Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DYNKEL, m.
Etymologi
[sv. dial. (Gottl.) dynkel, inbillning, jfr ä. d. dynkel (bl. påvisadt i ssgr dynkelgod, dynkelklog (se nedan)), af mnt. dunkel (bl. påvisadt i ssg dunkelgut (se nedan)), afledn. af dunken, tycka (se TYCKA); jfr t. dünkel]
(†) egensinne, godtycke. Hwar och en skal retta sitt samwett allenast och altijdh effter Gudz ord, och ingalund effter sin eghen wilia, dynckel och eensinnugha hoffuud. LPetri Exorc. D 4 b (1562). AAAngermannus FörsprDan. c 1 b (1592). (Somliga) äro .. vtaf thet kynne, at the ingen ting retzligen kunna gilla eller lida; vtan thet allena, som rimar sig med theras dynckel och ensinnighet. Swedberg Gr. Förspr. 21 (1722).
Ssgr: DYNKEL-GOD. [sv. dial. dynkelgod (Gottl., Hälsingl.), jynkelgod (Skåne), själfklok, inbilsk, nyckfull; liksom ä. d. dynkelgod, inbilsk, nor. dial. dyntelgod, snarstucken, af mnt. dunkelgut, inbilsk] (†) inbilsk. LPetri Kyrkost. 30 a (1566). The dynckelgode, och the som sigh wijse achta, warda lätteliga bedragne. Fosz 92 (1621). —
-GODHET. (†) inbilskhet. LPetri Kyrkost. 32 b (1566). PErici Musæus 4: 54 b (1582). —
-KLOK. [jfr ä. d. dynkelklog, t. dünkelklug] (†) själfklok. Vij förnimme, thänn gode man vil och göre sig mechte dynckelclock, hvilketh honum inthett behoff görs. GR 28: 240 (1558).

 

Spalt D 2445 band 7, 1923

Webbansvarig