Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FUTIL futi4l l. fɯ-, adj. -are.
Etymologi
[av fr. futile, av lat. futilis, som lätt uttömmes, som ingenting behåller, opålitlig, onyttig, usel, obetydlig; besläktat med lat. fundere, utgjuta (se FUSION)]
(mindre br.) om sak: futtig. Andersson (1845). Det systematiska allvar och den föreläsarton, med hvilka .. (författaren) diskuterar de futila problemen. Schück VLittH 1: 536 (1900). Hallström Skepn. 197 (1910).
Avledn.: FUTILITET, r. [jfr fr. futilité, lat. futilitas] (mindre br.) futtighet; i sht i pl. i konkretare anv. WoJ (1891).

 

Spalt F 1854 band 9, 1926

Webbansvarig