Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BÄFVA 3va2, v. -ade ((†) pr. ind. sg. bäfver Brenner Dikt. 1: 122 (1695, 1713). imper. sg. bäf Ps. 1695, 409: 11, Ps. 1819, 465: 11. ipf. bäfde Ps. 1695, 73: 10, Topelius NBlad 138 (1870: genombäfde)). vbalsbst. BÄFNING († utom i 3 a α, Helsingius F 8 a (1587), Ramsay GeolGr. 1: 41 (1912)), -AN († utom i 5, Ef. 6: 5 (NT 1526), SAOL (1923)), -ANDE (numera mindre br., Hes. 12: 18 (Bib. 1541), Dalin Synon. 83 (1870), SAOL (1923)), -ELSE (†, OMartini Läk. 25 (c. 1600), Cavallin Herdam. 4: 287 (cit. fr. 1695)), -ING (†, Mark. 16: 8 (NT 1526), OPetri MenFall K 7 a (1526: bäwinge)).
Ordformer
(bä- 1526 osv. be- 15261733)
Etymologi
[fsv. bäva, beva; jfr d. bæve, isl. bifa, fsax. biƀon, fht. bibēn (t. beben), feng. beofian; möjl. reduplikationsbildning till ieur. roten bhī, frukta(n); jfr sanskr. bibhēti, (han) fruktar. — Jfr BÄFVER, sbst.2]
jfr GENOM-BÄFVA.
1) (†) befinna sig i svängningsrörelse, vaja, gunga; fladdra; stundom: vackla. (Herren) är migh på höghre sidhon ath iach icke skall wardha bäfuande. Apg. 2: 25 (NT 1526; Bib. 1917: för att jag icke skall vackla). En brokig sprätt med en bäfvande fjäderbuska spatserar förbi. SP 1779, s. 334. Blott några toma sken med oviss flägtning bäfva / På låga floders brädd och sanka mossars dy. JGOxenstierna 1: 110 (1805). Sätherberg Dikt. 1: 101 (1862).
2) (i vitter stil, numera föga br.) vibrera, darra, dallra, skälfva; stundom: (vibrera o.) ljuda; ngn gg allmännare, i fråga om sinnesintryck: växla i styrka l. höjd, göra ett ostadigt intryck, blinka. En gång såg jag, at en tår bäfvade i hans öga. Altén Landförv. 27 (1795). (Hon) sjunger af Franzén en sång. / Och ljuft hvar sträng vid sången bäfvar. Tranér Anakr. 211 (1830, 1833). Flicka, älskar du dunkla qvällen, / Bleka stjernornas bäfvande ljus? Runeberg 1: 393 (1844). Vågen blånar, luften bäfvar / Full af herdepipors ljud. Wirsén Dikt. 138 (1876). — särsk.
a) om röst l. ljud: ljuda på ett darrande l. försagdt l. tvekande sätt; ofta med anslutning till 4 o. 5. (Sv.) Med bäfvande röst, (lat.) Tremula voce. Sahlstedt (1773). Och detta ord, som hviskas fram, som bäfvar / På dina läppar — är det ej mitt namn? Stenhammar 59 (1794). Den sista, bäfvande tonen dog. Melin Huml. 45 (1882). jfr (†): (Lat.) sonus ex tremore. (sv.) liud af darrande. bäfning. Juslenius 423 (1745).
b) i uttr. bäfva på målet o. d., darra på rösten. Anna Erikson bäfvade litet på målet och sade (osv.). Lagerlöf Länk. 222 (1894).
3) [specialanv. af 1 o. 2] (numera i sht i vitter stil) befinna sig l. komma i häftig (af starkt ljud åtföljd) gungning l. skakning l. skälfning. Så skola ock tine mwrar bäffua aff dönen aff hans hestar, wagnar och resenärar. Hes. 26: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: darra). Pukor och cymbaler skallat, / Så att helga kyrkohvalfven / Bäfvat. Oscar II I. 2: 154 (1859, 1886). — särsk.
a) i fråga om jordskalf; äfv. opers. Apg. 4: 31 (NT 1526). Iorden bäffuadhe och skalff. 2Sam. 22: 8 (Bib. 1541). Plötsligt bäfvar under honom grunden. Franzén Skald. 3: 166 (1829). Det bäfvar uti jorden, det ljungar och skräller. Jensen Mickiewicz 319 (1898). — särsk.
α) (numera föga br. utom i ssgr) ss. vbalsbst. bäfning, förr äfv. bäfvan, bäfvande; ofta öfvergående i bet.: jordskalf, jordstöt. Gåfvo sig trään .. opp af jorden med rötter .. uthan storm och uthan jordön eller bäfvan. HH 20: 133 (c. 1565). KKD 5: 306 (1712). Bävningen i Lissabon år 1755. Ramsay GeolGr. 31 (1909). — jfr FJÄRR-, HAFS-, JORD-BÄFNING m. fl., äfvensom JORD-BÄFVAN.
β) i bild; i allm. närmande sig l. öfvergående i bet.: vackla. När Krijgzmachten sålunda slagen .. war, begynte .. Grundwalarna (för hans regering) bäfwa. Widekindi KrigsH 27 (1671). Säkert är, att marken ännu bäfvade efter de många omvälfningarne. Malmström Hist. 3: 141 (1870). Samhällets grundvalar bäfva under den väldiga brottningen (mellan nedrifvande o. uppbyggande makter). Wisén Tal 19 (1881). — jfr STATS-BÄFNING.
b) (†) i öfverförd anv., om ljud: ljuda starkt, dåna, eka; stundom: susa. Psalt. 72: 16 (Bib. 1541). Och jag de gälla eko hör / Ur Evighetens öcknar bäfva. Lidner 1: 177 (1788). Ett sorl af bifall genom salen bäfvar. Östergren NDikt. 87 (1879).
4) (†; jfr dock b) i fråga om ofrivilliga muskelrörelser: skälfva, skallra, darra (se d. o. 3). The bäffuande och stijffua ledher. BOlavi 124 b (1578). När wij .. bäfwom aff köld. Palmcron SundhSp. 9 (1642). VDAkt. 1662, nr 126. — särsk.
a) [jfr sv. dial. (Skåne) bäven, kolik] ss. vbalsbst.: skakning, ristning, konvulsion(er); särsk. om sjukdom(sanfall) bestående i l. åtföljd(t) af skakning osv., ss. frossbrytningar, hjärtkramp, magkramp, nervösa anfall o. d.; äfv. om hjärtklappning; jfr BÄFVER, sbst.2 BOlavi 44 b (1578). (Vid lifmoderframfall) kommer .. offta bäffninger uppå (kvinnorna). Dens. 152 a. Kommer .. (kolik) af bäfwelse tå må man bruka pärlor. OMartini 25 (c. 1600). Jag .. fick .. (efter snapphanarnas öfverfall) en bäfwelse och slag. Cavallin Herdam. 4: 287 (cit. fr. 1695). Ahlman (1872: Bäfning). — jfr HJÄRTE-BÄFNING, -BÄFVAN, -BÄFVANDE.
b) (fullt br. i vitter stil) med särskild tanke på skälfvandet ss. förorsakadt af stark sinnesrörelse (i sht fruktan l. ängslan); äfv. med subj. betecknande ngt som gm personifikation tillägges mänskliga känslor; stundom svårt att skilja från 5. Jes. 7: 2 (Bib. 1541). Jagh skalff och bäffuade aff fruchtan och förskräckelse. Linc. S 6 a (1640). Hon rådnade, skälfvandes och bäfvandes. Lagerström Bunyan 2: 13 (1727). Dalin Hist. 1: 155 (1747). Bäfva af sällhet. Björkman (1889).
5) (i vitter stil) skälfva o. erfara sinnesrörelse (i sht fruktan l. ängslan); i allm. öfvergående i bet.: vara intagen af (stor) fruktan l. förskräckelse, ängslas, rädas; stundom svårt att skilja från 4 b. Med fruktan och bäfvan. I tienare waren hörughe idhrom kötzlighom herrom, medh reddugha och bäffuan. Ef. 6: 5 (NT 1526). Omögelighit är annars än at jw all creatwr moste beffwa och förfäras for (Herren). OPetri Hb. G 2 b (1529). Herrans röst / Med bäfvan slog allt folkets bröst. Ps. 1819, 143: 1. Jag .. bäfvade för vidare skuldsättning. Cronholm Minnesbl. 206 (1908). — särsk.
a) med af prep. för inledd bestämning: vara orolig för, oroa sig för (ngn l. ngt). Den lärde verden saknar än / Vår Celsjus, och i fruktan bäfva / Vi re’n, för Pohlheims hvita hår. Nordenflycht QT 1746—47, s. 62. Han bäfvade för sin sons öde. Hahnsson (1884).
b) (†) i uttr. bäfva (att) göra ngt. Jagh bäffuar ey i eldhen gå. Messenius Blanck. 32 (1614). Hagberg Shaksp. 5: 334 (1848).
c) i p. pr.: rädd, full af fruktan l. ångest l. oro; ofta i öfverförd anv.: som beror på l. är förbunden med l. ger uttryck åt l. vittnar om bäfvan. Rädde och bäffuande som .. harar. Svart G1 150 (1561). Et bäfvande hopp. Bælter JesuH 5: 620 (1759). Till hvarje man hon blickade en fråga, / En fråga bäfvande och skygg. Runeberg 2: 44 (1848). Bekymrade och bäfvande tankar. Flensburg KyrklTal 176 (c. 1875).
Särskilda förbindelser (i vitter stil): BÄFVA TILLBAKA10 040 l. 032. rygga tillbaka (af fruktan); jfr BÄFVA 4 b o. 5. Altén Golm. 29 (1797). De tvekade ej och bäfvade icke tillbaka för svårigheterna. Melin Pred. 1: 100 (1844). En del ville .. afslå (franska handels-)traktaten, men andra bäfvade tillbaka för ett så våldsamt steg. De Geer Minn. 2: 31 (1892).
BÄFVA UNDAN10 32, äfv. 40. (tillf.) = BÄFVA TILLBAKA. Ytlige kunna finnas, som vid blicken på ett Epos bäfva undan för det krigiska dånet. CJLAlmqvist i Hermes 2: 191 (1821).
Ssgr: A: (4) BÄF-HÄNDT, p. adj. (†) darrhändt. Spegel (1712). Schultze Ordb. 1752 (c. 1755).
B (till 3 a): BÄFNINGS-HÄRD. geol. jordbäfningshärd. Ramsay GeolGr. 33 (1909).
-SVÄRM. geol. jordbäfningssvärm. Ramsay GeolGr. 1: 32 (1912).
C: (2) BÄFVE-GRÄS. [jfr den etymol. afd. under DARR-GRÄS] (bygdemålsfärgadt) gräset Briza media Lin., darrgräs. Linné Fl. nr 80 (1745; från Gottl.). Lyttkens Växtn. 1472 (1913; från Halland).
Afledn.: BÄFSAM, adj.; adv. -T. (bäfve- 1626) (numera bl. ngn gg arkaiserande) till 5: som vittnar om l. gifver uttryck åt l. är förbunden med bäfvan; ss. adv.: ängsligt, med bäfvan. Ett ängzligt och bäwesampt anskrij. Schroderus Liv. 617 (1626). Högberg Vred. 2: 96 (1906).
BÄFVEN, p. adj. (†) bäfvande, rädd; jfr BÄFVA 5 c. Hoo, som ey för Kruut och runde Loo war bäfwen. Dahlstierna (SVS) 91 (1697).
Afledn.: bäfvenhet, f. (†)
1) darrande tillstånd; jfr BÄFVA 4. Een gruffuelig bäfuenheet .. vthi alla kropsens inwertes och vthwertes lemmar. PJGothus Savonarola SyndSp. K 8 a (1593).
2) fruktan, bäfvan; jfr BÄFVA 5. Ångest och ruelse, förskräckelse och bäffuenheet. PPGothus Und. Ff 1 a (1590). BL 17: 47 (efter handl. fr. 1614).
-BÄFVIG, adj. (†) till 4: som darrar; i ssgn HJÄRTE-BÄFVIG.

 

Spalt B 4740 band 5, 1924

Webbansvarig