Publicerad 1918   Lämna synpunkter
EFTERLÖPA äf3ter~lø2pa, v. -er, -lopp, -lupo, -lupit, -lupen, äv. -löpte, -löpt; se för övr. LÖPA. vbalsbst. -ANDE; -ARE (se d. o.).
Etymologi
[av EFTER o. LÖPA; jfr ä. d. efterløbe, ävensom holl. naloopen o. t. nachlaufen]
1) [till EFTER- 2; jfr motsv. anv. i ä. d., holl. o. t.] (numera bl. ngn gg i p. pr.) röra sig (hastigt), springa, skynda efter (ngn l. ngt). Gack tu förut, och lät mig efterlöpa. Lybecker 220 (c. 1715; i bild). Humbla Landcr. 148 (1740). Landsvägslokomotivet med efterlöpande vagnar. SDS 1900, nr 551, s. 2.
2) [bildl. anv. av 1; jfr motsv. anv. i holl. o. t.] (†) ivrigt söka tillfälle att få se l. höra (ngn), ivrigt söka ngns (särsk. en kvinnas) sällskap; springa efter (ngn); jfr EFTERGÅ 2 a samt EFTERLUPEN. Then älskar JordeGodz, then starcka Oxar köper, / Then fägnar Hustrun sin, och henne effterlöper. Vultejus Post. I 3 a (1686).
3) [jfr EFTER- 7; jfr motsv. anv. i ä. t.] (†) ivrigt sträva efter l. trakta efter l. fika efter (ngt), jaga efter (ngt); jfr EFTERGÅ 3. Växiö domk. akt. 1661, nr 379. Thet är doch skarn, / Som werldsens barn / Sorgfälligt efterlöpa. Lybecker 56 (c. 1715). Ps. 1819, 210: 4.

 

Spalt E 187 band 7, 1918

Webbansvarig