Publicerad 1910   Lämna synpunkter
DEMONSTRATIV demon1strati4v l. dem1on- l. de1mon- l. 040~1 l. 030~2, sällan 300~2 l. 400~1 (demånnstrati´v Dalin, 1004 l. 0104 Lyttkens o. Wulff Utt. Anm. Ganska vanligt är, att samma person begagnar olika uttal för olika bet. af detta ord, i det att i bet. 1 (o. 2) användes betoningen 040~1 l. 030~2, men i bet. 3 betoningen 0104 l. 1004. Då endast ett uttal användes i samtliga bet., är det vanl. 0104 l. 1004. Rätt sällsynt är uttalet med uteslutande betoningen 040~1 l. 030~2. — Ngn allmängiltig, bestämd skillnad i uttal mellan detta ord o. DEMONSTRATIV, sbst., torde knappast kunna uppställas; jfr dock Lyttkens o. Wulff Utt. (1889)), adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. demonstrativ, eng. demonstrative, fr. démonstratif, af lat. demonstrativus, afl. till demonstrare (se DEMONSTRERA)]
1) [(ytterst) af lat. demonstrativus, som fått denna bet. i anslutning till gr. δεικτικός (se DEIKTISK); se för öfr. under a, b, c nedan] utvisande, utpekande, påpekande, som tjänar till att utpeka l. påpeka l. (eftertryckligt) framhålla; särsk. språkv.; jfr DEMONSTRATION 1.
a) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr. Hos de romerska grammatikerna (Donatus, Priscianus) förstås med pronomina demonstrativa (i motsats till relativa) sådana pron. som beteckna ngt närvarande (rem præsentem notant. Donatus). Termen var i ett afs. mer omfattande än nu, näml. däri, att den äfv. innefattade 1 o. 2 personens pers. pron. Så ännu t. ex. hos svenskarna Wallenius Project G 6 b (1682), Aurivillius Gram. 114 (1684), Tiällmann Gram. 198 (1696); jfr äfv. Giese Sprachm. 1: 164 (1730) samt Lundblad Bröder 38 (1808; i fråga om den lat. gram.). Å andra sidan var den antika termen trängre i det afs., att den icke innefattade sådana ord som is, ille (däremot hic, iste); dessa räknades ss. relativa. I öfverensstämmelse därmed uppförde Aurivillius anf. st. HAN, HON, DET dels bland demonstrativa, dels bland relativa. — Isärhållandet af demonstrativa o. pers. pron. daterar sig emellertid åtm. från 1600-talet; se t. ex. Maupas Gram. 113 (1623). Första ggn (det lat.) ordet i den moderna anv. anträffats i ett sv. arbete, är hos Lagerström König 66 (c. 1740; om eng.)] i förb. demonstrativt pronomen, pronomen som ”utpekar” l. med (större l. mindre) eftertryck framhåller ngt; i inskränktare bem.: pron. som utpekar (osv.) ngt för den talande närvarande l. ngt förut närvarande l. nämndt; jfr DEMONSTRATIV-PRONOMEN samt DETERMINATIV, adj. Trendelenburg Gram. gr. 111 (1801). Moberg Gram. 216 (1815). Tullberg Sv. spr. 1: 28 (1836). Demonstrativa pronomen utpeka något såsom närvarande i rummet eller tanken. Sundén Sv. spr. i smndr. 74 (1870, 1883). Beckman Sv. spr. 59 (1904, 1906).
b) [jfr motsv. anv. i t. Hos de romerska grammatikerna användes termen adverbia demonstrativa (l. demonstrandi) om interjektionerna en, ecce] i förb. demonstrativt adverb, adverb som ”utpekar” en punkt i tiden l. rummet; jfr DEMONSTRATIV-ADVERB. Fryxell Sv. spr. 86 (1827, 1857). I stället för den, det jämte en preposition nytjas ofta .. demonstrativt adverb. Sundén Sv. spr. 193 (1869, 1882). G. Bergman i Landsm. XII. 6: 14 (1893). Demonstrativa adverb äro: här .., där .., nu .., då .., så. Beckman Sv. spr. 118 (1904, 1906). jfr: Adverbia loci indelas uti Demonstrativa och Relativa. Lundblad Bröder 134 (1808; sannol. afses här lat. form).
c) [af nylat. articulus demonstrativus (om sv. t. ex. hos Tiällmann Gram. 198 (1696; här omfattar termen äfv. den obestämda artikeln), Giese Sprachm. 1: 28 (1730; här åsyftas dock det betonade den i adjektivisk anv.), Boivie Sv. spr. 131 (1820)). Jfr lat. articulare demonstrativum (Diomedes) om hic, hæc, hoc i viss funktion, hvilken benämning enligt Probus är uttryck för en redan af Plinius d. y. uttalad uppfattning af detta pron.] (numera föga br.) i förb. demonstrativ artikel, om den fristående artikeln den; äfv. om det adjektiviska determinativa pron. den (före sbst. o. adj.); förr äfv. ngn gg om denne o. den där i adjektivisk anv.; jfr DEMONSTRATIV-ARTIKEL samt BESTÄMD 8 a β β‘, DEFINIT, adj. 1 a β β‘, o. DETERMINATIV, adj. Är .. ämnet, hvarom jag talar, närvarande för mina sinnen, eller har jag nyss talt om detsamma; så betjenar jag mig af Articulus demonstrativus, (den demonstrativa Artikeln) den (denne, denna, det, detta). Borelius Sacy Allm. spr. 21 (1806). Moberg Gram. 161 (1815). Dalin (1850). Kræmer Enstafv. ord 97 (1882).
d) i annan anv. En .. demonstrativ bemärkelse. Fryxell Sv. spr. 99 (1861, 1865). Demonstrativa utbildningar, såsom þylikin. Rydqvist SSL 2: 500 (1860). Denne har en starkare demonstrativ betydelse än den. Sundén Sv. spr. 192 (1869, 1875). — (föga br.) Demonstrativt pluralsuffix. Keyser Sv. spr. 53 (1875; om best. slutart.); jfr DEMONSTRATIV-SUFFIX.
2) (numera bl. i vetenskapligt fackspr.) motsv. DEMONSTRERA 3 b o. DEMONSTRATION 3: som sammanhänger med l. begagnar sig af osv. (logisk) bevisning l. slutledningskonst; demonstrerande. Demonstratift lärosätt. Lindfors (1815). Almqvist Am. H. 1: 25 (1840). Vetenskaper indelas i formelt hänseende .. i: a) historiska eller descriptiva .. b) demonstrativa ..: som .. härleda i systematisk ordning eller bevisa föremålets bestämningar. Ribbing Log. 42 (1861, 1879). Demonstrativa eller bevisande (undersökande) kallas de uppsatser, som utgöra antingen en framställning af grunderna för ting och tilldragelser, eller af sammanhanget mellan begrepp och deras bestämningar. Sundén o. Modin Sv. stil. 7 (1871). (†) På det man af et sundt begrepp må få tillika hjelp at behålla i minnet hvad man på et demonstratift sätt lärdt. Corvin Styrm. Föret. 4 a (1756). Chapman Skeppsb. Föret. 5 a (1775). (Kants förnuftskritik) söker på et demonstrativt sätt a priori af sjelfva vårt förnufts natur bevisa den (dvs. förnuftets gräns). Lutteman Schulze Kants Critik 250 (1799). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (†) om skäl o. d.: bevisande, som bevisar, (logiskt) bindande, öfvertygande, oemotsäglig; stundom svårt att skilja från b. (De som i matematiska ämnen samtalat med K. XII) måste .. med förundran och vördnad bekänna, at de funnit så rediga grund-satzer, skäl och demonstrative slut, som de aldrig i verlden förmodat. Nordberg K. XII 2: 598 (1740). Om icke denna (dvs. min afhandling) må därföre synas förkasteligare, att hon till äfventyrs är i något redigare ordning stäld, och mer demonstrativ eller öfvertygande (än öfriga i samma ämne). Hof Anm. 25 (1760). Pfeiffer (1837).
b) [jfr motsv. anv. i eng. o. ffr.] (numera knappast br.) (logiskt) bevisad l. bevislig; evident, uppenbar. (Hippokrates) hade den ähran at vörda Grekiska Gudarna för sina stamfäder ..; hvilket vil så mycket säga, at hans slächtregister stadnar i demonstrativa osanningar. Lagerbring Hist. lit. 340 (1748).
3) motsv. DEMONSTRERA 4 o. DEMONSTRATION 4.
a) [jfr motsv. anv. i t.] (blott) afsedd att skrämma (till eftergift) l. att vilseleda, skenbar, sken-; jfr DEMONSTRERA 4 a o. DEMONSTRATION 4 a. NF 3: 1060 (1879). — särsk. (i sht förr) mil. i förb. demonstrativ strid, skenstrid. Sundén (1885). Demonstrationer på slagfältet (demonstrativa strider) benämnas numera vanligen skenstrider. 2 NF 6: 135 (1906).
b) [jfr liknande anv. i eng. samt fr. une personne démonstrative] motsv. DEMONSTRERA 4 b o. DEMONSTRATION 4 c: afsedd att vara ett eklatant l. iögonenfallande uttryck för ens mening, önskan l. kraf, beräknad på att väcka uppseende, ostentativ; stundom närmande sig bet.: utmanande. G. Dalin (1871). Visserligen märktes redan tidigt (den 1 maj) högtidsklädda arbetare promenera på gatorna .., men något särskildt demonstratift .. låg ju ej deri. DN 1890, nr 7707, s. 1. (Kejsarinnan Katarina) började i likhet med Gustaf III uppträda demonstrativt emot den franska revolutionen och nationalförsamlingen. Odhner i 3 SAH 9: 193 (1894). (De öfriga) trängde sig .. demonstrativt före N., som därför kom sist. SvD 1897, nr 246 A, s. 2. Den första (af de nämnda symfonierna blef) mottagen af härvarande publik med fullkomligt demonstrativ köld. PT 1908, nr 86 A, s. 3.
Ssgr (till 1): DEMONSTRATIV-ADVERB0300~ l. 0103~ l. 1003~, sällan 3001~02. demonstrativt adverb. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 429 (1891).
-ARTIKEL~020. (föga br.) demonstrativ artikel (se DEMONSTRATIV, adj. 1 c). Linder Regl. 90 (1886).
-PRONOMEN~020. demonstrativt pronomen. Svedbom Satsl. 41 (1843, 1855). Schiller Sv. spr. 52 (1859). A. Noreen i Ped. tidskr. 1898, s. 396.
-STAM~2. (mindre br.) En demonstratif-stam hi. Rydqvist SSL 2: 480 (1860).
-SUFFIX~02. (föga br.) om den bestämda slutartikeln; jfr DEMONSTRATIV, adj. 1 d slutet. Keyser Sv. spr. 52 (1875).

 

Spalt D 717 band 6, 1910

Webbansvarig