Publicerad 1919   Lämna synpunkter
FACK fak4, sbst.1, n.; best. -et; pl. = ((†) -er Täubel Boktr. 1: 80 (1823), F. W. Pipping i Acta soc. sc. fenn. VIII. 2: 383 (1867: Låd-Facher)).
Ordformer
(förr ofta skrivet fach)
Etymologi
[liksom d. fag av t. fach, motsv. fht. fah, mur, mht. vach, ngt som omsluter l. avgränsar, avdelning, parti (t. ex. av mur l. vägg), rad av trådar i ett tyg m. m.; jfr fsax. fak, mnt. vak, nt. fack, fak, ffris. fek, fak, feng. fæc. Ordet innehåller en indoeur. rot păg-, pāg-, som väl äv. föreligger i FAGER o. FOGA m. fl. ord o. vars grundbet. i allm. anses vara ’fästa tillsammans’, ’foga ihop’ (jfr dock R. Meringer i Indog. forsch. 16: 176)]
eg.: på ett l. annat sätt avgränsat område l. rum, avgränsad yta osv., avdelning, parti.
Anm. Ordets huvudbet. (1, 4, 7) äro, liksom äv. de mindre framträdande 2 o. 3, var för sig direkt övertagna från t. Tidigast ha de båda fackliga 1 a α o. 4 a inkommit o. därnäst den överförda 7. Den sistnämnda fick sin spridning särsk. gm nyromantikerna. Till en början klandrades ordet emellertid ss. osvenskt; så i Allm. litt.-tidn. 1803, s. 23, av E. Sjöberg S. dikt. 230 (1821; jfr s. 234) o. ännu av V. F. Palmblad i Sv. litt.-fören. tidn. 1837, sp. 55, vilken förf. dock snart tog ordet till nåder (Norige 222, 223, 225 (1846; med stor bokstav o. tysk stavning)). Under förra hälften av 1800-talet syftade ordet (i bet. 7) i sv., åtm. huvudsakl., på vetenskap o. forskning. Så småningom kom det emellertid att äv. användas i fråga om de praktiska yrkena.
1) i fråga om vissa slags byggnadskonstruktioner.
a) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] byggn. o. tekn. i fråga om s. k. fackverk (se d. o. I): av bjälkar, pålar l. stänger (av trä l. metall) avgränsad, ofta l. oftast med diagonaler försedd avdelning l. ruta som ingår i ett bärande l. stödjande ramverk; särsk.
α) i bro(byggnad); äv. om ett av flera smärre sådana avdelningar bestående s. k. mellanstycke l. spann. De främsta och eftersta pålarna i facken (på en pålbro) kunna slås något på sned, emedan de då stödja bättre emot bron. König Mec. 139 (1752). På bredden upptager bron 3 fack om 4,4 m. Tekn. tidskr. 1900, B. s. 100.
β) i husvägg, takstol o. d.: bindning (se d. o. 9 a α); ofta äv. innefattande fyllnadsmaterialet (trä, lera l. tegel). I Skåne .. byggas korsverkshus, hvilkas nedre fack ifyllas med hela kalkstensskifvor. C. G. Brunius i Tidskr. f. byggn. 1859, s. 5. Hvarje .. fack består vanligen af ett öfre och ett undre ramstycke, två vanligen lodräta sidostycken, vertikaler, samt en eller två snedsträfvor eller diagonaler. 2 NF 7: 1248 (1907).
b) mil. i mingång, om varje särskild av de avdelningar som bildas gm de ramar l. karmar vilka bekläda gångens insidor. Minörregl. 2 (1883).
2) [jfr motsv. anv. i t.] byggn. o. tekn. avdelning l. ruta o. d. i ett skrank, på (ytan av) en mur l. en dörr osv.; fält. Nedra facket (i gallerskranket) å södra sidan bestod af ekbräder .., då deremot nedra facket å norra sidan intogs af enkel mur. Brunius Metr. 130 (1854). I norra fönstrets öfversta fack märkas rosverk. Dens. Gotl. konsth. 2: 167 (1865).
3) [jfr motsv. anv. i t.] vävn. om vartdera av de båda partier av varptrådar som bilda skälet l. språnget i en väv. (Om ej alla solvögonen komma i jämnhöjd,) kommer varpen ej att klyfva sig i rena fack. Andersson Väfn. 97 (1880). — jfr UNDER-, ÖVER-FACK.
4) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] gm väggar o. botten (eventuellt äv. tak) avgränsad l. av väggar omgiven (mindre) avdelning (av ett större helt), i sht en sådan där man kan ställa l. lägga l. förvara ngt; särsk. i skåp, låda, kista, hylla o. d.; (litet) förvaringsrum. (Altar-)Skåpet fördelas i trenne lodrätta fack. Brunius Metr. 171 (1836, 1854). Dalin (1850). Insättning af fack i lådor. Stöckel o. Hertel Snickareb. 40 (1858). Det lilla rummet .. med sina bokhyllor och fack rundt kring väggarne. Benedictsson Folkl. 69 (1887). Cronholm Minnesbl. 176 (1908). jfr BREV-, DEPOSITIONS-, FÖRVARINGS-, GALOSCH-, HYLL-, KASSA-, LÅD-, LÖNN-, MIDT-, POST-, SID(O)-, SMÅ-, SÄCK-, TRESOR-FACK m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] boktr. avdelning i stilkast för förvaring av bokstavstyper osv. av samma slag. Björkegren (1784; under cassetin o. cellule). Dessa fack (i stilkasten) innehålla de olika typerna, hvarje bokstaf och hvarje tecken i sitt särskilda fack. 2 Uppf. b. 10: 187 (1906). — jfr A-, B- (osv.), BI-, KVADRAT-, VERSAL-FACK m. fl.
b) post. postfack.
c) i överförd anv. (Minnet) bibehåller föreställningarna genom deras ordnande efter logisk homogeneitet och heterogeneitet i såkallade Fach med deras Underafdelningar. Trana Psych. 2: 52 (1847).
5) (i fackspr.) (avdelning i) ställning l. inrättning för torkning i torklada; jfr FACK-STÅNG; särsk.: lave l. hylla varpå tegel torkas, bestående av vertikalt resta stegar med på pinnarna lagda bräder, torklave. Rothstein Byggn. 115 (1856). NF 15: 1477 (1891).
6) i utvidgad anv. om föremål som mer l. mindre påminna om de under 4 nämnda; särsk.
a) (föga br.) om tandhåla; jfr TAND-FACK.
b) mat. i rymdgeometrien: av plana ytor begränsad vinkel. Triedriska vinklar eller fack. Lindelöf An. geom. 181 (1864).
7) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] i överförd anv.: avdelning l. avgränsat område inom mänskligt vetande l. mänsklig forskning l. verksamhet; disciplin, forskningsgren; profession, yrke(sgren), arbetsområde; äv. (jfr b): specialitet, t. ex. en konstnärs l. skådespelares särskilda område, där han har sin egentliga styrka. Thaer Eng. landthush. 33 (1801). Det Filosofiska fachet. Polyfem V. 57: 2 (1812). Svaren (på dessa frågor) ligga icke inom mitt fach. Törneros Bref 1: 339 (1831). En skrift .. tillhör (ofta) två eller flere fack i en tidrymd, då bildningen icke bestämt sina former. Lysander Rom. litt. hist. 16 (1858). (De Kungl. M:t förbehållna ärendena) skola (i Norge) handläggas i statsråd och på föredragning af den ledamot, till hvars fack de höra. Sv. alm. 1889, s. 46. Skriftställare i olika fack. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 419 (1891). Flere fångar (hade) själfva arbetat i facket som smygbrännare. A. Quennerstedt Karol. krig. dagb. 7: XXVI (1912; ironiskt). jfr ARBETS-, CIRKUS-, INGENJÖRS-, LÄRDOMS-, MEJERI-, PORTRÄTT-, ROLL-, ROMAN-, SKOL-, SKRÄDDAR(E)-, SKRÄDDERI-, SPECIAL-, SPRÅK-, STUDIE-, VETENSKAPS-, ÄMBETS-FACK m. fl. — särsk.
a) [jfr t. vom fach(e), von fach] i uttr. av facket, om person: som tillhör l. är skolad på det l. det forskningsområdet l. i det l. det yrket, fackbildad; i sht i förb. man av facket (jfr FACK-MAN) l. föregånget av ord som betecknar utövare av en vetenskap l. ett yrke. (Jag avhåller mig från) att uttala ett omdöme, som det tillkommer män af facket att fälla. A. P. Cronholm i SKN 1842, s. 286. Öfversättaren (av Flammarions Populär astronomi) är astronom af facket. SD(L) 1897, nr 81, s. 4. Trädgårdsmän af facket. A. T. Gellerstedt i PT 1907, nr 238 A, s. 3.
b) oeg., ofta ngt skämts. l. sarkastiskt: (ngns) specialitet, starka sida, ”force”, sak. Lindfors (1815). Att besegra och triumfera öfver våra koketta damer, ligger just i mitt fack. Blanche Stockh. 13 (1847). När blef väl det ert fack / Att umgås med en hop af lumpet ockrarpack? Bäckström Hed. o. pen. 91 (1875).
c) bibliot. om varje särskild av de huvudavdelningar på vilka böckerna i ett (större) bibliotek efter sitt innehåll äro fördelade. Facket historia. Detta arbete finns både som disputation och på fack. På hyllorna (i ett bibliotek) sättas märken, som utvisa, hvarest hvarje fack och hvarje afdelning förvaras. Frigell Bibl.-katal. 18 (1864). Böckernas uppdelning i olika fack. F. Hjelmqvist i Bibl.-bl. 1916, s. 113.
Ssgr (i allm. till 7): FACK-ARBETARE~0200. i visst fack utbildad l. verksam arbetare. —
-AVDELNING~020. avdelning (inom institution, i publikation o. d.) för ett enskilt fack. —
(4 b) -AVHÄMTARE~0200. person som på postanstalt hyr särskilt postfack där han själv avhämtar l. låter avhämta sin post. —
(4 b) -AVGIFT~02, äv. ~20. avgift för postfack. —
(4 b) -AVLÄGG~02, äv. ~20. = -AVLÄGGNING.
(4 b) -AVLÄGGNING~020. avläggning i fack av post till avhämtning. —
-BETECKNING.
1) uppgift om fack (i vilket t. ex. ett ord l. en bet. nyttjas).
2) fackterm. —
-BIBLIOTEK.
-BILDAD, p. adj. —
-BILDNING.
-BLAD. (vard.) om facktidning l. facktidskrift. —
-EXAMEN.
-FILOSOF. filosof av facket. 2 NF 21: 1044 (1914).
-FRÅGA. jfr -SPÖRSMÅL.
-FÖRBUND. sammanslutning till en högre enhet av till samma yrke l. industri hörande fackföreningar på skilda orter. Soc.-dem. 1887, nr 72 B, s. 3. —
-FÖRENING, se d. o. —
-GRANSKNING. granskning utförd av fackman. —
-GRUPP.
-HÅLL. i förb. l. från fackhåll, bland l. från fackmän. —
-INDELNING~020. särsk. till 4 o. 7.
-INSIKT(ER)~02(0). —
-INTRESSE.
-KAMRAT.
(7 c) -KATALOG. Frigell Bibl.-katal. 4 (1864).
-KLUBB.
-KLYVNING. särsk. till 3: klyvning av varptrådarna i fack. —
-KONGRESS.
-KRETS. krets av fackmän; i sht i pl.; särsk. i förb. inom (i) fackkretsar.
-KUNNIG.
-KUNSKAP~02 l. ~20. —
-KURS. (läro)kurs som åsyftar att bibringa deltagarna fackkunskap av visst slag. —
-KÄNNEDOM~002 l. ~200. —
-LEXIKON.
-LITTERATUR.
-LÄRARE. lärare i ett enskilt (l. flera inbördes närstående) fack; jfr ÄMNES-LÄRARE; ofta motsatt GRUPP-, KLASS-LÄRARE.
-LÄRAR(E)-SYSTEM(ET). pedag. jfr -SYSTEM.
-LÄRARINNA.
-LÄRD, p. adj. —
-LÄROVERK~002, äv. ~200. —
-MAN. man av (det l. det) facket. Claëson 1: 275 (1858). särsk. mil. om värnpliktig vid tjänstegren som kräver viss fackutbildning; jfr BESTÄLLNINGS-MAN b.
-MANNAKRETS. i sht i pl.; särsk. i förb. inom (i) fackmannakretsar.
-MINISTER. statsrådsledamot som förestår ett departement. —
-MINISTÄR, ngn gg (i bet. 1) -MINISTERIUM.
1) ministär utan egentlig befogenhet, med uppgift att handlägga de under resp. fack hörande ärendena. L. Mechelin i Finland 109 (1893). 2 NF 18: 594 (1912).
2) ministär utan utpräglad politisk färg, men med fackkunskapen väl representerad. De Geer Minnen 2: 123 (1892).
-MÄSSIG. jfr FACKLIG.
-MÄSSIGHET~002 l. ~200. —
-ORD.
-ORGAN. om publikation. —
-ORGANISATION. organisation av till samma fack hörande personer. —
(4 b) -POST. i särskilt (med lås försett) fack i järnvägsvagn (l. å ångbåt) befordrad post. —
-PRESS. facklig tidnings- o. tidskriftslitteratur. —
-PRÖVNING. jfr -EXAMEN.
-PSYKOLOG. psykolog av facket. Vannérus Wundts psyk. 5 (1896). 2 NF 22: 516 (1915).
-RITNING. tekn. o. mek. abstr.: efter ett visst facks behov lämpad ritning; särsk. ss. läroämne i teknisk skola o. d. —
-SEKTION. särsk. på kongress o. d. —
-SKICKLIGHET~002 l. ~200. —
-SKOLA, r. l. f. Samtiden 1873, s. 421.
-SKOLAD, p. adj. —
-SKOLNING.
-SKRIFT. om publikation. —
-SPRÅK. i visst fack nyttjat språk(bruk); särsk. i förb. i, äv. på fackspråk(et).
-SPÖRSMÅL~02 l. ~20. fackfråga. —
-STUDIUM. ofta i pl. Claëson 2: 154 (1857).
(jfr 5) -STÅNG. (i fackspr., mindre br.) stång varpå tobaksblad torkas i en torklada. LAHT 1879, s. 47.
-SYSTEM(ET). pedag. (det) system enl. vilket de enskilda ämnena i en skola överlåtas åt facklärare; motsatt GRUPP-, KLASS-, KLASSLÄSNINGS-SYSTEM. C. Ekendahl i Frey 1841, s. 233.
-TECKEN. mil. tecken varigm en person utmärkes ss. fackman. —
-TECKNING. fackritning. —
-TERM. inom ett visst fack brukat uttryck; jfr -ORD.
-TIDNING.
-TIDSKRIFT~02 l. ~20. —
-UNDERVISNING~0020. —
-UPPSATS~02, äv. ~20. i tidskrift o. d. —
-UTBILDAD~020, p. adj. —
-UTBILDNING~020. —
-UTSTÄLLNING~020. —
-UTTRYCK~02, äv. ~20. jfr -TERM.
-VERK, se d. o. I.
-VETENSKAP~002, äv. ~200. vetenskap som kräver speciell fackskolning l. som bl. kan idkas av fackmän. —
-VETENSKAPLIG~0020. —
-ÄMNE. i sht om läroämne. —
(3) -ÖPPNING.

 

Spalt F 21 band 8, 1919

Webbansvarig