| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
EFTERGIVANDE äf3ter~ji2vande, p. adj.; adv. (föga br.) =.
1) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (numera mindre br.) till EFTERGIVA 3 a: eftergiven (se d. o. 1). Hertig Magnus var frommer, fredsam och eftergifvande. HSH 3: 21 (c. 1740). Laurids .. hade ett eftergifvande och försigtigt lynne. Mellin Nov. 2: 480 (1849, 1867). En eftergifvande mor. Topelius Fält. 1: 107 (1851, 1854; i bild). S. Clason i Sv:s hist. IX. 1: 53 (1908).
2) (i sht i fackspr.) till EFTERGIVA 3 c: som (lätt) giver efter l. giver vika för tryck l. stöt o. d.; böjlig, mjuk, elastisk; stundom: formbar; jfr EFTERGIVEN 2. Strandberg Præs. i VetA 1764, s. 25 (i fråga om huden). Den lerartade sandsten hvari .. (de förstenade bladavtrycken) ligga, (har) varit mycket mjuk och eftergifvande då de inbäddades deruti. S. Nilsson i VetAH 1820, s. 116. När man skall bygga på en eftergifvande grund. Rothstein Byggn. 364 (1859). (I barnaåldern) äro kroppsdelarne mera eftergifvande. Sv. alm. 1881, s. 50.
Spalt E 136 band 7, 1917