Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖR 4r l. 4r, adv.2 o. sbst. r. l. m.; ss. sbst. best. -en, äv. -n; pl. (föga br.) -ar (Klint (1906)). (for- VarR 49 (1538: forstampn). för (föör) Rålamb 10: 31 (1691: För Luckan), Rosenfeldt Tourville 101 (1698: för öfwer) osv. förr- Rålamb 10: 46 (1691: Förr Bram Råån). före GR 17: 110 (1545; adv.), Rålamb 10: 48 (1691: Före Mers Bouglijner), Chapman Skeppsb. 114 (1775: Före-Bram-Råen))
I. [eg. samma ord som FÖR, prep. o. adv.1 I 1; jfr motsv. anv. av d. for, holl. voor, t. vorn o. eng. fore] adv. sjöt. i l. mot l. vid främre delen av fartyget, i l. åt fören, förut, föröver. Szå well ackther som före j skipet. GR 17: 110 (1545). Et fartyg .. (måste) hafva des jämnvigts-punct något mera för än ackter. VetAH 1747, s. 229. ”Klart för!” Carlén Ensl. 1: 208 (1846). GHT 1897, nr 48 A, s. 3. — särsk. i vissa med prep. l. adv. bildade prepositionella o. adverbiella uttr., vilka skrivas o. uttalas dels ss. två, dels ss. ett ord: för ifrån4 04 l. förifrån4~01, (i riktning) från fören. Rajalin Skiepzb. 4 (1730). När vinden kommer rakt förifrån. 2NF 24: 1455 (1916). — (mindre br.) för in4 4 l. förin4~1, in från fören. Vinden kommer för in. Lundell (1893). för om4 4 l. förom4~1, längre åt fören till l. längre fram i fören (än), framom (ngt föremål ombord); framför fören (av), framför (ett fartyg o. d.). För om masten, skorstenen. Gå för om någon. Rajalin Skiepzb. 110 (1730). Omedelbart förom denna durk .. reste sig två stadiga balkar. GHT 1905, nr 197 B, s. 3. för ut4 4 l. förut4~1, i fören; åt fören till; framåt i förens riktning (inom l. utom fartyget). Förut om styrbord. Månsson Siöb. 63 (1644). ”Seglare rätt förut!” CSkogman (c. 1841) i VFl. 1911, s. 96. Lasten förut gick öfver. SDS 1896, nr 529, s. 2. för över4 40 l. föröver4~10, i riktning mot fören; åt fören till; äv.: för ut. Gå, vara vänd för över. På det Masten intet må falla för öfwer. Rosenfeldt Tourville 101 (1698). Vid fart föröfver. TSjöv. 1891, s. 181. Hedin Transhim. 1: 178 (1909).
II. sbst.
1) [substantivering av I; jfr d. for, r., ävensom holl. in het voor] i sht sjöt. främre delen av ett fartyg l. en båt; förskepp; framstam, förstäv. Från för till akter. Ligga för djupt med fören. En Stört-siö .. rusade i det samma in frå förn. Wallenberg Gal. 42 (1771; uppl. 1921). Maskinerna .. drifva två propellrar akterut och en i fören. 2UB 9: 316 (1905).
2) [jfr motsv. anv. av eng. fore] sjöt. elliptiskt för FÖR-MÄRS l. FÖR-TOPP. Öfverledsegel på fören och storen om styrbord. FFS 1871, nr 34, s. 12. Förtoppen, stortoppen och krysstoppen, i dagligt tal äfven (kallade) ”fören”, ”storen” och ”kryssen”. Wrangel SvFlBok 64 (1898).
Ssgr (i allm. till I, vanl. dock med starkare l. svagare anslutning äv. till II 1 l. II 2; i sht sjöt. o. skeppsb. — Anm. Vissa ssgr, såsom FÖR-SKEPP, -STAM, -STÄV, -ÄNDA, äro historiskt sett att betrakta ss. bildade till FÖR-, prefix I 1 a): FÖR-BOG. (†) förstäv. Lind (1749; under vorder). TörngrenMål. 5 (1801).
-BOLIN. bolin på fockmastens råsegel. Ekelöf Skeppsm. 134 (1881).
-BOVENBRAMRÅ~0002. (numera föga br.) = -ÖVERBRAMRÅ. Dalin (1852). Witt Skeppsb. 32 (1857).
-BOVENBRAMSEGEL~00020. (numera föga br.) = -ÖVERBRAMSEGEL. Dalin (1852). Witt Skeppsb. 32 (1857).
-BOVENBRAMSTÅNG~0002. (numera föga br.) = -ÖVERBRAMSTÅNG. Witt Skeppsb. 32 (1857).
-BRAMBOLIN~002. tåg som tjänar att mot vindsidan utspänna förbramseglet. Frick o. Trolle 188 (1872).
-BRAMBRASS~02. tåg som användes att svänga förbramrån i horisontal riktning. Frick o. Trolle 178 (1872).
-BRAMRÅ~02. rå på förbramstången. Rålamb 10: 46 (1691). Wrangel SvFlBok 64 (1898).
-BRAMSEGEL~020. segel på förbramrån. Rajalin Skiepzb. 225 (1730). 2UB 9: 600 (1906).
-BRAMSTÅNG~02. bramstång å fockmasten. Rålamb 10: 46 (1691). 2UB 9: 600 a (1906).
-BRASS. tåg som användes att svänga rårna å främsta masten i horisontal riktning. Rosenfeldt Tourville 21 (1698). Stenfelt (1920).
-DEL, se FÖRDEL, sbst.1
-DÄCK. översta däcket för ut (för om fockmasten resp. navigeringsbryggan); å handelsfartyg med upphöjt akterdäck: hela övre däcket utom den nämnda delen; i fråga om befordran av passagerare: platsen för dem som erlägga den minsta avgiften (”tredjeklasspassagerare”). Resa på fördäck. SP 1792, nr 97, s. 1. På fördäck, vid boskapskättar — / Det stod en leende rad / Af unga, fattiga svenska / Kvinnor från by och stad. Bååth GrStig. 150 (1885, 1889).
Ssgr: fördäcks-biljett,
-last,
-passagerare (Almqvist Går an 16 (1839)),
-plats.
-FÖRTÖJNING. tross l. kättning varmed ett fartygs för förtöjes. Frick o. Trolle 118 (1872).
-GAJ. tåg l. kätting som tjänar att för ifrån stötta en bom l. dävert. Boström Tackl. 100 (1840). Stenfelt (1920).
(II 1) -GAST. gast med tjänstgöring på fördäck. Runeberg 4: 185 (1833). Ödman Reseb. 213 (1907).
-HYTT. motsatt: akterhytt. Auerbach (1908).
-IFRÅN, -IN, se FÖR, adv.2 o. sbst. I slutet. —
-KAJUTA. KrigVAT 1835, s. 134.
-KANT. om den främre (mot fören vettande) sidan (av ett föremål ombord); särsk. i uttr. l. i förkant (av ngt). Rajalin Skiepzb. 7 (1730). Stor-stången var oskadd, när man undantager en liten rispa på för-kant. VetAH 1780, s. 104. På förkant af skorstenen. SFS 1858, nr 95, s. 3. Första klassens matsal är belägen midskepps på hufvuddäcket i förkant af öfverbyggnaden. GHT 1898, nr 217, s. 3.
-KASTELL. i fråga om äldre tiders fartyg: upphöjt däck i fören, back (se BACK, sbst.2 1); särsk. i fråga om äldre örlogsfartyg: dylik påbyggnad av stor höjd på vilken kanoner voro placerade. Jungberg (1873). På Henrik VIII:s tid (1509—1547) bygde man väldiga tredäckare med fyra master, höga akter- och förkastell samt formligen späckade med kanoner. UB 7: 289 (1874). Förhöjningen i fören (av ett medeltida fartyg) benämndes ”förkastell” och den i aktern ”kompaniet”. 2UB 9: 521 (1906). 2NF 25: 955 (1917).
-LASTAD, p. adj. (mindre br.) för tungt lastad i fören, framlastad. Widegren (1788). Östergren (1923).
-LASTIG. (†) = -LASTAD. Rajalin Skiepzb. 5 (1730). Dalin (1852).
-LIK, n. främre lik å ett segel. TörngrenMål. 218 (1801). 2NF 37: 440 (1925).
-LUCKA. (lastrums)lucka för om fockmasten. Rålamb 10: 31 (1691). Stenfelt (1920).
-MAST. (i fackspr. numera föga br.) fockmast. Nordforss (1805). Bergdahl Antip. 151 (1906).
Ssgr: förmast-fisk. (†) hål i däcket för fockmasten. Rålamb 10: 32 (1691).
-rå, r. l. f.
-segel.
(jfr II 2) -MÄRS. märs(en) på fockmasten. Röding SD 34 (1798). TT 1874, s. 122. GHT 1905, nr 215 B, s. 3. Anm. Ssgr betecknande föremål som höra till förmärsråns l. förmärsseglets tackling, ha ss. förled dels formen förmärs-, dels formen förmärse-, t. ex. förmärs- l. förmärse-bolin, -brass, -bukgårding, -fall, -skot, -topplänta m. fl. Sistnämnda form uttalas o. skrives äv. ss. två ord: förmärse bolin320 04, brass4 osv. Jfr Ekelöf Ordl. (1898). Nedan anförda ssgr upptagas bl. med den första formen ss. uppslagsord. —
-MÄRS-BOLIN. tåg som tjänar att mot vindsidan utspänna förmärsseglet. Rålamb 10: 48 (1691). NF 2: 827 (1877).
-MÄRS-BRASS. tåg som användes att svänga förmärsrån i horisontal riktning. Rålamb 10: 48 (1691). 2UB 9: 598 (1906).
-MÄRS-FALL. blocktyg för hissande av förmärsrån. Rosenfeldt Tourville 7 (1698). 2UB 9: 627 (1906).
-MÄRS-KORPRAL. sjömil. korpral som har tillsyn över fockmastens segel o. tackling ovanför märsen samt över där stationerat manskap. ReglFl. 1875, 3: 199. Stenfelt 360 (1920).
-MÄRS-RÅ, r. l. f. rå på förmärsstången. Rålamb 10: 46 (1691). Förmärs rå: den andra rån nedifrån på fockmasten. Ekelöf Ordl. (1898).
-MÄRS-SEGEL. segel å förmärsrån. Rosenfeldt Tourville 5 (1698). 2UB 9: 600 (1906).
-MÄRS-SKOT, förr äv. -MÄRS-SKÖT. skot till förmärsseglet. Rålamb 10: 32 (1691: Förmärsskiötarna, pl.). Gosselman SNAmer. 2: 30 (1833).
-MÄRS-STÅNG. den del av fockmasten som sitter närmast över undermasten; jfr -STÅNG. NF 5: 729 (1882). Klyfvarbommen hade gått tillika med förmärs- och storbramstång. GHT 1905, nr 263 B, s. 3. —
-OM, se FÖR, adv.2 o. sbst. I slutet. —
-PIK. benämning på det förligaste rummet i ett fartyg (under trossdäck), ofta användt ss. förvaringsrum (för proviant m. m.). SD 1892, nr 327, s. 5. Det salta köttet, som vi hade nere i förpiken. LD 1910, nr 299 A, s. 3. Stenfelt (1920).
-RESNING. sammanfattande benämning på fockmasten o. dess stänger med därtill hörande rår o. tacklage. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Stenfelt (1920).
-RIGG. tackling som tillhör bogsprötet o. fockmasten. NDA 1867, nr 239, s. 4. LD 1910, nr 299 A, s. 3. —
-RODER. roder som är anbragt i fören (på vissa slags fartyg). Ekelöf Skeppsm. 32 (1881).
-RUM, sbst.1
1) i allm.: (last)rum för ut på ett fartyg; äv.: ruff. TIdr. 1883, s. 170. Förrummet, där några af uppbördsmännen .. förvara sina smärre persedlar. Wrangel SvFlBok 23 (1898). Då luckorna till för- och akterrummen aftogos. PT 1907, nr 53 A, s. 3.
2) [efter isl. fyrirrúm] i fråga om fornnordiska förh.: benämning dels på en avdelning av skeppet för om masten, dels på en dylik längre akterut närmast lyftingen. Berch PVetA 1766, s. 20. Strinnholm Hist. 1: 362 (1834).
-RÅ, r. l. f. rå på fockmasten. Ekelöf Skeppsm. 117 (1881). Wrangel SvFlBok 297 (1898).
-SALONG. å passagerarfartyg; motsatt: aktersalong. Snällp. 1848, nr 41, s. 1.
-SEGEL. segel för om ett fartygs tyngdpunkt; å fullriggade fartyg: fockmastens o. bogsprötets segel; vanl. i pl. Rosenfeldt Tourville 21 (1698). Försegel äro focken, förmärssegel, förbramsegel, förstängstagsegel och klyfvert. Dalman 21 (1765). Vinden hade redan fylt förseglen. Strindberg SvÖ 3: 1 (1884).
-SKARP, r. l. m. l. n. den nedre, skarpa delen av ett fartygs botten längst för ut. Ekbohrn NautOrdb. (1840). 2NF 12: 901 (1909).
-SKEPP. den del av ett fartyg som ligger framom dettas bredaste del; förända (se d. o. 1), för. Grubb 857 (1665). För-skeppet (stod) redan på grund. Landell Bligh 144 (1795). 2NF 37: 614 (1925).
-SPANT. till förskeppet hörande spant. Rajalin Skiepzb. 15 (1730). Witt Skeppsb. 156 (1863).
-STAG. stag som för ifrån stöttar fockmasten o. dess stänger. SvTyHlex. (1851). NF 2: 778 (1877).
-STAGAD, p. adj. om mast l. stång: stagad så att den lutar för över. NF (1882). Stenfelt (1920).
-STAG-SEGEL. gemensam benämning på segel som hissas å bogsprötet (”jagare”, ”klyvare” m. fl.). Landell Bligh 40 (1795). Ekelöf Skeppsm. 139 (1881).
-STAM. (nästan bl. i icke fackmässigt spr.) framstam, förstäv. VarR 49 (1538). Högt upp i luften bugtade sig (på vikingaskeppen) förstammen, slutande i ett gyllene drakhufvud. Weibull LundLundagMinn. 2 (1884). 2UB 9: 521 (1906).
-STÅNG. = -MÄRS-STÅNG. Rosenfeldt Tourville 97 (1698). 2UB 9: 600 a (1906).
Ssgr: förstång-stag (-stångs- Rålamb 10: 47 (1691)),
-topp (Witt Skeppsb. 33 (1857)),
-vant (Calwagen Sjölex. (1851)).
(II 1) -STÄDERSKA. städerska som å (ång)fartyg ombesörjer städning o. uppassning i försalong o. förhytter. Lundell (1893).
-STÄNG. = -STÄNG-STAGSEGEL. Skogman Eug. 1: 250 (1854). Engström Bläck 50 (1914).
-STÄNGSALNING. salning som förbinder förstången med förbramstången. Boström Tackl. 106 (1840).
-STÄNG-STAG. (-stänge- Rajalin) stag som går från toppen av förstången till yttersta ändan av bogsprötet o. stöttar förstången för ifrån. Rajalin Skiepzb. 218 (1730). 2UB 9: 598 (1906).
-STÄNG-STAG-SEGEL. (-stänge- Rajalin, Chapman Skeppsb. 67 (1775)) snedsegel som löper på förstängstaget (akter om ”klyvaren”). Rajalin Skiepzb. 189 (1730). Wrangel SvFlBok 72 (1898).
-STÄV.
1) den främre, uppåt riktade fortsättningen av ett fartygs köl, framstam; jfr -STAM; äv. (vard.) allmännare, om ett fartygs för. Förstävens fall, dvs. dess lutning från lodlinjen. Järnfartyg med förstäv av stål. Rålamb 10: 25 (1691). PT 1910, nr 196 A, s. 4.
2) skeppsb. = -STÄVS-TRÄ. Förstäfver till fartyg med underlopp, böra vara felfria. ReglVirkeslefv. 1825, § 12. Därs. 1859, § 11. —
-STÄVS-FÖLJARE, r. l. m. (-stäv- 18871918. -stävs- 1807 osv.) å träfartyg: till förstävens akterkant fogat timmer som tjänar att förstärka förstäven. Weste (1807). Engström Skeppsb. 13 (1889).
-STÄVS-KNÄ. å träfartyg: krumtimmer som sammanbinder kölen med förstäven. Weste (1807). Stenfelt (1920).
-STÄVS-TRÄ, förr äv. -TRÄD. stock till förstäv (å träfartyg). ReglVirkeslefv. 1825, § 14. SFS 1907, Bih. nr 73, s. 5. —
-TACKEL. tackel å fockmasten. Rosenfeldt Tourville 7 (1698). Frick o. Trolle 145 (1872).
-TACKLING. tågvirke som tillhör bogsprötet o. fockmasten. Gyllengranat SvSjökr. 1: 216 (1840).
-TOFT. främsta toften i en båt. Topelius Planet. 2: 27 (1889). Stenfelt (1920).
(jfr II 2) -TOPP, sbst.1 spetsen av fockmastens översta stång; äv. om fockmasten i dess helhet med tackling o. segel. Rajalin Skiepzb. 146 (1730). En lanterna med hvitt sken på förtoppen. SFS 1852, nr 41, s. 2. Stenfelt (1920).
-UT, se FÖR, adv.2 o. sbst. I slutet. —
-VAKT, sbst.1 vakt som har sin plats för ut å ett fartyg. TjReglFl. 1790, s. 94. Klint (1906).
-ÄNDA, r. l. f.
1) främre ända(n) av ett fartyg; förskepp, för. Rajalin Skiepzb. 29 (1730). Förändans rörelse (vid hög sjö) kallas dufning, akterändans sättning. UB 7: 354 (1874).
2) tross som stickes ut från fören av ett fartyg l. en båt. Ekelöf Skeppsm. 199 (1881). Stenfelt (1920).
-ÖVER, se FÖR, adv.2 o. sbst. I slutet. —
-ÖVERBRAMBRASS~0002. tåg som tjänar att svänga föröverbramrån i horisontal riktning. Frick o. Trolle 179 (1872).
-ÖVERBRAMRÅ~0002. rå å föröverbramstången. UFlott. 2: 21 (1881).
-ÖVERBRAMSEGEL~00020. segel å föröverbramrån. 2UB 9: 600 (1906).
-ÖVERBRAMSTÅNG~0002. stång å fockmasten närmast över bramstången. 2UB 9: 600 a (1906).

 

Spalt F 2307 band 9, 1927

Webbansvarig