Publicerad 1925   Lämna synpunkter
FOLA, sbst.2, äv. FORA, sbst.2 r. l. f., numera bl. i pl. -or 3lωr2 l. -or2 resp. 3rωr2 l. -or2 ((†) forer Carl IX Rimchr. 46 (c. 1600)).
Ordformer
(fo(h)la c. 17101805. fo(h)lor, pl. 1752 osv. fo(h)ra 1749. fo(o)re 1558c. 1600. fo(o)ror, pl. c. 16001899)
Etymologi
[fsv. fora, beteende; jfr d. fore, mnt. voren, pl., beteende. Ordet är i formen fora sannol. identiskt med FORA, färd, lass. Med avs. på bet. beteende jfr FARA, bete sig (se FARA, v.2 5 b). Formen fola torde snarast representera ett (icke anträffat) fsv. forþa, sbst. (jfr ä. d. forde samt FOLA, sbst.1 o. 3), bildat till forþa, v. (se FOLA, v.1), men skulle även kunna hava utvecklats ur fora (gm dialektal övergång av r till l)]
(arkaiserande, numera föga br.) beteende, sätt att skicka sig, sed, uppförande, folkvett; numera bl. i pl., särsk. ss. senare led i ssgr. The sparde hwarken små eller store Them tyckte thet ware mandoms fore. Svart Gensv. G 7 a (1558; möjl. ssg). Wij wanvyrdum nu wåra förfäders foror och åthäfwor. Verelius Götr. Dedik. 2 b (1664). Våra tiders Hjältars fola är, at utsira sina Stoder med fjättrade laster, och bundna Krigs-fångar. Tessin Bref 2: 94 (1754). De borde skickat unga herrn att tämjas / I någon skola, eller möjligtvis / Lärt honom folor hemma med ett ris. CVAStrandberg 4: 15 (1857). NSöderblom i NDA 1899, nr 276, s. 1. — jfr FOLK-, KARLA-, KVINNFOLKS-, POJKA-FOLA, ävensom ÅT-FOROR.

 

Spalt F 1051 band 8, 1925

Webbansvarig