttr. ngns förande fartyg o. d., (det) fartyg som ngn för. Moberg Gr. 265 (1815). Smedman Kont. 5: 3 (1872; i formulär till konossement).
4) föranstalta att (ngn) kommer (till ett ställe o. d.), förmå l. tvinga (ngn) att följa med sig, taga (ngn) med sig; leda, ledsaga (ngn), visa (ngn) vägen (ngnstädes hän); äv. med avs. på djur: leda; i fråga om förflyttning mot ngns vilja (t. ex. av fånge o. d.) ofta svårt att skilja från 1; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl.; i sht i bildl. anv. äv. med sakligt subj. Föra ngn avsides. Föra ngn till sängs. Det var slumpen som förde honom i min väg. Föra ngn på spåret, på rätt spår. Föra ngn vilse, på rätta vägen (ofta bildl.). Föra någon i ledband, bildl.: helt o. hållet bestämma över ngns vilja o. handlingar. Föra någon bakom ljuset [efter t. hinters licht führen], vilseleda, narra, bedraga ngn. Thå wart Iesus fördh aff andanom j öknena vppå thet han skulle försökias aff dieffwulen. Mat. 4: 1 (NT 1526). Han skulle föra them bundhna till öffuersta presterna. Apg. 9: 21 (Därs.). Hedhninganar .. förde thet (dvs. lejonet) j kädhior til Konungen j Babel. Hes. 19: 9 (Bib. 1541). Tin gode Ande före mig på en jemn wäg! Swedberg SabbRo 339 (1690, 1710). De förde mig aldrig i stora sällskaper. Ågren Gell. 40 (1757). Han gripes, föres i häkte .. och straffas. Franzén Pred. 5: 130 (1845). Det resultat, hvartill undersökningarna deraf fört mig. Nilsson Ur. 2: 162 (1864). Den heliga text, som skall .. föra våra tankar till de ängder, der (osv.). Rundgren Minn. 2: 210 (1870, 1883). Dragen af hvita oxar .. fördes ökenkonungen genom högtidsklädda led. Hallström Than. 33 (1900). För mig till flickan, sade .. (doktorn) tvärt. Sjödin StHjärt. 223 (1911). — särsk.
a) i mera pregnant anv.: leda; särsk.
α) leda (en person) vid handen l. armen o. d., (ett djur) vid grimma l. tygel o. d.; särsk. i fråga om vissa artighetsceremonier inom sällskapslivet o. d.: ledsaga, ”konvojera”. Han förde henne (vid armen) in i salongen. Föra en dam till bordet. Numa Pompilius, förer wid sijdan Religio. Stiernhielm Virt. 5 (1650, 1668). Qvinnor .. gingo fram för dem, förandes vid handen sine små Barn. Ehrenadler Tel. 687 (1723). Kungen sjelf steg ut (ur vagnen), af sin Herr Farbror förd. Leopold 1: 508 (1793, 1814). En annan (dragon) för sin häst vid handen. Oscar II 2: 305 (1887).
β) i fråga om dans; eg. o. urspr. (numera bl. arkaiserande): leda (en kvinna l. en grupp kvinnor vid handen) i dansen, ”gå i dans” med, anföra (i dansen); numera vanl.: (med armen om sin dams liv) leda l. bestämma rörelserna för (henne i dansen). Föra stadigt, säkert, illa. Schroderus Os. 1: 231 (1635). Hvar Skogsnymph, förd af sin Satyr, / .. På gräset valsar om i lunden. Tranér Anakr. 190 (1830, 1833). ”Kapten Lagerskiöld för så väl”, sade hon. Edgren Lifv. 1: 76 (1883). Och alltid fick jag höra / jag var så lätt att föra. Karlfeldt FlBell. 98 (1918). Kom, kom, fager ungersven, och för oss båda i dansen! Nilsson FestdVard. 95 (1925; ur en danslek).
b) (numera bl. ridk.) övergående i bet.: styra; förr ofta mer l. mindre bildl.; ss. bildl. särsk.: regera, behärska, tygla (med avs. på tänke- l. handlingssätt o. d.). En .. som intet till äfwentyrs kan föra och regera sig sielf. VDAkt. 1713, nr 78. Konsten att föra menniskor. HSH 7: 217 (c. 1750). En fåle .. / Med gylldne tömmar förd. JGOxenstierna Dagb. 150 (1771). Wrangel HbHästv. 235 (1885).
c) med avs. på skara av människor (l. flock av djur): ss. ledare l. anförare (resp. vaktare o. d.) visa vägen för, leda resp. driva (ngnstädes hän); äv. utan bestämning betecknande målet o. d.: gå i spetsen för, anföra. Psalt. 77: 21 (Bib. 1541). Gustaf Horn .. förde dessa unga riddersmän. Gustaf III 1: 37 (1786). Ofta min hjord jag förde .. / Nedanför bergets fot. Wallin Vitt. 2: 102 (c. 1807). Israëls Barn fördes .., af Josua, in uti sina Fäders land, Kanaan. Lindblom Cat. 3 (1811). (Hunden till älgkalven:) om du stannade i skogen, finge du väl också en hjord att föra. Lagerlöf Holg. 2: 16 (1907). — särsk. med avs. på krigshär, truppavdelning o. d.; ofta övergående i bet.: föra befälet över, anföra, kommendera. Föra trupperna till seger. GR 9: 302 (1534). (Han) giorde .. fyra hopar, och skickadhe sina brödher främst j spetzen, at the them föra skulle. 2Mack. 8: 22 (Bib. 1541). När Ett Compagnie skal föras uppå Wacht. Söderman ExBook 164 (1679). Gud skydde den ädle gossen, / Han för arméer engång. Runeberg 5: 89 (1860). En afdelning soldater, förd af tribunen Pylades. Rydberg Ath. 153 (1876; uppl. 1859, 1866: kommenderad(e)). (General v. Hartmann) förde .. personligen fem bataljoner af brigaden Cella till anfall mot höjden. Nordensvan Mainfältt. 51 (1894).
d) om väg o. d.: ha en sådan riktning att (ngn) kommer (dit l. dit), leda (ngn ngnstädes hän); äv. oeg. o. bildl.; jfr 5 a. Banen, / Som .. dig förer i saligheetz hallar. Stiernhielm Herc. 315 (1648, 1668). Vägen förde dem efter en timmas promenad .. förbi Bartholomæus-tornet. Sturzen-Becker 2: 146 (1861). Rydberg Vap. 127 (1891; bildl.).
e) (i sht i skriftspr.) i överförd anv. med sakligt subj.: föranleda (ngn) att komma l. begiva sig ngnstädes hän l. vara anledningen till att (ngn) föres ngnstädes hän; i sht förr äv., om känsla o. d.: draga, locka, driva (ngn ngnstädes hän). Hvad förer dig ur din afundsvärda ensamhet til Hofvets buller? Eurén Kotzebue Cora 79 (1794). Min trefnad och mina böjelser föra mig till landet. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 170 (1817). De misshagliga sanningar, han uttalade, förde honom i fängelse. Hedin Rev. 353 (1880). Han .. frågade, hvad som fört mig till Stockholm. De Geer Minn. 1: 131 (1892).
f) (nästan bl. i skriftspr.) i överförd anv.: förmå, förleda, locka, driva (ngn till ngt l. att göra ngt); numera bl. med sakligt subjekt; med bestämning inledd av prep. till, förr äv. på, förr äv. med inf. utan föregående prep. PPGothus Und. O 6 a (1590). Ingen ting i verlden kan föra mig att tvifla uppå den nåd, som (osv.). 2RARP 5: 392 (1727). Hvem vet hvartill förtviflan fört den arme mannen? Jolin Löjen 77 (1862). Menniskan låter sig af den kallande nåden föras till rätt bruk af Guds ord. Kat. 1878, nr 141. Det verk, som hon fördes till att upptaga. Petri Ouchterlony 4 (1924). — särsk. (†) utan angivande av det vartill ngn förmås osv.: utöva ett avgörande inflytande på (ngn) l. utgöra motivet för (ngns) handlingssätt, leda, driva (ngn); i sht i p. pf.: driven, ledd (av de l. de skälen o. d.). Preutz Kempis 329 (1675). Hwar och een, som icke af någon serdeeless passion och affect föress. VDAkt. 1686, nr 34. Förd af dessa tankar, har jag (osv.). Gustaf III 1: 193 (1768). De (ha) .. varit förde af tidens tankesätt. Schönberg Bref 1: 101 (1772). PafBjerkén (1809) hos Quennerstedt Torneå 1: 132.
5) [bet. utvecklad ur 4 d] intr.: leda (ngnstädes hän l. till ngt).
a) i eg. bem., om väg, gång, bro, trappa, dörr o. d.: leda (ngnstädes hän), öppna sig (till ngt) o. d.; om väg äv.: gå, ”bära”. Alla vägar föra till Rom. En dörr som för från matsalen till biblioteket. Gustaf III 2: 236 (1788). Vägen hit för genom flera obetydliga orter. Snellman Tyskl. 109 (1842). En gisten fallbrygga .. förde öfver en uttorkad löpgraf. Rydberg Vap. 32 (1891). Till ”landtgrefvehuset” för en fritrappa. Hahr ArkitH 303 (1902; i fråga om Wartburg).
b) i överförd anv.; vanl. med bestämning inledd av prep. till: leda till (ngt), ha (ngt) till följd l. resultat, medföra (ngt). Föra till seger, undergång. Sanningennes kundskap, hwilken til Gudhachtigheet förer. Tit. 1: 1 (Bib. 1541). Nu har en vidgad erfarenhet fört till andra slutsatser. Nilsson Ur. 1: 103 (1866). Att ur den döda materien vilja härleda lifvet förer ohjelpligen i det förnuftsvidriga. AQuennerstedt i TeolT 1869, s. 157. Det skulle föra för långt .. att (osv.). HHjärne i SvTidskr. 1894, s. 265.
B)
6) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) i uttr. föra ngn i l. uti (ngt), iföra l. ikläda (ngn) ngt, sätta (bojor o. d.) på ngn; refl.: ikläda sig (ngt). Kongens eenda son .. fördhe sich vtj hårclädhe. OPetri MenFall K 6 a (1526). Han hafver .. förtt honom i handklofver så hart, att näglerne hafve sprunget af fingrene. GR 24: 463 (1554). Cavallin Herdam. 2: 209 (cit. fr. 1694).
C)
7) [bet. utvecklad ur 1] (numera i sht i fackspr.) med avs. på handelsvara o. d.; eg. o. urspr.: forsla med sig (för att sälja); numera: ha l. hålla till salu l. på lager o. d.; äv. i förb. föra i marknaden l. i l. på lager o. d. Wtlendis tappe .. (de svenska köpmännen) på the warer the före. GR 12: 144 (1539). Tobach och tuå böcker papper, huilcka waror hörde kiöpmän til at föra och ickie Bönder. VRP 1660, s. 1292. Att vi numera äfven föra gamla jernräler i lager. GHT 1895, nr 137 A, s. 1. Det billigaste rutstaket, som .. (fabriken) förde i marknaden. PT 1904, nr 274, s. 3. jfr (†): En skotthe (kom) till honom, och hade eth halfft stycke dusinskt att före. TbLödöse 89 (1588). — jfr SALU-FÖRA.
D)
8) hänföra (ngt till l. under ngt), räkna (ngt till l. bland ngt); tillskriva (ngn ngt); vanl. med bestämning inledd av prep. till l. under l. (numera mindre br.) ibland, förr äv. på. Hwilken Stadga somlige föra på Calixtum. Schroderus Os. 1: 167 (1635). Til thenne tijdhen förer Theodoretus the Audeaners Sächt. Därs. 491. Hit kunna vi äfven föra .. den .. företrädeskärlek, som … Hedborn 2: 186 (1819). Till de från England lånade (mynt-)typerne hafva vi .. att föra den med Guds lam och dufvan. Hildebrand Medelt. 1: 788 (1894). Under den egentliga .. folketymologiska omdaningen af ordformer har man att föra blott sådana förändringar, vid hvilka (osv.). Kock SpråkFörändr. 126 (1896). — särsk.
a) (†) övergående i bet.: låta (ngt) syfta (på ngn l. ngt), tillämpa (ngt på ngn l. ngt); refl.: vädja till, åberopa. Jag fför mig til iders Er: höge förstand. adj dhet icke varda dher til komma lata. BtFinlH 3: 160 (1544). Beza bemödde sigh högeligen, sådane allmennelige Gudz Nådhes och Barmhertigheets Löfften widlöffteligen at föra allenast på the Vthwalde. Schroderus Os. III. 2: 301 (1635). När (synda-)bekiennelsen förer sigh på Gudz löffte. Emporagrius Cat. T 3 b (1669).
b) (i fackspr., i sht språkv.) sammanställa (ngt med ngt), föra (ngt) tillbaka (på ngt), härleda (ngt ur ngt). (De första kristna) kunde så mycket mindre föra den offenteliga Gudstjensten til de Levitiska stadgar, som (osv.). Bælter Cerem. 2 (1760). Fht. Gelstrebah, hvilket af Förstem(ann) .. föres till mht. gelster ’högt klingande’. EHellquist i Landsm. XX. 1: 165 (1904).
E)
9) (i sht i skriftspr.) bringa (ngn l. ngt i l. till ett visst läge l. tillstånd o. d.); driva (ngt dit- l. dithän), rikta (ngt åt ett visst håll o. d.); äv. med sakligt subj. Föra ngt på tal l. talet på ngt. Föra ngn på den tanken att (osv.). Jöns Knutsson hade wrongelige för(t) saken jn for v(år) N(ådige) herre. GR 8: 170 (1533). (Känslan) föreskrifver den gräns, öfver hvilken de (dvs. orden) ej kunna föras. Gustaf III 1: 19 (1786). Sedan de fört huset i höjden. Geijer II. 2: 175 (1832). Hvad kan anses vara det mål, till hvilket lagarne böra föras? Schlyter JurAfh. 2: 12 (1835, 1879). Redan hade han fört belägringen ganska långt. Fryxell Ber. 7: 152 (1838). (Hon) förde .. samtalet på freden i Stolbowa. Topelius Vint. II. 1: 307 (1881). Boningshuset (är) .. fördt under tak. SFS 1900, Bih. nr 8, s. 58. — särsk.
a) i numera obr. uttr. o. förb. Ath the .. gerne vele före böter opå hvad dell the .. sig försett och brutid hafve. RA 1: 512 (1547). Huru man kunde bekomme them fatt, eller före them om halsenn. GR 18: 559 (1547). Sedan förde han (dvs. Cæsar) heela Franckrijket vnder the Romare. Schroderus Sleid. 54 (1610). Språket har hos osz ei annat fehl än thetta, / At thet ei förs i bruk. SEBrenner hos Swedberg Schibb. g 2 a (1716). Vårt sinne, som gemenligt blifver / Af stora ting utom sig fördt. Nordenflycht QT 1748 50, s. 66. (Det) må .. allernådigst tillåtas mig att föra hans yttrande under granskning. JGRichert (1811) hos Warburg Richert 1: 28. — särsk.
α) försätta (ngn, äv. ngt, i en viss belägenhet, särsk. ngn i olycka l. fara o. d.), förskaffa l. ådraga (ngn ngt); äv. med sakligt subjekt; äv. refl.: sätta l. försätta sig l. störta sig, stundom: ”giva sig” (i ngt), ådraga sig (ngt); med bestämning inledd av prep. i l. på, ngn gg till l. under, betecknande den belägenhet osv. vari ngn l. ngt bringas osv. Med myndre han sig förer j stor gäld. GR 4: 228 (1527). The wele .. förtt oss vdij en stor mistancke .. hoss the Tyske Furster. Därs. 12: 193 (1539). Att man icke widere förde sich j nogen träte med honom. Därs. 19: 246 (1548). Wår afsagde Fiende diefwulen .. (vill oss) på skam och skadhe föra. Carl IX Cat. Q 3 b (1604). (Paris) Som sigh och sitt Land förde i sorgh. Rudbeckius Starcke A 2 a (1624). På thet at Tydskland icke motte ifrån sin gamble Frijheet vthi en swår och tyrannisk Träldom fört blifwa. Schroderus Os. III. 1: 264 (1635). Iag fruchtar, at hon uti sit raserie förer sig uti olycko. VDAkt. 1716, nr 126. Lindfors (1815).
β) bringa (ngn till en viss mening o. d.). Um tiläffventyrs någen .. eder udi någen annen eller vrongh mening före vilde. GR 21: 308 (1550). Han war alffwarlige förd i then mening att (osv.). Svart G1 106 (1561).
γ) bringa (ngt till en viss beskaffenhet l. en viss ståndpunkt o. d.), försätta (ngt i ett visst skick o. d.). Svart G1 66 (1561). At föra Religions wäsendet i Halliske och Magdeburgiske Landet, i sitt förre stand igen. JPGothus JBotvidi D 4 b (1635). Archimedis .. Konst-grep; thet jagh .. hafuer fört til en ögnskynligh fulkomnad. Stiernhielm Arch. C 2 a (1644). (Jag har detta) sielf sedt och utskrifwit, och i denna Formen fört. Rudbeck Atl. 3: 446 (1698).
δ) [jfr motsv. anv. i fsv.] med bestämning inledd av prep. på: bringa (ngt, i sht ngt ondt o. d.) över (ngn l. ngt); göra (ngn) till föremål för (tadel, beskyllningar o. d.); i fråga om krig o. d. särsk.: börja (krig osv.) med (ngn); i fråga om skuld o. d.: skjuta (skulden osv.) på (ngn); i uttr. föra våld på (ngn l. ngt), våldföra (ngn l. ngt), äv. bildl.; äv. i uttr. föra ngn (ngn l. ngt) på händerna l. på halsen o. d. Noghra ondha stemplare .. som nogit ondt wille före paa wor kæriste nadugiste herre. GR 3: 362 (1526). At Före oss och thesse trij Riiger thenn vmilde konung Cristern paa hender igenn. Därs. 10: 218 (1535). The danske och andre rijkzens fiender hafve sig företagitt att före krigh och örlig här in opå rijkett. Därs. 24: 483 (1554). Han förer lögner på folck i bygden. VDAkt. 1652, s. 15; jfr 14 i. De elaka, som föra på .. hela Academien .. ett elakt namn. Rudbeck Bref 46 (1667). Föra enom Döden på Halsen. Emporagrius Cat. E 7 a (1669). Ther krijget (i Ryssland) continuerade, woro skulden at föra på the Swenska. Widekindi KrijgH 650 (1671). At människor .. kunna föra våld på sit eget lif. Nohrborg 367 (c. 1765). Den ofrid .., som hans fader fört på landet. Afzelius Sag. 4: 164 (1842).
ε) i uttr. föra å bane(n), bringa å bane; föra i värket, sätta i värket. (Att de upproriska i Finland) emoot oss .. skole någhet ytermere företaga och föra j wärcket. Chesnecopherus Skäl Yy 4 b (i handl. fr. 1597). Stadgan om Åkerdeelningen bleff .. förd på banen. Schroderus Liv. 942 (1626). Posten 1769, s. 623.
b) (numera bl. i skriftspr., mindre br.) i uttr. föra ngn l. sig (ngt) till minnes, förr äv. bl. föra (ngt) till minnes, erinra ngn om (ngt) resp. erinra sig (ngt), draga sig (ngt) till minnes; förr äv. föra ngn l. sig (ngt) till sinnes l. till hjärtat, äv. till mods o. d., förr äv. bl. föra (ngt) till sinnes osv., komma ngn att besinna (ngt), lägga ngn (ngt) på hjärtat resp. besinna (ngt), lägga (ngt) på hjärtat l. sinnet o. d. Ath thu vilde thänne sack före tig rhätt till hiärtett. GR 28: 521 (1558). Att I .. vele sielfue före eder tillsinnes, huru (osv.). AOxenstierna 2: 102 (1612). Han skulle och föra thetta til sinnes, at (osv.). Schroderus Os. 1: 520 (1635). Wij nu närwarande Riddare (ha) .. fördt osz thetta .. til modz; thet .. öfwerlagt och betrachtat. Stiernhielm Virt. 1 (1650, 1668). Possevin förde Abbedissan och Nunnorne til minnes et annat (mirakel), som händt dem en tid tilförne. Dalin Hist. III. 2: 119 (1762). Jes. 43: 26 (öv. 1898).
c) i uttr. föra (ngt) till slut l. (numera i sht i högre stil) till ända, bringa (ngt) till slut l. avslutning l. fullbordan, slutföra, genomföra, fullborda, avsluta (ngt). Således är nu .. then första Predikningen .. förd til ända. Phrygius HimLif. 31 (1615). Hvad för vichtigt Värf hans Omsorg fört til slut. Brenner Dikt. 2: 19 (1727). IllMilRevy 1898, s. 133.
F)
10) [jfr motsv. anv. i fsv.] bära; vara försedd med, innehava, hysa o. d.
a) i mera eg. mening: bära (ngt med sig l. ngnstädes hän o. d.); numera utom i högre stil nästan bl. i uttr. föra fana(n) l. baner(et) o. d. (Arkens duva) förde j sin munn itt affbrutit Oliue lööff. 1Mos. 8: 11 (Bib. 1541). Fanerna föres aff Mårthen Rosenstierna (m. fl.). RARP 2: 106 (1634). Korgen, han för uppå arm. CFDahlgren 3: 11 (1822). Då .. (Gyllenstierna) vid .. (K. X:s) begrafning till häst förde .. riksbaneret. IllSv. 1: 91 (1873). Där bland hällarna grå vår fana förs. Heidenstam NDikt. 14 (1915). — särsk. bildl.
α) i uttr. föra avog sköld (mot sitt land l. sin konung), se AVOG 3 a.
β) i uttr. föra spiran, se f.
γ) (†) med avs. på motgång o. d.: tåla, lida. Medh tolamodh skole wij, mootgång föra. TobCom. G 1 b (1550).
b) i allmännare l. överförd anv.: vara försedd med (ngt), innehava, bära (ngt), kännetecknas l. utmärkas av (ngt); stundom övergående i bet.: bruka, använda (ngt) o. d.; med personligt o. sakligt subj.; i sht i fråga om vapen (i heraldisk mening), sköldemärke, sigill, märke l. igenkänningstecken o. d. samt (i skriftspr., numera föga br.) i fråga om namn, titel o. d. Föra ngns färger (i fråga om medeltida förh.), se FÄRG 1 e. Her Boo Joensson .. förer (ss. sköldemärke) ett gripzhuffvudt. GR 22: 397 (1551). The .. före och bruke skole then titel arfkonnung. RA 1: 718 (1560). Jöns Persson .. förde i sitt wapn en Gyldensparre. RARP 1: 17 (1627). Tingens ordning för din (dvs. sanningens) gudastämpel. Tegnér (WB) 1: 96 (1806). I Uppsala myntkabinett finnes ett tvåmarkstycke .. förande årtalet 1514. Hildebrand Medelt. 1: 866 (1894). De förde ej klingande tillnamn / men kändes på skölden ändå. CSnoilsky i Vinterg. 1894, s. 229. Kassaförvaltningen (i generalstaben) förer särskild tjänstestämpel. SFS 1907, nr 144, s. 1. (†) Esaias förer en hög stil: Amos .. en låg stil. Swedberg Schibb. b 4 a (1716). — särsk.
α) (numera i sht i fackspr.) med avs. på vapen: vara utrustad l. beväpnad med, bära; äv. bildl. Itt stoort folck .. the ther bogha och spesz föra. Jer. 6: 23 (Bib. 1541). Öfverheten .. förer rättfärdighetenes sverdh. RA 1: 357 (1544). Nijo Patrini som föra Lantzer, til Hest. Stiernhielm Virt. 4 (1650, 1668). Kavalleriet (i österrikisk-ungerska monarkien) för sabel och repeterkarbin. NF 18: 745 (1894). Hjärne C12 19 (1902).
β) (föga br.) med avs. på klädedräkt l. klädesplagg o. d.: vara klädd i, bära. I fall de ej förde hjelm. Palmblad Fornk. 2: 393 (1844). Den drägt, gudinnan förde. Nybom SDikt. 1: 48 (1844). EHTegnér i Ydun 1870, s. 71 (bildl.).
γ) (i sht i fackspr.) med avs. på segel, flagga, bestyckning, åror o. d. på fartyg l. båt: hava (på fartyget osv.) resp. (om fartyget osv.): vara utrustad med, bära, stundom: ”visa”; med avs. på segel o. flagga äv.: hava hissat (hissad); äv. med adverbiell bestämning angivande det sätt på vilket segel l. flagg äro hissade l. roder ställt osv. Föra svensk flagg. Att mann kunne före Segel vppå (pråmarna). GR 16: 392 (1544). Skepet .. förde 28. Stycken (dvs. kanoner). Kankel Hemmersam 19 (1674). De gamles skepp förde åror. Dalin Montesquieu 29 (1755). De stora underseglen fördes oförminskade. Gosselman SNAmer. 1: 24 (1833). Föra lofvarts eller lä ror. Ramsten NautHlex. 30 (1866). Bara hon (dvs. vinden) inte blir så frisk att vi inte kunna föra fullt. NTIdr. 1898, julnr s. 28. (Ångbåten) Vanttaus förde flaggan på halv stång. Böök ResSv. 226 (1924).
δ) i bildl. o. överförda anv.
α‘) i uttr. föra (ngt) i skölden o. d., se SKÖLD.
β‘) i uttr. föra ngns runor (med den äran), se RUNA.
γ‘) (†) med avs. på tanke l. känsla o. d.: hysa. Medan Konungen icke heller något mildt vpsåth emoot them förde. Girs E14 96 (c. 1630). Att en Cleopatra förmätne tanckar för. ÖB 79 (c. 1712).
11) uppbära l. röra (kropp l. kroppsdel o. d. så l. så); ha (en så l. så beskaffad) hållning, röra sig l. uppträda (så l. så) o. d.
a) med avs. på kropp l. kroppsdel (stundom ngt som tillhör dräkt l. utrustning o. d.): bära l. uppbära (på ett visst sätt), (vid rörelser) hålla l. ställa (så l. så); röra (på ett visst sätt). Föra huvudet stolt tillbakakastat. Förstå att väl föra sina armar l. händer. Sin Hals förde .. (Kristus) noget lijtet bögd. Schroderus Os. 1: 9 (1635). Hon för sin kropp som en Drottning. Mont-Louis FrSpr. 161 (1739). (Att) jag ej på Eskilstunavis förde min käpp och mina läggar. Törneros Brev 1: 219 (1825; uppl. 1925). Han förde benet styft. Janson Ön 158 (1908).
b) refl.: ha (en så l. så beskaffad) hållning, vid sina rörelser föra sin kropp l. sina lemmar (så l. så); röra sig (så l. så); i allmännare o. överförd anv.: uppträda l. bete sig (så l. så, särsk. i fråga om umgängesformer o. d.); stundom utan adverbiell bestämning, pregnant: ha en god hållning, uppträda säkert l. fint l. taktfullt osv.; ngn gg oeg. om annat än person. Hon förde sig som en drottning. Sahlstedt (1773). Aurora förde sig som fru vid bordet mycket väl. Almqvist JK 100 (1835). (Han) är .. en karl som kan föra sig. Dens. AMay 77 (1838). Han (dvs. barken) för sig ju som om hon fått en själ. CVAStrandberg 3: 76 (1868). Herr Sune var en vän man, han förde sig höfviskt. Lönnberg Holmfr. 8 (1895). Lagerlöf ChLöw. 366 (1925).
c) (i sht vard.) i överförd anv., refl., om tyg, dräkt o. d.: falla, forma sig; hålla sin form (så l. så). (Kamgarnstyget) får (genom pressningen) större fasthet — kommer att ”föra sig” bättre. 2UB 8: 344 (1900). Blomberg Uvd. 117 (1917).
12) med avs. på vapen l. redskap o. d.: hantera, manövrera; stundom: ha hand om l. sköta o. d.; äv. i bildl. uttr. o. anv. Stråken föres vid fiolspelning med högra handen. Han förstår sig väl på att föra värjan (dvs. fäkta). Föra klubban (vid ett sammanträde o. d.), sköta klubban, leda förhandlingarna. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). Teken .. af godt handalag hos Slotterkarlen är det, at han förer sin lia lätt. Dahlman Humleg. 126 (1748). Sigmund förde svärdet med begge händerna. Strinnholm Hist. 1: 333 (1834). Tvenne gossar .. förde årorna. Rydberg Ath. 90 (1859). Den med osäker hand förde penseln. Dens. Vap. 243 (1891). — särsk.
a) (i sht i vitter stil, numera mindre br.) i uttr. föra vapen o. d. för l. emot ngn, i överförd anv.: strida för l. emot ngn. Spegel Dagb. 29 (1680). (Jemerna) och Karelerna föra vapen mot hvarandra. Strinnholm Hist. 4: 99 (1852). Kindblad (1871).
b) i uttr. föra pännan (l. en pänna) o. d., vanl. i överförd anv.: skriva, författa; i denna bet. äv. i uttr. föra en så l. så beskaffad pänna, skriva så l. så, ha en så l. så beskaffad stil; förr äv., i uttr. föra pännan, pregnant: föra protokollet (vid en förrättning o. d.), tjänstgöra ss. sekreterare l. notarie o. d. OxBr. 5: 260 (1623). Man (har) .. anmodat Kyrckjoherden .. Petrus Tholander, at vid thenna valact föra pennan. VDAkt. 1750, nr 313. Rosén förde en qvick och uddig penna. NF 13: 1430 (1889). Oriktigt förande af pennan. Holmqvist Skrifn. 15 (1890). Strindberg .. är ett geni och en personlighet, och det äro inte alla som kunna föra en penna. Tavaststjerna Bröl. 60 (1893).
13) [bet. sannol. delvis utvecklad ur 1 c β] (i fackspr.) om vattendrag, jord- l. bärglager, fyndighet, malm o. d., mera sällan om annat: innehålla, ”hålla”, vara försedd med l. utmärkt av (ngt). Ortocerkalken på Öland för rikligt med fossil. Alle desse källor föra ett myckit klart watn. Hiärne 2Anl. 18 (1702). Fins inga Elfwer här hos osz, som föra gull. Brenner Dikt. 1: 245 (1713). Malm-fältet i Offerdals Socken förer en vacker Blyglants. Fischerström 1: 473 (1779). Malmer, som föra mycket kalk eller talk. TT 1891, s. 31. Läderhuden för blodkärl. Thunberg KroppByggn. 15 (1907). — jfr FOSSIL-, GULD-, JÄRN-, KLOROFYLL-, KOL-, LAX-, MALM-, SLAM-, SMITTO-, VATTEN-FÖRANDE m. fl.
G)
14) med avs. på ord, tal o. d.: framföra, yttra, säga o. d.; med avs. på predikan, oration, samtal o. d.: hålla.
a) (i sht i skriftspr.) i uttr. föra tal l. så l. så beskaffat tal, förr äv. diskurs o. d. (om ngn l. ngt), tala resp. tala på det l. det sättet, yttra sig så l. så (om ngn l. ngt); föra ett så l. så beskaffat språk, uppträda med så l. så beskaffade yttranden, yttra sig så l. så; i nu nämnda uttr. äv. mer l. mindre oeg. o. bildl.; föra (ett) samtal l. (en) konversation o. d., hålla (ett) samtal osv., samtala. Föra ett fritt, öppet, djärvt, ödmjukt språk. Huar saadane .. tall fördis j blandt edher. GR 2: 42 (1525). Effter han där haffver förtt någre smädelige discurser. RP 8: 307 (1640). Hvad Propheterna om honom (dvs. Kristus) fört för tal. Brenner Pijn. 18 (1727). De föra samtalet begge stående. Crusenstolpe Mor. 6: 13 (1844). Man måste vänja sig vid att föra ett käckt och karlaktigt språk. Lagerlöf Top. 45 (1920).
b) (†) i uttr. föra sina ord, ngn gg ordet (jfr c), l. sitt tal (så l. så), lägga sina ord (så l. så), yttra sig (så l. så). Det svarade Herr Lave, / Sin’ ord väl kunde han föra. SvFolkv. 1: 205. Legater .., huilke på thet eenfaldigste sit taal förde. Schroderus Liv. 753 (1626). Den som Bäst föhrer ordet af dhe Begge föreslagne Persohnerne. VDAkt. 1696, nr 131. Hvad snille fordras ej för Doris läckra öra, / At föra sina ord. OStrand i ÖfnSälskVitterlek 3: 105 (1763).
c) i uttr. föra ordet (jfr b) l. talet l. ngns ord l. tal, i pregnant anv.
α) i uttr. föra ordet, förr äv. talet, tala, yttra sig (i en församling o. d.), särsk.: vara den (bland ett antal gemensamt uppträdande personer) som yttrar sig (å dessas vägnar); äv. i uttr. föra ordet för ngn (l. ngra), förr äv. ngns ord l. tal, tala å ngns vägnar, föra ngns talan; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. R. förde (vid uppvaktningen) ordet för värkets tjänstemän. Paulum kalladhe the Mercurium effter han fördhe oordhet. Apg. 14: 12 (NT 1526). Her Ture .. förde alles wåre tall när för:de Recess giordis och samtycktis. GR 6: 206 (1529). När Gullet förer Ordet, så giäller ingen Wijszdom. Grubb 588 (1665). Rådman Aulævill förde talet (för borgarståndet). 2RARP 4: 11 (1726). Förblanda icke mig, min Prins, med den fjollan, hvars ord jag — af medlidande förer. Fahlcrantz Lessing Galotti 17 (1821). Nilsson FestdVard. 217 (1925; bildl.).
β) [anv. utvecklad ur α] i uttr. föra ordet, leda förhandlingarna (i en beslutande l. överläggande församling o. d.), tjänstgöra ss. ordförande. Han skulle hafva rum näst effter then Borgmästaren, som förer ordet. RP 8: 219 (1640). Sahlstedt (1773). Jag .. förde ordet på ett talrikt sammanträde af valmän på börsen. De Geer Minn. 2: 137 (1892).
d) (†) i uttr. föra vittne l. vittnesbörd, avgiva l. bära vittnesbörd (om ngt); föra bevis, framföra l. framlägga bevis (för ngt o. d.). Svart Ähr. 73 (1560). Der opå Anders Vdss(on) ey skall kunna föra beuiss. VRP 1634, s. 523-524. De Svenska flaggor vitne föra / .. Hvad handlande i Sverge göra. Nordenflycht QT 1746—47, s. 121.
e) (†) förkunna, predika (Guds ord o. d.); framställa, ”driva” (en mening l. lära o. d.). Then euangeliske lära som Luther förer. OPetri PEliæ a 2 b (1527). Han war then retsinnige predicaren som gudz ordh förde. Dens. 2Post. 124 a (1530). (Ireneus) förer .. någre särdeles och fast orimlige meningar. Schroderus Os. 1: 142 (1635). Wi skole altid föra Gudz och intet wår egen ord. Swedberg Dav. § 7 (1713). Schartau Und. 180 (1804).
f) (†) med avs. på tal, oration, predikan o. d.: hålla, framföra. Huru skulle iagh .. kunna .. medh tilbörligh wältaligheet föra någen ährapredikan .. om (osv.). Svart Ähr. 44 (1560). Herr Probsten Björcks tal, som han offenteligen förde här på Predikstolen i Skara Domkyrkio. Swedberg Amer. 96 (1732). Livin Kyrk. 144 (1781).
g) [bet. uppfattas ofta ss. sammanhörande med 10] i uttr. föra (ngt) på tungan (förr äv. sin tunga) l. läpparna, i sht förr äv. i munnen (förr äv. sin mun), uttala (ngt); numera nästan alltid med bibet. att ngn har för vana att yttra det l. det: (ständigt) ha l. bära (ngt) på tungan, ofta l. gärna uttala l. komma fram med (ngt). Iagh wil icke .. föra theras (dvs. avgudadyrkarnas) nampn j minom munn. Psalt. 16: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: taga .. på mina läppar). En Corps som .. alldrig förer på tungan anstöteliga, förklenliga och lastfulla ord emot dess Lagkrönte Konung. AdP 1789, s. 326. Den grekiske skaldens spefulla ord, som Cesar lär ofta fört på läpparne. Rydberg RomD 4 (1876). De (hade) alltid fört på tungan, att de ville (osv.). De Geer Minn. 2: 267 (1892).
h) (†) anföra, citera. LPetri 1Post. X 1 a (1555). (Han) förer like Saledes Lagen som tremen (dvs. hin onde) skrifften. UrkFinlÖ II. 1: 83 (c. 1595). (Han har) fördt vthi sin Historia, hwad han vtaff androm hade hördt wrångwijszligen berättas. Schroderus Os. 1: 134 (1635). Swedberg Schibb. c 3 b (1716).
i) (†) i allm.: yttra, uttala, säga, berätta, omtala; i fråga om ord äv.: använda; i fråga om lögn o. d.: ”fara med”; i fråga om rykte o. d. stundom närmande sig bet.: sprida. Wij (veta) athij wpsala stickth föres mesth saadane rycthe wtaff clerkeriith. GR 3: 112 (1526). (Klosterfolk) haffua fördt och än nw föra så mykin lögn j land och städher at (osv.). OPetri Clost. E 1 b (1528). Misbruka och fåfengeliga föra Gudz helga ord och nampn. LPetri Kyrkiost. 77 a (1566). Sanningen iagh .. för eder förer. Asteropherus 40 (1609). Illa hördt, blijr illa fördt. Grubb 866 (1665). The som föra otuchtig ord. Swedberg Cat. 83 (1709). VDAkt. 1782, nr 316.
H)
15) driva, bedriva, värkställa, uträtta (ngt) o. d.; öva, utöva, hålla, iakttaga (ngt) o. d.; sköta, förvalta, förestå (ngt) o. d.
a) driva, bedriva, värkställa, uträtta, utföra, ombesörja (ngt) o. d., stundom: hålla, sköta o. d.; numera nästan bl. i vissa uttr., ss. föra tvist, strid, diskussion o. d. (om ngt), föra opposition, äv. intriger o. d. (mot ngn), föra underhandlingar l. brevväxling o. d. (med ngn), föra kurtis (med ngn), föra spektakel, skoj”, ofog o. d. (med ngn l. ngt), föra skvaller, föra oljud, buller, oväsen o. d. Her Söuerin .. fördhe thet obestondh (dvs. upproret) j schone. GR 3: 208 (1526). Anslagh bestå tå man förer them medh rådh. Ordspr. 20: 18 (Bib. 1541). Hwad heller .. (handeln) föres till Landz eller wattns. RARP 3: 168 (1641). De som förde executionen vid gatulopsstraff. Schönberg Bref 2: 361 (1778). Tvisten (har) hittills blifvit förd på ett alldeles förvändt sätt. Tegnér (WB) 3: 154 (1817). Den opposition, som nu föres inom de menskliga lifskretsarnes områden. Wisén Tal 20 (1881). Underhandlingen fördes .. genom svenska sändebudet i Haag. Odhner G3 1: 390 (1885). (Han) lär .. ha fört en allt för närgången kurtis med en annans fästmö. Fröding Brev 64 (1889). (Vi) förde .. en tämligen flitig och förtrolig brefväxling. De Geer Minn. 2: 131 (1892). Ibland fruarna man togs / Om pigor jämt och förde skvaller. Nordlund Bit. 53 (1894). ”Börjar du nu att föra spektakel med mig?” sade hunden. Lagerlöf Holg. 2: 179 (1907).
b) i uttr. föra krig l. ett fälttåg o. d., förr äv. örlig (med l. emot ngn l. ett rike osv.), ligga i krig (med), bedriva l. leda krigsoperationer (mot), kriga, kämpa (med); äv. mer l. mindre bildl. GR 1: 250 (1524). Thet örlugh .. som wij emoth konung Cristiern .. föört haffue. Därs. 2: 52 (1525). Krijgh skal man medh förnufft föra. Ordspr. 20: 18 (Bib. 1541). Gudz egit folck haffuer offta fört krig emoot Hedningarna. Rothovius Äropr. D 2 a (1633). Fälttåget 1644, kanske det mest ärorika Sverge någonsin fört. Fryxell Ber. 7: 293 (1838). NF 8: 1540 (1884). — jfr KRIG-FÖRANDE.
c) med avs. på liv, levnadssätt, leverne, vandel o. d.: iakttaga, öva, visa, ådagalägga; i uttr. föra diet äv. pregnant: hålla diet. Föra ett friskt, gladt, regelbundet, onyttigt liv, ett härligt friluftsliv. Föra ett högt levnadssätt, en mager diet. Ingen, som förer en Christeligh wandel. GR 1: 24 (1521). Hafver han fördt ett ogudachtigt lefverne. MB 13: 3 (Lag 1734). Att man .. förer ett från bekymmer och sorger mera förskonadt lif. Oscar II 6: 79 (1880, 1895). Makarna Taube förde intet godt samlif. GHT 1898, nr 32 A, s. 2. Lagerlöf Holg. 2: 418 (1907). — i numera obr. uttr. Föra itt ogudhachtigt wesende. Psalt. 141: 4 (Bib. 1541). Han förde ett liufligit och fridhsampt ächtenskap. VDAkt. 1685, nr 244.
d) i uttr. föra stat l. så l. så beskaffad stat (förr äv. stånd), leva på stor fot resp. på sådan l. sådan fot; föra så l. så beskaffat hov l. hus, ha en så l. så beskaffad hov- l. hushållning; föra ståt, förr äv. prål l. prång l. prakt l. bram o. d., använda l. utveckla ståt l. prakt, slå på stort, braska. Then herliga prydhelsen, som iagh på mitt hoffuudh bäär, när iagh stååt föra moste. St. af Est. Est. bön 16 (Bib. 1541). Doctor Simon will och .. före stoortt pråll. GR 17: 216 (1545). Af det som man hafwer till kriget utlagt, / Der af hafwa de fört deras pracht. Carl IX Rimchr. 59 (c. 1600). Föra itt fursteligt stånd. Asteropherus 6 (1609). At hon ej nog snart skulle komma til at lysa och föra stat i London. Ekelund Fielding 297 (1765). (Wallenstein) förde .. ett hof, som var mera lysande än kejsarens. Fryxell Ber. 7: 55 (1838). Här fördes ett mycket stort hus. Wrangel MvSchwerin 12 (1912).
e) (†) med avs. på ämbete, kall o. d.: sköta, förvalta, förestå; med avs. på lag l. rätt o. d.: skipa; med avs. på dom o. d.: (ha rätt att) avkunna l. fälla. Apg. 26: 10 (NT 1526). Them som predikoembetit föra skola j Christenhetene. OPetri 2: 97 (1528). Kyrkionnes dom som .. allenast går på Bansmål .., then föra .. alle Kyrkiotienare (dvs. präster, icke blott biskopar). LPetri KO 77 a (1571). En Konungh som .. lagh och rätt ibland them föra kunne. Balck Es. 118 (1603). (Salomon) erkänner, thet han aff sigh sielff är förswag, til at föra itt sådant swårt Kall. JMatthiæ 2: 25 (1643, 1658). Strinnholm Hist. 2: 668 (1836).
f) i uttr. föra styrelsen l. regeringen l. [eg. utgående från 10 a] spiran, äv., numera bl. bildl., regementet (förr äv. väldet o. d.), föra befälet (över ngn l. ngt), äv. föra en så l. så beskaffad styrelse o. d., utöva l. inneha styrelsen osv. resp. utöva styrelsen så l. så; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl.; föra uppsikt (över ngn l. ngt), hålla l. öva uppsikt. GR 1: 105 (1523). Regementet .. må föras medh rätt och rättwijso. Gustaf II Adolf 108 (1614). Om ingen väldet för, alt välde faller platt. Nordenflycht Svea 21 (1746). Jag (tror) mig ej kunna värdigare föra .. (rikets) spira, än då jag följer .. (min stamfaders) fotspår. Gustaf III 1: 72 (1771). Dör Konung innan Thronföljaren .. upnått (myndig ålder), föres Styrelsen af Stats-Rådet. RF 1809, § 41. Konung Sigurd .. förde sjelf uppsigt öfver sitt bo och sitt bohag. Strinnholm Hist. 1: 373 (1834). Att Bore .. (på andra håll) för ett än strängare regemente. GHT 1898, nr 274 A, s. 3. En löjtnant .. förde befälet. IllMilRevy 1898, s. 22.
g) i sht jur. i uttr. föra en sak o. d., inför rätta föra talan i l. driva l. fullfölja en sak; föra en rättegång l. process, ha en rättegång anhängiggjord, fullfölja en rättegång; föra klagan l. klagomål (emot ngn l. över ngt), anföra l. framställa l. anhängiggöra klagan l. klagomål (emot ngn osv.); föra talan (emot ngn), framställa rättsliga anspråk (emot ngn), åtala (ngn); äv. föra talan (l. sin l. annans talan), uppträda o. tala inför rätta (å egna l. annans vägnar); föra försvaret (för ngn l. ngt), försvara (ngn l. ngt) inför rätta; i fråga om ”sak”, klagan, talan, försvar äv. allmännare l. bildl. Falske klager the emoth them förde. Hund E14 412 (1605). De emot honom förda klagomålen. Nordberg C12 1: 124 (1740; möjl. efter handl. fr. 1700). (Sv.) Föra talan .. (eller) Föra saken, (lat.) Coram judicio agere. Sahlstedt (1773). Den, som .. vill föra en annans talan, skall vara hans skyldeman eller vän. Schrevelius CivPr. 225 (1853). Hertigen förde sin talan i egen person. Svedelius i SAH 46: 341 (1870). Försvaret (på Riddarhuset) .. fördes .. med segrande kraft. Malmström Hist. 3: 276 (1870). Denne Nils var en bra karl till att föra processer. Wigström Folkd. 2: 196 (1881). Öfver Kammarrättens beslut i fattigvårdsärenden må ej klagan föras. SFS 1894, nr 34, s. 1. Förmäten var han när han tilltrodde sig att föra mänsklighetens talan. Wulff Leopardi 322 (1913).
I)
16) införa l. anteckna (ngt i en bok l. förteckning o. d.) l. uppföra (ngt på en förteckning l. räkning o. d.); göra (fortlöpande) anteckningar i (en minnesbok l. förteckning l. räkenskaper o. d.); (regelbundet) göra (anteckningar). Föra noggranna anteckningar om l. över ngt. Föra protokoll (över ngt l. vid ngn förrättning o. d.). Föra ngt till (förr äv. i) protokollet (förr äv. till protokoll l. protokolls), taga ngt till protokollet, intaga l. införa ngt i protokollet. RP 8: 250 (1640). Jag ber at få vetta, om det är fördt i protocollet, at (osv.). 2RARP 4: 122 (1726). (Svenska Akademiens sekreterare) tilkommer at föra öfver Academiens göromål Dagbok. 1SAH 1: 21 (1786, 1801). Protokollet (domboken) .. föres af Häradshöfdingen sjelf. Schrevelius CivPr. 56 (1853). Rundt om i klostren fördes .. annaler. Sylwan (o. Bing) 1: 21 (1910). Den präst, som för kyrkoböckerna. SFS 1920, s. 967. Uti det hos länsstyrelsen i Malmöhus län förda handelsregister. SDS 1925, nr 69, s. 1. — jfr BOK-, DIARIE-, PROTOKOLL-FÖRA m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. föra (ngt) till pappers l. l. till papperet l. i pännan, anteckna, nedskriva, avfatta (ngt). Deres klagan vele vij .. föhra till pappers. AOxenstierna 2: 679 (1624). Ambassadeuren lärer för sitt hof upgifva hvad jag icke vågar at föra uppå papperet. Höpken 2: 291 (1756). Han .. förde i pennan, hvad som skulle skrifvas. Fryxell Ber. 14: 96 (1846).
b) i sht handel. o. bankv. i fråga om handelsböcker, räkenskaper o. d. resp. poster i dylika. Föra kassabok, räkning över inkomster o. utgifter. Föra ngt till boks, införa ngt i räkenskaperna. Föra ngt på (ngns) räkning, förr äv. (ngn) i räkning l. till räkning(s), uppföra ngt på (ngns) räkning. Föra på l. i ny räkning. Atth han haffver ett upsyn med bokeförerne um the böcker the i landet före. GR 22: 422 (1551). Bugislaf allenast vill giffva fem Daler för tynnan, såsom hon är förd Cronan i räkning. RP 3: 262 (1633). Tio örlogs-skepp med dugeligt krigsfolk, .. som .. voro Riksföreståndaren til räknings förde. Dalin Hist. III. 1: 61 (1761). Han, .. som förut vant sig vid räkenskapers förande och granskande. Snellman Gift. 253 (1842). Föra i någons kredit, kreditera. Jungberg (1873). Riksbanken äger att .. mottaga och å giroräkning föra penningar. SFS 1920, s. 341.
J)
17) (†) uppföra (ett byggnadsvärk o. d.). (Septimius Severus) befäste Britannien, förandes en Muur på bådhe sidorna moot hafwet, twert öfwer öön. Schroderus Sleid. 72 (1610). Att hielpa honom föra Ett huuss. ÅngermDomb. 23/6 1645, fol. 13.
Särskilda förbindelser: FÖRA AN10 4. jfr ANFÖRA. särsk.
1) till 4.
a) till 4 a.
α) (†) i eg. bet.: leda (vid handen o. d.), ledsaga. Gifuer migh nu eder huyta hand! / iag will wäll föra eder an. Asteropherus 69 (1609).
β) (numera knappast br.) i överförd anv.: ledsaga, ”konvojera” (i sällskap o. d.); stundom övergående i bet.: introducera, införa; förr äv.: leda (ngns) uppfostran o. d. Danske utskickaden förde honom (dvs. Ansgar) hos Konungen an. Dalin Hist. 1: 514 (1747). Att .. (vår guvernör) endast skulle föra oss an, som det hette (och icke undervisa). BvBeskow Lefn. 10 (1857). (Statsrådinnan) skulle ha två fullvuxna döttrar att föra an (vid presentationen på hovet). Edgren Lifv. 1: 9 (1883). Tegnér SvBild. 91 (1896).
b) (numera bl. ngn gg i poesi) till 4 c: föra, anföra; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Hwem j .. bruke wele till .. att före Rytterne an. GR 15: 88 (1543). Den man, .. / Som fört i hundra blodigt sköna strider / Sin tappra, Björneborgska skara an. Runeberg 2: 113 (1848). Börsen och banken föra an den penningrika verlden. Estlander KonstH 74 (1867). Wulff Petrarcab. 444 (1907).
c) [anv. utvecklad ur b] (numera mindre br.) med objektsväxling: leda, anföra (ett företag o. d., särsk. strid, sång, dans). Förstens två bröder, som förde an kriget. Eneman Resa 1: 218 (1712). Föra an psalmsången. Sandström NatArb. 2: 118 (1910).
d) (†) till 4 f: förmå, locka, driva (ngn till ngt l. till att göra ngt). Ath .. (livländarna) genom store förtröstninger um hiälp .. förde osz ahnn till thänn rydze feidenn. GR 28: 441 (1558).
2) (†) till 11 b, refl.: föra sig, uppträda, uppföra sig. Lundberg Paulson Erasmus 26 (1728). (Han) förde sig helt oanständigt an, med grinande och spatserande på golfvet. VRP 22/6 1736. Afzelius Sag. XI. 2: 124 (1870).
3) (†) till 14: anföra, citera; andraga, åberopa. Mig löster .. föra an en hop ord i wårt språk, som (osv.). Swedberg Schibb. 70 (1716). Hvad skäl kan föras an at undandraga sig? Murberg Ath. 58 (1776).
4) (†) till 15: driva, bedriva (ngt). Svart Ähr. 79 (1560). Medh wrede tu eij tin saak föör an. Ps. 1695, 260: 12.
FÖRA AV10 4. jfr AVFÖRA. särsk.
1) (†) till 1: föra bort. Hestana fick Lasse Oleffson och förde them aff. Svart G1 38 (1561). Palmblad Fornk. 1: 407 (1844). särsk.
a) med avs. på vatten o. d.: avleda. Serenius EngÅkerm. 29 (1727). Kan .. (vattnet) ej föras af utan dike. BB 6: 3 (Lag 1734). König Mec. 132 (1752).
b) med avs. på avsöndringar o. d. ur människo- l. djurkroppen: avföra, avlägsna. Denna färska Miölken .. förer af alt Slem och Orenlighet som .. (barnet) uti Kroppen hafwer. Hoorn Jordg. 1: 282 (1697). Widegren (1788).
2) (i sht i fackspr.) till 16 (b): avföra (från en räkning o. d.). Ibland den Ordinarie och wanlige afkortning föres jämwäl hemman och Räntor af under titul af inlagde hemman. LReg. 323 (1687). Andersson Terentius 23 (1896).
FÖRA AV SIG. (†) till 9: medföra, ha till följd. Rothovius 1Pred. C 3 b (1623). Allahanda missförståndh, som .. kan .. af sigh föra fahrlige Consequentier. HSH 31: 255 (1667).
FÖRA BORT10 4. jfr BORTFÖRA. särsk.
1) till 1. Föras bort för att svepas och begravas. Lagerlöf Körk. 45 (1912).
2) till 2 b. Vinden förde snart bort ballongen ur vår åsyn. Watn skola föra skermen bortt. Jes. 28: 17 (Bib. 1541).
3) till 4; äv. bildl. (Assyriens konung) förde Jsrael bortt j Assyrien. 2Kon. 17: 6 (Bib. 1541). Lagerlöf Körk. 80 (1912; bildl.). särsk. (†) med avs. på kvinna, pregnant: med våld föra med sig, bortröva. Falken Albregtson foor till nårie, / och förde bortth feste mö minn. Visb. 1: 48 (1572). MB 22: 4 (Lag 1734).
FÖRA FORT. (†)
1) till 1 o. 4: bortföra. PPGothus Und. Aa 1 a (1590). Hamb. (1700).
2) till 15: fortsätta att föra; föra till slut, genomföra, slutföra. Effter .. (Gustav II Adolfs) Dödh förde .. hans Generaler och Förbundzbröder .. kriget lyckeligen nog fort. Brask Pufendorf Hist. 317 (1680). Ekblad 423 (1764).
FÖRA FRAM10 4. jfr FRAMFÖRA. särsk.
1) till 1: forsla fram, bära fram; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Skall huar före sin weedh fram j tiidh och thime til gruffuones brukningh. GR 7: 139 (1530). Möller (1790). särsk. till 1 d α: framföra, frambära (bud o. d.). Föra fram bådet. Sahlstedt (1773). Melin Dikt. 2: 19 (1904).
2) till 2: flytta fram (ngt); äv. bildl. Föra fram visaren på uret. Det förra (årtalet) föres fram til 873, och det senare til 883. Lagerbring 1Hist. 1: 24 (1769).
3) till 4: framföra, leda fram; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Jes. 40: 26 (Bib. 1541). De gemene, som han förde fram til Konungen. Nordberg C12 1: 360 (1740). Föra fram vitnen. Möller (1790). särsk. till 4 c. (Trupperna) fördes fram att förnya angreppet. Rydberg Ath. 496 (1876).
4) till 9.
a) föra (ngn l. ngt) framåt; förr äv.: främja l. befrämja (ngt). Hwilken som förer Dygen (dvs. dygden) fram. Arvidi 170 (1651). Läraren (bör) .. föra .. (vetenskapen) längre fram. Tegnér (WB) 5: 341 (1826). (Önskan) Att vinna stort namn och rykte .. förde ynglingen fram till snar mognad. Strinnholm Hist. 2: 361 (1836).
b) (i skriftspr.) medföra, frambringa, åstadkomma. NordT 1892, s. 692. Utvecklingen (har) på senaste tid fört fram en representationsform, hvilken (osv.). Vasenius Harm. 151 (1908).
5) till 14.
a) (†) med avs. på ord, tal o. d.: uttala, framsäga; föra på tungan l. läpparna. (Lat.) Balbus (osv.) then som så hastig talar at han icke förer ordhen rett fram. VarR 9 (1538). Föra diefwulen, och alla hans fördömda andar fram. Swedberg Cat. 20 (1709). Heinrich (1814).
b) framföra, framlägga, framställa (ngt); giva uttryck åt (ngt). När Disa thet beslwt .. förnam, / Medh wijsheet hon ett bättre förde fram. Messenius Disa 1 (1611). Hon förde fram sitt ömma qval. Arnell Scott 127 (1829). Sylwan (o. Bing) 1: 138 (1910).
FÖRA FRAMÅT10 40. särsk. till 9: främja, befordra (ngt), driva (ngn l. ngt) framåt; bringa (ngt) till högre utveckling, bringa (en fråga o. d.) närmare sin lösning; jfr FÖRA FRAM 4 a. Hans stora berömmelse är .., att han fört frågan framåt. Rundgren i 3SAH 2: 56 (1887). Vetenskapsakademien har det stora och sköna värfvet att föra vetenskapen framåt. VetAÅrsb. 1910, Bil. 1, s. 47.
FÖRA IGEN10 04. jfr IGENFÖRA.
1) (†) till 1: föra tillbaka, lämna tillbaka. GR 29: 763 (1560).
2) (†) till 1 d: åter medföra, ersätta. (Våren) förer igen, hwad thet ganska Åhr är försumat. Bondepract. E 4 a (1662).
3) (i vissa trakter, vard.) till 2 a: skjuta igen l. till (en dörr o. d.). För igen dörren tyst, är du snäll. 4 (†) till 14: återberätta, skvallra om (ngt). (Eng.) To report, (sv.) tassla, föra igen det man hörer. Serenius Zz 4 a (1734).
FÖRA IGENOM10 040 l. 032. jfr GENOMFÖRA. särsk.
1) till 1 o. 2; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Föra tråden igenom ögat på nålen. Gången var för trång för att vagnarna skulle kunna föras igenom. OrdnKiöpmSkiepp. 1636, § 16. Schulthess (1885).
2) till 9: genomföra, genomdriva (ngt). Janson Par. 244 (1900). Regeringsformen hade .. blifvit förd igenom. SvH IX. 1: 117 (1908).
FÖRA HEM10 4. jfr HEMFÖRA.
1) till 1. Förer heem hwadh som j köpt haffuen emoot hungeren. 1Mos. 42: 19 (Bib. 1541). Johansson HomOd. 1: 317 (1844).
2) till 4. Dhen Lyckan råkar, han föhrer Brwden heem. Grubb 69 (1665). Tegnér (WB) 5: 92 (1825).
3) (numera knappast br.) i överförd anv.: hemföra, hembära. The Swenske (hade) .. öffuerhondene och förde segeren heem. Svart G1 3 (1561).
FÖRA IHOP, se FÖRA TILLHOPA.
FÖRA IKRING, se FÖRA OMKRING.
FÖRA IN10 4. jfr INFÖRA.
1) till 1: forsla in. Upp. 21: 24 (NT 1526). Föras ther (till hospitalen) nogre (sjuka) in aff Landzbygdena. GR 8: 297 (1533). Sahlstedt (1773). särsk.
a) (†) med avs. på skörd o. d.: åka in; inbärga. I såån mykit, och fören litet in. Hag. 1: 6 (Bib. 1541). JBureus (1628) i 3SAH 23: 162.
b) införa (från främmande land l. ort), importera. Huad the hafwa förtt för warur in i landet. GR 15: 554 (1543). Stagnell BSjelfklok 3 (1753).
2) till 2.
a) till 2 a. Så at wiskaren kan utan hinder föras in uti Stycket. Grundell AnlArtill. 2: 36 (c. 1695).
b) till 2 b. Små djur .. (som) med vindarne kunna föras in genom näsa och mun. Sundberg Mikroorg. 1 (1895).
3) till 4. 1Mos. 39: 14 (Bib. 1541). Han som fört de segrande falanger / .. in i hjärtat af barbarers land. Runeberg Dikt. 31 (1909). bildl.; äv. med sakligt subj. Föra ngn in på ett samtal, ett ämne. Föör migh in på tijn bodz stijgh. Psalt. 119: 35 (Bib. 1541). Dikten skall föra oss djupare in i oss själva. Mjöberg Lb. 449 (1910).
4) (numera mindre br.) till 9: införa; göra att (ngt) kommer i bruk l. blir bekant; påbjuda. (De upproriska smålänningarna) seije, the wele före Christendomen jn, och ingelunde lijde swenske Mässer. GR 15: 136 (1543). Leken är gammal .. (Drottningen) själf förde in den i Tuilerierna en afton. Hillman SpNov. 62 (1896).
5) till 16.
a) införa (i anteckningar, protokoll, räkenskaper m. m.), anteckna. Föra in en post (i huvudboken, i kladden). Föra in rättelserna i korrekturet. Om något infaller .. för thet .. in .. i notertaflan. Schroderus Comenius 742 (1639). Sjödin StHjärt. 45 (1911).
b) allmännare: införa (ngt i sitt tal, i en skrift o. d.); taga in, omnämna; låta inflyta; publicera (i en tidning o. d.). Några föra här in then fråghon om Gudz försyyn. LPetri 2Post. 120 b (1555). Ej må .. någor föra i testamente in, at (osv.). ÄB 17: 7 (Lag 1734). Föra in en annons i tidningen. Auerbach (1908). (†) övergående i bet.: anföra, citera. D(omi)nus Episcopus förer .. scripturam (dvs. skriften) orätt inn. RP 6: 477 (1636).
FÖRA KRING, se FÖRA OMKRING.
FÖRA MED10 4. jfr MEDFÖRA o. FÖRA MED SIG.
1) (mindre br.) till 1, = FÖRA MED SIG 1. Tegnér (WB) 9: 146 (1841). särsk. till 1 d β. Herr Ivars dotter, / Som förer med i brudstol trettio gårdar. Hedberg Bröll. 89 (1865).
2) till 2 b; jfr FÖRA MED SIG 2. NF 16: 565 (1892; bildl.). Naturligtvis skulle så små och lätta kroppar föras med af luftströmmarna. Arrhenius Värld. 177 (1906).
3) (föga br.) = FÖRA MED SIG 4. Den brist på illusioner, som brådmogen bekantskap med lasten för med. Levertin Diktare 156 (1898).
FÖRA MED SIG10 4 0.
1) till 1; äv. mer l. mindre bildl. En summo gull som her peder canceller förde medt sig til norge. GR 5: 138 (1528). Lagerlöf Holg. 2: 463 (1907; bildl.). särsk. till 1 d β. Dee ägodelar som Hustrun för i Boo med sig. Verelius 78 (1681).
2) till 2 b; äv. bildl. Vinden förde med sig en frisk sälta från havet. Den brusande meningsströmmen för hertigen af Holstein förde snart allting med sig. Malmström Hist. 3: 34 (1870).
3) till 4. Kungen .. förde honom medh sigh til Swerige. GR 1: 20 (1521). Humbla Landcr. 56 (1740).
4) i överförd anv. av 1: medföra, ha i följe l. till följd. Ordet warder .. så mectigt at thet .. förer medh sich alt thet godha som man haffua wil. OPetri 2: 89 (1528). Slarf för med sig ånger. Sturzen-Becker 3: 162 (1861).
FÖRA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER. jfr NEDFÖRA. särsk.
1) till 1. (Vi) haffuom ock så fördt andra peninga nidh medh oss til at köpa spijsning medh. 1Mos. 43: 22 (Bib. 1541).
2) till 3. Then danska skipper som förde skipet ned tyl ælfsborgh. GR 2: 17 (1525). Mörk Ad. 2: 132 (1744).
3) till 4. Ioseph wardt förd nedher j Egypten. 1Mos. 39: 1 (Bib. 1541). Han för oss ned mot hafsstranden. GCederschiöld hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 44 (1901).
4) (i sht i fackspr.) till 16 b: addera ihop o. införa (en summa) i slutet av en kolumn. Björkman (1889).
FÖRA OMKRING10 04, äv. KRING4 l. IKRING04. jfr KRINGFÖRA. särsk.
1) till 1. Alt thet godz som the köpmen föra ther vm kring j bygdene ok selia. GR 7: 390 (1531). Möller (1790). särsk. bildl. (jfr FÖRA 1 d): utsprida (rykte, meddelande o. d.), bekantgöra (ngt). L. Paulinus Gothus ThesCat. 116 (1631). Han tyckte, att han nu hade fått nog av att själv föra kring den goda nyheten. Lagerlöf Saga 124 (1908).
2) till 4. De .. anhöllo, att jag ville föra dem omkring i Skeppet. Landell Bligh 91 (1795). Heidenstam Folkung. 1: 91 (1905).
FÖRA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ. jfr PÅFÖRA. särsk. (†)
1) bildl. till 1 o. 4: skicka (ngn ngn l. ngt) på halsen. Sverige lät fordom af utlänningar föra på sig många varor. Möller (1790; t.: zuführen). Hvem har fört på mig den karlen? Weste (1807). Schulthess (1885).
2) till 9 a δ: bringa (ngt) över (ngn); ådraga (ngn ngt). GR 8: 135 (1532). Gudz grymhets eld är vptend .. och wil .. föra tig yttersta elende vppå. Swedberg BetSvOlycko 12 (1710). särsk. i fråga om rykte, förtal, beskyllning o. d.; ofta övergående i bet.: beskylla (ngn) för (ngt). GR 2: 99 (1525). Wij .. acthe icke heller förläggia kirkior eller kloster som (dvs. såsom) the falskeliga föras oss wppaa. Därs. 6: 93 (1529). Verelius 209 (1681).
FÖRA SAMMAN, se FÖRA TILLSAMMAN(S).
FÖRA TILL10 4. jfr TILLFÖRA.
1) (numera föga br.) till 1; äv. bildl. Att Sådanne wenligh forbundh och ffreedh fördis oss till ifrå Danmarck. GR 1: 123 (1523). Silffskiffuor förer man til på haffuet, gull jfrå Vphas. Jer. 10: 9 (Bib. 1541). Sahlstedt (1773).
2) (i vissa trakter, vard.) till 2 a: skjuta till l. igen (en dörr o. d.). Hon förde sakta till dörren efter sig.
FÖRA TILLBAKA10 040, äv.032. särsk.
1) till 1: forsla tillbaka, återföra; äv. bildl. GR 14: 312 (1542). Fyra åhrs tidh förer Skottåhret tilbaka igen. Schroderus Comenius 782 (1639). Nordberg C12 1: 153 (1740).
2) (†) till 2 a: flytta bakåt l. tillbaka. Föör icke til baka the förra rååmerke. Ordspr. 22: 28 (Bib. 1541).
3) till 4; äv. bildl. Widegren (1788). Jag tror, att det är er sång, som har fört honom tillbaka till livet. Lagerlöf Holg. 2: 469 (1907).
4) (i sht i vetenskapligt fackspr.) till 8: hänföra (ngt till ngt), härleda (ngt ur ngt). Föra de givna företeelserna tillbaka till deras yttersta orsaker.
FÖRA TILLHOPA10 040 l. 032, äv. IHOP04. jfr HOPFÖRA. särsk.
1) till 4: sammanföra; stundom: samla. 2Mack. 2: 7 (Bib. 1541). Mins du hur ödet oss förde tillhopa adertonhundra och trettiosju? Wennerberg 2: 1 (1848, 1882). Människorna, som förts ihop på det smala näset. Janson Ön 161 (1908).
2) till 8.
a) (†) jämföra. Moses förer wår Lijffstijdh tilhoopa medh en Ström. Kenicius GPåvelsd:r C 3 a (1622). Emporagrius JDelaGardie F 2 a (1652).
b) sammanställa, sammanföra, föra till samma klass l. kategori o. d. Trendelenburg GrSpr. 70 (1801). (Landtprästerna) fördes länge ihop med allmogen. Hildebrand Statsförf. 317 (1896). Blanck NRenäss. 210 (1911).
3) (†) till 9; i uttr. föra i håret tillhopa, bringa i håret på varandra. GR 4: 20 (1527). Chesnecopherus Skäl Fff 1 a (1607).
FÖRA TILLSAMMAN(S)10 040 l. 032, l. SAMMAN40 l. 32. jfr SAMMANFÖRA. särsk.
1) till 4; särsk. bildl.: (söka) närma (till varandra). Ehrenadler Tel. 687 (1723). Det var en annan tid, som förde oss tillsamman. BEMalmström 6: 280 (c. 1850). Frankrikes bemödanden .. att föra de båda grannstaterna (Sverge o. Danmark) tillsammans. Odhner G3 1: 215 (1885).
2) till 8: sammanställa, sammanföra. (Wundt påstår) att vi i omdömet icke föra tillsammans begrepp, hvilka förut hafva existerat såsom söndrade. Borelius Metaf. 201 (1887).
3) (†) till 9: bringa i harnesk mot varandra, göra till fiender; jfr FÖRA TILLHOPA 3. Iag (dvs. tvedräkten) är then som Enigheet förstörer .. / Såte wänner iag tilsamman förer. Stiernhielm Parn. 2: 1 (1651, 1668).
FÖRA UNDAN10 40 l. 32. jfr UNDANFÖRA. särsk.
1) till 1: forsla bort, undan. Beskow Res. 342 (1861). Björkman (1889).
2) till 2 a. Prosten .. förde undan grenarna, så att han fick fri utsikt. Lagerlöf Holg. 2: 281 (1907).
FÖRA UNDER SIG. (†) till 9: bringa under sig, lägga under sig, slå under sig, bemäktiga sig. Föra vnder sigh rijket. Schroderus Sleid. 40 (1610). På thet at Ruffinus måtte föra Regementet vnder sigh. Därs. 93. Dryselius Monarchsp. 372 (1691).
FÖRA UPP10 4 l. OPP4. jfr UPPFÖRA. särsk.
1) till 1: forsla upp. TbLödöse 90 (1588).
2) till 2 b. En häftig väderpust förde mig up genom alla luftens ödemarker. Dalin Arg. 2: 178 (1734, 1754).
3) till 4. Hab. 3: 19 (”4”) (Bib. 1541). (Vi) blefvo intet inqvarterade i sielfva staden, .. uthan förde up på en fästning. CPiper (1709) i HH XXI. 1: 14. Sturzen-Becker Krita 169 (1841).
4) till 5 a: leda upp. Rydberg Sägn. 9 (1874). Två eller tre trappsteg föra upp till dörren. Lidforss Balaguer 7 (1894).
5) till 9: uppföra (byggnadsvärk o. d.); jfr FÖRA 17. Föra up en mur. Serenius B b b 2 b (1734). Lagerlöf Holg. 2: 234 (1907).
6) (†) till 11, refl.: uppföra sig, uppträda; leva (på sådan l. sådan fot). Den nu varande (patriarken i Kairo) .. förer sig icke så stort opp som de andre Patriarcherne. Eneman Resa 1: 237 (1712). Hon (har) fört sig väl och dygdigt opp. Hagberg Shaksp. 2: 111 (1847). Cavallin (1875).
7) (numera bl. ngn gg i vers) till 15: uppföra (skådespel o. d.); förr äv.: framföra (musik o. d.). Du ber mig låta Dig veta, när (skådespelet) Birger Jarl skal föras up. SP 1779, s. 82. Föra upp musik. Moberg Gr. 290 (1815). Risberg Aisch. 47 (1890).
8) till 16 (b): uppteckna, anteckna (ngt); införa, uppföra (ngt i en räkning o. d.). Föra upp ngt på ngns konto. LReg. 399 (1631). Björkman (1889).
FÖRA UPPÅ, se FÖRA PÅ.
FÖRA UT10 4. jfr UTFÖRA. särsk.
1) till 1; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. 1Tim. 6: 7 (NT 1526; bildl.). Tu skalt mykin sädh föra vth på markena, och litet införa. 5Mos. 28: 38 (Bib. 1541). Föra ut en vara i marknaden. Auerbach (1908). särsk.
a) utföra (ur landet), exportera. (Inbyggarna i Raumo må) föra ut alle handa köpmans waror. GR 8: 315 (1533). Dähnert (1784).
b) (†) till 1 d α: utsprida, föra omkring (rykte, förtal o. d.), bekantgöra (ngt); förtala, (illa) berykta (ngn). Kirkennes formen .. latha slikt rycktte före vth, ath (osv.). GR 4: 20 (1527). Någre uthi Brätte skulle hafva fördt hånom illa uth. RP 2: 113 (1631). Deleen (1829).
2) till 2.
a) till 2 a. särsk. sjöt. sticka ut (kabel o. d.). Föra ut en kabel, en lösända. Konow (1887). TT 1900, Allm. s. 82.
b) till 2 b. Vinden .. som förer dig ut på det falska hafvet. Wallin Vitt. 2: 316 (1811).
3) till 4; äv. bildl. Apg. 7: 36 (NT 1526). När någon skulle föras ut til döden. Spegel Pass. 313 (c. 1680). Lagerlöf Holg. 1: 51 (1906; bildl.). särsk.: för första gången införa, introducera (ngn, i sht en ung flicka) i sällskapslivet. Strindberg Hafsb. 232 (1890). Min mor var synnerligen lämplig att föra ut en ung flicka i Newyorks societet. PT 1907, nr 38, s. 3.
4) till 5 a: leda ut. En lönndörr, som förde ut från rummet. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 179 (1809).
5) (numera knappast br.) till 14: framställa, utveckla; (vidare) utföra, utlägga. Wij predika ock om Korsz och bedröfwelse .. och föra thet widlyfftigt och hiertrörigt uth. Ekman Siönödzl. 413 (1680). Till slut / Sitt ämne så han förde ut. Arnell Scott 62 (1829). Runeberg 1: 16 (1832).
6) (numera nästan bl. i vers) till 15: utföra, värkställa, uträtta. Rudbeckius KonReg. 136 (1615). Min (dvs. odalbondens) arm är ej sen / Att föra ut hvad jag vill. Geijer I. 3: 185 (1811). Gud nyttjar all kreatur att föra ut sin vilja. Callerholm Stowe 88 (1852). Flensburg Sång. 6 (1900, 1915). särsk.
a) (†) till 15 b: med avs. på krig o. d.: föra (till slut). Att tillijka föra kriged uth med oss och Pålacken. AOxenstierna 2: 247 (1615). JGOxenstierna 5: 5 (c. 1817).
b) (†) till 15 g: föra (rättssak l. rättegång o. d.); äv. abs.: föra rättegång, processa (med ngn). RP 4: 113 (1634). Emedan han klagade på secret. Walstenii söner, dhe som intet sortera un(der) Academien, ty befaltes han föhra uth medh dem (in) foro competenti. ConsAcAboP 5: 120 (1680). Lagerström Westph. 43 (1737). Möller (1790).
FÖRA UTÖVER, se FÖRA ÖVER.
FÖRA ÅTER10 40. (numera bl. i vitter stil) återföra, föra tillbaka. Ekblad 114 (1764). särsk. till 4. O! hvem för mig till de bygder åter / Hvilkas mistning evigt här jag gråter? Stagnelius (SVS) 2: 171 (c. 1820).
FÖRA ÖVER10 40, förr äv. UTÖVER. jfr ÖVERFÖRA.
1) till 1. GR 19: 27 (1548). De som woro commenderade med flåten att föra öfuer follckett. KKD 3: 109 (1709).
2) till 4; äv. bildl. Jag skulle .. föra krigzmachten öfwer in i Asien. Swedberg SabbRo 577 (1701, 1710). Att .. allt flere .. måtte föras öfver till vår Herres Jesu Kristi tro och kärlek. Flensburg KyrklTal 349 (c. 1875).
3) till 5 b: leda över (till ngt). Den kapitalistiska produktionens egen utveckling för (enl. Marx) af sig sjelf öfver till den socialistiska. Fahlbeck Stånd 131 (1892).
4) (†) till 9 a (δ): bringa l. draga (ngt) över (ngn l. sig). Falske propheter .. wardha förandes offuer sigh sielff en hasteligh fördömilse. 2Petr. 2: 1 (NT 1526). Svart Gensv. F 1 a (1558).
5) (i sht i fackspr.) till 16: överföra, överflytta. Föra ngt över i en annan bok. Klint (1906). Föra över saldot till ny räkning. Auerbach (1908).
Avledn.: FÖRARE, se d. o.
FÖRARINNA, f. särsk. (föga br.) till 4 c: ledarinna; anförarinna. Scholander 2: 254 (1880).
FÖRBAR, adj. särsk. (föga br.) till 1: som kan forslas l. transporteras. Heinrich (1814). Högberg JesuBr. 2: 216 (1915).
FÖRERSKA, f. särsk. (föga br.) till 4 c: ledarinna; anförarinna. Lind 1: 759 (1749). Scholander I. 2: 88 (c. 1870).
FÖRING, r. l. f. [jfr d. føring, mnt. voringe] (numera utom i bet. 2 bl. i ssgr) jfr ARM-, BEN-, BEVIS-, BOK-, BREV-, FÅNG-, KRIG-, LIVS-, PROTOKOLLS-, PÄNSEL-, SEGEL-, STÄM-FÖRING m. fl. särsk. till 1.
1) (†) forslingsskyldighet l. i pänningar utgående ersättning därför; jfr FORSEL-LÖN. HSH 3: 75 (1562). Och skole desse tre marck .. ider afkorthes vthi idre åhrlige Föringh och Peninge skat. SUFinlH 1: 295 (1602).
2) (förr) = FÖRNING 1 c. Stiernman Riksd. Bih. 296 (1629). Den så kallade Föringen, som af tullmedlen betalas till uppmuntran för inhemskt Sjöfolk. SPF 1812, s. 295. AB 1890, nr 15, s. 4.
Ssg (till FÖRING 2): förings-ersättning. bidrag som av tullmedel utgår till handelsflottans pensionsanstalt ss. ersättning för den mistade förningen. BtRiksdP 1912, XIII. 2: nr 12, s. 1.
FÖRLIG, adj.2 (-elig 1700) (†) till 1 o. 2: som kan forslas l. flyttas; flyttbar. Fäfållor äre förligha Fäägålar. Schroderus Comenius 412 (1639). Hamb. (1700).
FÖRNING, FÖRSEL, se d. o.
FÖRSLA, se FÖRSEL.

 

Spalt F 2319 band 9, 1927

Webbansvarig