Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FÄGRING 3griŋ2, r. l. f. (m. Sahlstedt, Sundén (1885)); best. -en; pl. (†) -ar (Österling Ter. 1: 263 (1699), JGOxenstierna 4: 152 (1815));
förr äv. FÄGRIND, f.
Ordformer
(-ind Jak. 1: 11 (NT 1526), Schroderus Os. 2: 220 (1635). -ing(h) OPetri Kr. 81 (c. 1540), Svart Ähr. 74 (1560) osv.)
Etymologi
[fsv. fäghrind, f., en gg anträffat ss. n. (o. fäghring (c. 1400), f.), motsv. y. fd. feyrende m. fl. former, isl. fegryndi, n. pl.; avledn. av FAGER. Formen på -ing är en senare ombildning i anslutning till de abstr. orden på -ing]
(numera i sht poet. l. i högre stil) skönhet, skönt utseende; konkretare: vad som är skönt (hos ngn l. ngt); jfr FAGERHET; numera huvudsakligen dels om kroppslig (i sht ungdomlig o. blomstrande) skönhet hos en person (särsk. en ung kvinna l. ett barn) samt om själslig l. andlig skönhet, dels om naturskönhet (i sht leende sådan) o. skönhet hos växter, särsk. blommor; förr allmännare. Han hade öppet sinne för (var svag för) kvinnlig fägring. Stå i full (i sin fulla) fägring, vanl. närmande sig bet. b. Vårens, ängarnas fägring. Jak. 1: 11 (NT 1526). Henne förföll bådhe hyy och fäghring. OPetri Kr. 81 (c. 1540). När säden stod yppast i fägring. VRP 1636, s. 654. Sielennes inwertes fägring. Muræus Arndt 4: 118 (1648). Then blomstertijd nu kommer / Medh lust och fägring stoor. Ps. 1695, 317: 1. Den förgängliga fägring, .. som höljer de jordiska tingens yta. Thomander 1: 280 (1862). Kusttrakten vid Vettern är .. omtalad för sin fägring. Höjer Sv. 2: 1308 (1880). — jfr BARNDOMS-, BLOMSTER-, DRIVHUS-, GOSSE-, KLANG-, KROPPS-, OSKULDS-, SJÄLS-, SOMMAR-, UNGDOMS-, VÅR-FÄGRING m. fl. — särsk.
a) i ordspr., t. ex.: Fägring faller snart. Grubb 228 (1665). Fägring giör fåwisch. Dens. 229. Fägring vthan tucht, är en Roos vthan lucht. Därs.
b) (numera knappast br.) övergående i bet.: blomning, blomstring; ofta bildl. Ehrenadler Tel. 691 (1723). (Aloen) begynte blomstras in Septembri, och stod i sin fägring hela .. vintern öfver. Nordberg C12 1: 867 (1740). (En tid) då Tyrus ännu stod i sin fägring. Nilsson Ur. 2: 104 (1864).
c) (†) i försvagad bet.: vackert utseende (sådant som ngt har ss. nytt); prydlighet; snygghet; utsmyckning, prydnad. Lælius Bünting Res. 1: 191 (1588). Bara slätha muhrarne uthan zirat och fägring. KKD 3: 238 (c. 1710). At inga bleck uti fägring och jämnhet öfvergå dem som ensamt genom valsning tilverkade äro. Rinman Jernförädl. 135 (1772).
Ssgr (poet. l. i högre stil; bl. tillf., utom -TID): FÄGRINGS-HÅVOR, pl. (†) skönhetsskatter. Nordenflycht QT 1746—47, s. 55.
-PRAKT. praktfull fägring. Sköldmögestalternas fägringsprakt. Fröding Stänk 49 (1896).
-TID. tid varunder ngt står i sin fägring. En vacker qvinna, som vet att hon öfverlefvat sin egentliga fägringstid. MSSchwartz (c. 1860) enl. Kindblad.

 

Spalt F 2043 band 9, 1926

Webbansvarig