Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BY by4, sbst.2, r. l. m.; gen. bys, efter prep. till stundom byss bys4; best. -n, äfv. (numera bl. bygdemålsfärgadt) -en; pl. -ar ((†) -e (GR 10: 48 (1535), Därs. 18: 737 (1547)); -er (GR 17: 594 (1545), OxBr. 5: 268 (1624)); -or (PPGothus Und. Dedik. a 3 a (1590))).
Ordformer
(bye, sg. (gen. byes) 1600-talet1710. bi- 1527. byiar (byjar), pl. 15261716. bygar, pl. 15241708. byss (bysz), gen. (efter prep. till) 16651917)
Etymologi
[fsv. byr, gård, by, stad, motsv. d. by, isl. býr, bǿr; af roten i BO; sannol. eg.: bostad]
1) (†) (för ett landthushåll afsedd) samling byggnader (med tillhörande jordområde), (landt-) gård. Iach haffuer ock flere byiar, / iach wil them skodha. Ps. 1536, s. 22. Kallas .. öfwer alt en gård jämwäl by. FörarbSvLag 1: 354 (1691). (Lat.) Villa .. (sv.) By, hemman, afvelsgård. Ekblad 437 (1764). — jfr AFGÄRDA-, BOL-, HUSA-, KONUNGS-BY.
2) samling af landtgårdar som ur bebyggelsesynpunkt bildar ett helt, antingen gm gemensamt innehaf af vissa ägor (urspr. af alla ägor utom de särskilda hustomterna) l. gm uppkomst ur en bebyggelseenhet grundad på dylik samfälld besittning; särsk. om by i nyss angifna bet. med (relativt) nära hvarandra liggande gårdar; ofta öfvergående i bet.: större l. mindre samling af (relativt) nära hvarandra liggande landtgårdar; stundom: befolkning(en) i en by. Iesus gick om kring j alla städher och byiar, och lärdhe j theres synagogor. Mat. 9: 35 (NT 1526). Sqwaller stadnar intet i näste Byn. Grubb 82 (1665). Läth Kyrkian stå mitt i Byn. Dens. 491. Nu vil någor flytta och bygga å bys oskifto mark. BB 2: 5 (Lag 1734). Hela byn låser in sig, när han är ute och är i tagen. Engström Glasög. 111 (1911). — jfr AFGÄRDA-, BOND-, BOL-, FJÄLL-, GRANN-, HALF-, HEL-, KYRK-, LANDS-, LAPP-, ODAL-, RAD-, STOR-, ÖDE-BY m. fl. — särsk.
a) i vissa allittererande förb.
α) (†) i förb. med bolag (se BOLAG, sbst.2 2). Förteckning på Sochnefolcket, under By och bolag. Kyrkol. 24: 8 (1686).
β) (†; jfr dock slutet) i förb. med bonde. Thulin Mant. 1: 90 (cit. fr. 1616). Derpå ropades Fröderydz Sochn up effter by och bonde. VDAkt. 1737, nr 480. särsk. [möjl. utgående från 1] (ännu ngn gg i bygdemålsfärgat spr.) i vissa ordspr. Så är By som Bonde. Grubb 780 (1665). By som Bonde, bås som nöt. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (†) i uttr. när by och fjärran, nära och långt bort från by(n). Hans arffuom ok epterkommandom till euerdelica æga med huss Iord aaker æng skog fiskewaten mulabeeth nær by ok fierran. GR 2: 135 (1525). Därs. 24: 44 (1553). (Lindberg o.) Johansson Karlskoga 125 (i handl. fr. 1749).
c) i uttr. i by, i l. till byn l. en by; allmännare (möjl. stundom med utgångspunkt i 4 resp. 1), liktydigt dels med: borta, ute bland folk, dels med: till en plats där ngt skall uträttas, i ärenden (jfr under e); numera bl. i vissa ordspr. Thett giör så barn ij by som thett ähr hema wandt. Brahe Kr. 54 (c. 1585). Man visar barn i by, och måste sielf gå efter. Oelreich 516 (1755). Det spörs väl i by, hur barnet är i dygden. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk.
α) [möjl. utgående från 4] (†) i uttr. bära sommar i by, (ss. ett led i majfirandet) hemföra löfvade kvistar l. träd. Sivor haffver warit i lunden idagh, / han bär nu sommer i bÿ. Visb. 1: 262 (c. 1620).
β) (†) i uttr. föra skvaller i by, föra omkring skvaller. Klafarens selskap skolen i vnd flÿ, / the föra så gerna skualler i bÿ. Visb. 1: 210 (c. 1620).
γ) (†) i uttr. gå, löpa i by, motsatt: hålla sig hemma. Bättre blij hemma medh en skam, än gåå i byy medh twåå. Grubb 75 (1665). Löpa i by. Serenius (1741). Lind (1749).
d) [möjl. utgående från 1] (†) med förbleknad bet., i uttr. hålla inom by, hålla tillbaka, återhålla. Dhess kyske hierta måst med hans tillijka bränna / Fast hennes ährbarheet dhet håller inom by. Wexionius Vitt. 402 (1688).
e) i uttr. till by l. bys, stundom byss (jfr 4 b), till byn l. en by; allmännare (möjl. stundom med utgångspunkt i 1 resp. 4), liktydigt dels med: hem, tillbaka (hem), till platsen (där ngt försiggår l. där ngn uppehåller sig), till sin bestämmelseort, till rätta, dels med: tillsammans, i ärenden (jfr under c). Sand kör en annan te bys (för bröllopet), krinkastr. i saalen, och farstug. 2Saml. 35: 220 (1662). Godh willia draar laszet til bysz. Grubb 259 (1665). Jag (hade) tagit miste om vägen och (hann) ej .. fram till bys i tid (utan måste ligga ute). Fatab. 1911, s. 194. Komma till bys(s) .. = samlas. Östergren (1917; angifvet ss. ngt hvard.).
f) (†) i uttr. fara, föra, gå, leda osv. bya l. by (e)mellan (mellum), fara osv. mellan byarna l. från by till by; äfv. allmännare: fara osv. omkring bland folk (hit o. dit). VRP 1628, s. 297. Fattigt wanfört Folck, som föres bya mellum. Stiernhielm Fateb. B 2 b (1643). Mina fötter (blefvo) aldeles bortskämda, så att en karl under vardera armen måste mig leda By emillan. HFinlÖ 1: 412 (1730).
g) (†) i uttr. om by, omkring i byn l. en by l. byarna; allmännare (möjl. stundom med utgångspunkt i 4): omkring (bland folk). Schroderus Os. III. 1: 6 (1635). Sorg och Siuukdom gingo om by, / Effter kom Dödhen lackandes, / Så woro the Syskon try. Gallius AÅkeson E 1 a (1643). Nog rygtet för om by en hop med lögnegrep. Envallsson GEricsson 34 (1784).
3) stam l. grupp af lappfamiljer som nomadisera inom ett visst område o. gemensamt svara för den skatt till kronan som skall erläggas för betesrätten inom ifrågavarande område. Læstadius 2Journ. 9 (1833). 2NF (1905). — jfr LAPP-BY.
4) (†; jfr dock b α samt ssgrna) stad. The Dahlekarlar böriade wancka / Altt in för Stocholms Byy. SvFolkv. 1: 468. The bade byar køpenhaffnn ock malmøø. GR 1: 220 (1524). Din Swärmoder ähr här i Byn. AOxenstierna Bref 4: 311 (1646; om Stockholm). Äfven .. (i Hälsingland) kallades staden ”Byn”, intill 1700. Broman HelsB 72 (c. 1730). GLSilverstolpe Dikt. 2: 127 (1852; arkaiserande). — jfr HUFVUD-BY. — särsk.
a) i uttr. af by, från bys, från staden; allmännare (möjl. stundom med utgångspunkt i 1 o. 2): bort, hemifrån. Quinnan, som dolde tiuffua godzet skal vises aff by. OPetri (1524) i SthmTb. 1: 37. Gudh giffuj honom (dvs. kaparen) wädher ffran bys oc aldregh tiill. BtFinlH 3: 45 (1535). Sanhet och trohet äre drifne af bÿ. Visb. 1: 201 (c. 1620). Skall oc omsider UngHustrun aff By, med gråtande kinder. BrölBesv. 256 (c. 1670).
b) i uttr. till bys, stundom byss (jfr 2 e).
α) (i historiskt arkaiserande stil) till staden. Man skulle komma som folk in till bys. Strindberg SvÖ 2: 184 (1883). Lundegård DrMarg. 1: 183 (1905).
β) (†) hemma i staden. Och thett skall aldrigh spöries, / aff frwger eller Jomfrwr till byss, / att wi skole för femten danske hoffmenn, / altt både ryme och fly. Visb. 1: 10 (1572).
Ssgr (i allm. till 2): A: BY-ALLMÄNNING~020. (bya- 16811903) en by tillhörande allmänning (se d. o. 2); jfr -SAMFÄLLIGHET. Verelius 10 (1681).
(4) -BADSTUGA. (bye- 1535. -stuffwa 1545) (†) stadsbadstuga. Forleningx breff for Broder Erick i Vastena opå Byebastugenn vnder Clostrett. GR 10: 279 (1535). Därs. 17: 55 (1545).
-BARN. (bya- 17541889) barn (i sydligaste Sv. äfv.: inföding) i en by. VDAkt. 1754, nr 560. Skolor, hvilka meddelade bybarnen undervisning i läsning och kristendom. Verd. 1885, s. 39.
-BO, m.||ig. (bys- 19091916) byinvånare. Murenius AV 495 (1661). Bland bysboarna torde dessa (ofvan beskrifna) grafplatser släkt efter släkt varit kända. Modin GTåsjö 52 (1916).
(4) -BOK(EN). (†) om allmänna stadslagen. Vid plickt oc nefftz som bybochen inneholler. GR 4: 134 (1527).
(4) -DRIFVEN, p. adj. (†) fördrifven från staden (dvs. en viss stad). BtÅboH I. 2: 140 (1625). Sal. Carll Pedhersonss Hustru, som här hafuer warit bydrifuin och kåkstrukin, drefuin af Staden och Häradet. VDP 1664, s. 489.
-FOGDE. (bya- 1524. bye- 1524) [fsv. byfoghate]
1) till 2: person som sammankallar o. leder bystämma samt är ett byalags exekutiva organ; förr äfv. om ordförande i byrätt; jfr -FÖRESTÅNDARE, -ÅLDERMAN, BYA-MAN 1 b. Warholm Herdam. 2: 521 (cit. fr. c. 1755). EOdhner i LfF 1912, s. 251.
2) (förr) till 4: ämbetsman till hvilkens åligganden särsk. hörde att förestå uppbörden i en stad o. deltaga i stadens styrelse. GR 1: 6 (1521). VgFmT II. 2—3: 23 (1903).
-FOLK. (bya- 16031631)
1) till 2; i sht i sg. best.: folket i byn. Balck Es. 232 (1603). Gossen vallade om dagarna byfolkets myckna boskap. Dybeck Runa 1849, s. 24.
2) (†) till 4; i sg. best.: stadsbefolkningen. (Bonden fruktade) att bli en skottafla för byfolkets (i Visby) gyckel. LoF 1873, s. 46.
-FÖRESTÅNDARE~00200. jfr -FOGDE 1. SvLitTidn. 1820, sp. 698. FFS 1878, nr 27, s. 7.
-FÖRHÖR. (bya- 1802) (i Finl., †) husförhör. FinKyrkohSP 2: 71 (efter handl. fr. 1791). Leinberg Skolv. 2: 212 (1802).
-GATA. gata (väg) genom en by; äfv.: byväg. Nilsson Dagb. 2 (1816, 1879). Lagerlöf Holg. 1: 93 (1906).
-GRANNE. (bya- 1680. bye- 16461781) (numera i sht i bygdemålsfärgadt spr.) om hvar särskild af en bondes (lägenhetsinnehafvares) grannar i en by; nästan bl. i pl.; i pl. stundom öfvergående i bet.: bönder(na) i en by. Och skola betala halff skadha den som hagan äger, och half alla byegrannarna. ÅngermDomb. 29/7 1646, fol. 12. Petersson Månssl. 54 (1912).
-GÅENDE, p. adj. [jfr fsv. bygangol höna] (†) som brukar gå ute i byn; jfr -GÅNGANDE, -VAND. Bygående Höna får antingen Korn i kräfwa eller knäpp i nacke. Grubb 60 (1665).
-GÅNG. (numera bl. ngn gg i bygdemålsfärgadt spr.) handling(en) att begifva sig till byn; spring ute i byn. (En präktig hustru) haffuer ingen tijdh .. at förspilla med dantz, medh bygångh, medh squaller. Botvidi Brudpr. 55 (1622). Agrell Nordanfr. 34 (1898).
-GÅNGANDE, p. adj. (†) = -GÅENDE. SvOrds. A 4 a (1604).
-HEM. (bygdemålsfärgadt i södra Sv.) om by med tätt liggande gårdar. Lovén Folkl. II (1847). Skolan är friskt och naturskönt belägen utmed större väg i byhem. PT 1914, nr 115 A, s. 4.
-HISTORIA. särsk. [efter t. dorfgeschichte] litt.-hist. kortare, idyllisk (ofta sentimental) skildring af allmogens lif, sådant det lefves i byarna; i sht i fråga om utländska förh. Ljunggren Est. 2: 381 (1860).
-HORN. (bya- 1909) (förr) Någon ”ålderman” tutar ej längre i ”byhornet” eller kopparluren att kalla ”byamännen” till ”bystämma” vid samlingsstenarna på ”bytorget”. LfF 1876, s. 211. RedNordM 1909, s. 10.
-IDYLL. idylliskt lif i en by; tafla l. skildring framställande ett dylikt lif. Två hela dagar .. räckte / för denna byidyll hans håg. Jensen Puschkin 39 (1889). Quido Manes .. egnade sig företrädesvis åt byidyllen och djurmålningar. 2NF 17: 751 (1912).
-INVÅNARE~0200 l. -INNEVÅNARE ~00200. ÖoL (1852).
-KASSA. (i sht förr) Lovén Folkl. 67 (1847). Åldermannen .. redovisar för bykassan vid årets slut. Hörlén GSed. 37 (1914).
-KLUBBA. (förr) (klubbformadt) trästycke som cirkulerade mellan de olika gårdarna i en by för utmärkande af hvilken gård som för tillfället ägde skjutsnings- l. snöplogningsskyldighet o. d.; äfv. om budkafle utsänd af åldermannen i en by. Sthm 1: 435 (1897). RedNordM 1913, s. 11.
-KVARN. (bya- 1704) en by tillhörig l. för en viss bys behof afsedd kvarn. Quarnen är intet hans, utan är en byiaQuarn. VDP 11/5 1704, s. 2030. Norlind AllmogLif 141 (1912).
-KYRKA. (bya- 1526c. 1540) [fsv. by(a)kirkia]
1) (mindre br.) till 2: en by tillhörig l. i en by liggande kyrka, landskyrka. Heinrich (1814). Ekhoff StClem. 60 (1912).
2) (numera bl. i fråga om ä. förh.) till 4: stadskyrka; ofta motsatt: klosterkyrka. Bykirken i Jenecöping. GR 1: 45 (1523). HH 20: 217 (c. 1595). VLS 4 (1884).
-LAG, se B.
-LAND. [fsv. bya land] (†) jordområde som äges af en by; jfr -MARK. Juremoo (en ö i finska skärgården), ett Byylandh, thär som tree Bönder boo på. Gyllenius Diar. 166 (c. 1660).
(3) -LÄNSMAN. (bya- 18041833) (förr) ett slags ämbetsman i en lappby, hvilken det bl. a. särsk. tillkom att (med tvenne nämndemäns hjälp) på byns medlemmar fördela dels den kronoskatt som byn hade att betala, dels utgörandet af byns skjutsningsskyldighet. Wahlenberg KemiLappm. 47 (1804). Læstadius 2Journ. 316 (1833).
-MAN, se B.
-MARK. (bya- c. 16091863. bye- 15461741) [fsv. bya mark] till by hörande (allmännings)jord l. jordområde; jfr -LAND. Icke tilstädie wele, at ther någre heman opå theris byemarker vptages eller byggies skole. GR 18: 35 (1546). SFS 1879, nr 29, s. 3.
(4) -MOLLA l. -MÄLL. (-målle Gellerstedt Fl. 40 (1831)) [efter d. byemelle] bot. den på gator o. utmed hus växande örten Chenopodium urbicum Lin. Liljeblad Fl. 97 (1792). Kindberg SvNamn 27 (1905).
-MÅL, se B.
-MÄLL, se -MOLLA.
-NAMN. (bya- 17641918. bye- 1689) HFinlKamF 3: 72 (c. 1577).
1) (†) till 1: gårdsnamn. (Jordeboken bör så inrättas) At hwart Hemman och Mantahl blifwer infördt med sitt rätta Bye-Nampn och Åboo. LReg. 71 (1689).
2) till 2: namn på en by. Peringskiöld MonUpl. 163 (1710). I egobrefven från katolska tiden förekomma en mängd af de nuvarande gårds- och byanamnen. Höjer Sv. 2: 29 (1875). Thulin Mant. 1: 10 (1890).
-ORDNING. (af häradsrätt stadfäst) författning rörande ett byalags gemensamma angelägenheter, grannarnas hänsynstagande till hvarandra vid ordnande af vissa arbeten osv.; jfr -SKRÅ 1. Ordo Vicinalis. Eller Byy- och Granne ordhningh. MeddNordM 1897, s. 104 (1653). PH 3: 1848 (1742). BtSödKultH 8: 131 (1895).
-RACKA, f. l. r. (hvard.) i en by hemmahörande hund (af obestämd ras) som springer efter och skäller på personer som passera; äfv. bildl., t. ex. om tidning som för ett aggressivt o. ohyfsadt språk. Wadman Saml. 1: 144 (1830). Strindberg Hemsöb. 9 (1887). PT 1903, nr 4, s. 2.
-RÅ. (bya- 18831892. bys- 1533) gräns (rågång) som skiljer en bys område från en annan bys; jfr -SKILLNAD 1. GR 8: 235 (1533). Fennia 6: 51 (1892).
-RÅD. (bya- 1903) (i Finl.) jfr -STÄMMA. FoU 16: 207 (1903). Ett byråd, där gemensamma frågor avgöras. Hembygden 1910, s. 168.
-RÄNNARE. (†) landstrykare. Helsingius F 7 b (1587).
-RÄTT, r. l. m. (bya- 17571914) [jfr fsv. bya rätter, stadsrätt] (förr) för afdömande af smärre tvister inom byordningens ram afsedd lägre domstol i en by (med af byamännen valda ledamöter, en ordförande, ”åldermanen”, o. två till fyra bisittare). Flintberg Lagf. 4: 192 (1757). Hörlén GSed. 13 (1914).
-SAMFÄLLIGHET ~0200 l. ~0102. (bya- 1793. bye- 1815) jur. byallmänning; äfv.: byalag (se d. o. 1 b). Calonius Bref 3 (1793). Så länge byesamfälligheterne fortforo att begagnas till bete, kunde kreaturen med möda lifnära sig. HTSkån. 3: 310 (1815). NF 2: 1386 (1878). SFS 1883, Bih. nr 42, s. 2.
-SAMHÄLLE~020. Lovén FolklSkyttsH 27 (1847).
-SKATT. (bye- 15571564)
1) (†) till 2; eg.: skatt utgjord af en by; by (ss. skattebetalande enhet). (Jordstycket) lydde (icke) vndher thenn byie skatt the bodde vdi. BtFinlH 4: 255 (1564). Quarnerne i Gladoms bäcken, kommer aldeles vnder Gladoms Byskatt effter Jordebooken. ÅngermDomb. 1647, s. 119.
2) (förr) till 4: skatt utgjord af en stad. Hallenberg Hist. 5: 183 (1796).
-SKIFTE, äfv. -SKIFT?; pl. -en l. -er. (bye- 1623) [fsv. byskipt(e)] (†)
1) delning af en bys jord; jordstycke hvari den måttsenhet efter hvilken storleken af en bys gårdar beräknas innehålles 1 gång; jfr BYA-MÅL 1. BtFinlH 4: 66 (1562). Stiernhielm VgL 101 (1663).
2) byalag (se d. o. 1 b). På landet omkringh staden ähr .. (farsoten) i byeskifften doch, Gudi skee loff, öffueralt icke ähn inriten. OxBr. 3: 48 (1623).
-SKILLNAD. (bya- c. 16091917)
1) jur. gräns mellan byar; jfr -RÅ. Hälst ägher byaskildnadher wara i watturå. Lagförsl 207 (c. 1609). Östergren (1917).
2) (†) gränsmärke mellan byar; jfr BYA-RÖR. Råå och Rör eller annan laga byskillnadt. RARP 3: 99 (1638). Botin Hem. 1: 210 (i handl. fr. 1734).
-SKOG. (bya- 15331917. bye- 17351807) [fsv. bya skogher] en by tillhörig allmänningsskog. GR 8: 303 (1533). Sockenallmänning, byaskog eller annan dylik samfällighet. PT 1913, nr 2, s. 2.
-SKOLA. (bya- 1802) (numera föga br.) i en by förlagd, förr äfv. mellan byar ambulerande, folkskola; folkskola på landet. Klockare och By-Scholor. Wahlfisk KatUnd. 191 (i handl. fr. 1767). Döttrarna hade aldrig gått annat än i byskolan. Benedictsson Folkl. 131 (1887).
-SKOMAKARE~0200. (numera föga br.) i en by verksam skomakare; landtskomakare. ELönnrot i ASScF 4: Minnestal 3: 3 (1856). EkonS 2: 139 (1895).
-SKRIN. (bya- 1905) (i sht förr) (Valborgsmässorådetsprotokoll) förvaras i byns arkiv, det bastanta, järnbeslagna byaskrinet. TurÅ 1905, s. 82.
-SKRÅ. (bya- 17921807) (†)
1) byordning. Der (i kyrkoboken) nämnes ock att han ”med stor och berömlig flit inrättat ett byskrå i Träne.” Cavallin Herdam. 5: 104 (cit. fr. c. 1622). Stiernstolpe Arndt 4: 113 (1808).
2) skråförening mellan inbyggarna i en by. Dalin (1850).
-SKRÄPPA, r. l. f. [jfr d. byskræppe] (föga br.) bot. örten Rumex domesticus Hn. Gosselman Fl. 62 (1865).
-SKVALLER. Bysqvallret .. som så gerna kokar i hop mystiska och skandalösa historier. Benedictsson Folkl. 125 (1887).
-SMED. (numera föga br.) i en by verksam smed; landtsmed. Wrangel HbHästv. 779 (1886). PT 1900, nr 118 A, s. 3.
-SNICKARE. (numera föga br.) i en by verksam snickare; landtsnickare. Verd. 1883, s. 81.
-SPELMAN~02 l. ~20. (numera föga br.) i en by verksam spelman; bondspelman. SvT 1852, nr 17, s. 3. Flodström SvFolk 312 (1918).
-STAD. (†) oansenlig, byliknande stad. Peringskiöld MonUpl. 222 (1710; om Gamla Uppsala). Kindblad (1870).
-STÄMMA, r. l. f. (bya- 18311911) sammankomst af byamännen i en by för beslutande om gemensamma angelägenheter; de å dylik sammankomst församlade; jfr -RÅD. Læstadius 1Journ. 14 (1831). Sedan .. ett nytt konkurrerande ångfartygsbolag bildats, fattade Ingmarsö byamän å allmän bystämma d. 4 juni 1907 följande beslut. 1NJA 1909, s. 343.
(4) -SVEN. (förr) i en stad anställd lägre tjänsteman med väsentligen en polisbetjänts åligganden. GR 18: 608 (1547). Sedermera har han .. (i Karlshamn) blifwit antagen för By-swenn. VDAkt. 1720, nr 74. Forssell Hist. II. 1: 115 (c. 1871, 1875; om ä. förh.).
-SÄTTA, se d. o. —
-TALS. (†) byvis. D. Benzelius sade sigh kallat folcket bytals tillhopa (för att hålla katekesförhör). SynodA 1: 146 (1678). Leinberg VLand 3: 92 (c. 1795).
-TJUR. (bya- 16511894. bys- 1744)
1) af ett byalag ss. afvelsdjur antagen tjur. 1SkånS 1873, s. 68 (i handl. fr. 1744). LAHT 1901, s. 268.
2) (numera bl. bygdemålsfärgadt, starkt hvard.) bildl., om liderlig man. Chronander Bel. E 2 a (1649). Hustru Elin Måns Persons skäller Bengt Nilsson för en Byatiur. VRP 1651, s. 568.
-TOMT. (†)
1) till 1: gårdstomt. Gårdztompten, Bytompten. Verelius 126 (1681).
2) (i fråga om ä. förh.) till 2: (det) sammanhängande område(t) af gårdstomter i en by. (Fsv.) Husatoft, (sv.) Bytompten, (lat.) Fundus pagi. Verelius 129 (1681). Erixon Skultuna 1: 639 (1921).
-TRUMMA, r. l. f. (förr) trumma hvarmed byamännen sammankallades till bystämma. Den afträdande åldermannen lemnade bytrumman till den tillträdande. Lovén Folkl. 59 (1847).
-VAND, p. adj. (†) jfr -GÅENDE. Byvand höna får antingen korn i kräfven eller knäpp i nacken. Rhodin Ordspr. 9 (1807).
-VIS, adv. (bya- 18001923. bye- 1675) (tillsammans) i byar; hvarje by för sig, by efter by; jfr -TALS. (Landets invånare) boo icke strödde här och ther, uthan Byewijsz. Amer. 32 (1675). FoU 36: 98 (1923).
-VÄG. (bya- 17341917) af en l. flera byar l. enstaka gårdar underhållen (mindre) körväg (i allm. förande till allmän landsväg); jfr -GATA. Led och grind, ther byaväg fram går, skola af alla grannar byggas och uppehållas. BB 5: 1 (Lag 1734). Lägenheten ifråga .. är belägen invid farbar byaväg. PT 1916, nr 203 A, s. 4.
-ÅLDERMAN~002 l. ~200. (förr) jfr -FOGDE 1, äfvensom -RÄTT. DA 1771, nr 20, s. 2. LAHT 1904, s. 16.
-ÄGANDE, m. (†) gårdsägare i en by. Hwar någre fattige äre som wele optage ödemarker, och göre sig hemen, då drage Byägenderne ther stor affwund wedh och thett ingelunde wele tilstädie. GR 17: 594 (1545). Därs. 18: 124 (1546).
-ÄGOR, pl. (bya- 17151887. bye- 1546) sammanfattning(en) af den jord som äges af en by i gemenskap resp. af de enskilda byamännen tillsammantagna. GR 18: 35 (1546). Wid then nu så kallade Fårabro, skiljas Danmarka Kyrkiobyes och Bärga byägor. Peringskiöld MonUpl. 288 (1710). Om en granne finner en annan grannes kreatur i gemensamma byaägor, så (osv.). Schrevelius Civilr. 2: 209 (1847). Schybergson FinlH 1: 198 (1887).
B (numera utom i BYA-LAG, -MÅL bl. med anstrykning af bygdemål): BYA-ALLMÄNNING, -BARN, -FOGDE, -FOLK, -FÖRHÖR, -GRANNE, -HORN, -KVARN, -KYRKA, se A.
-LAG, n. (by- 16361918. bye- 16411847. -laga 1636 (: i bylaga)) [fsv. byalagh]
1) till 2.
a) (†) läge i l. tillhörighet till en (o. samma) by; ofta i uttr. ligga, vara i byalag med (en gård l. en granne). Hemmanen roteras, som de efter byelaget beqwämligast äre belägne. LMil. 1: 205 (1683). Grannar, som ligga i byalag med hvar andra, böra stänga och hägna om the ägor, som the tilsammans hafva. BB 5: 2 (Lag 1734). Gårdarne voro ej i bylag, eller flere tilsammans på et ställe, utan alt enstakade. Kalm Resa 3: 60 (1761). Hagström Herdam. 2: 154 (1898). jfr: Dee hemman, som liggja i bylaga medh sätegården. RP 6: 765 (1636).
b) sammanfattning(en) af gårdsägarna l. invånarna i en by; äfv.: by; jfr -MÅL 2, BY-SAMFÄLLIGHET, SKIFTE 2. Tydalen, ett byelag i Fiällen. HA 7: 111 (c. 1720). Till ”slåtteröl” eller ”slåtterhjälp” var alltid brukligt (i knallebygden) att inbjuda hela byalaget. Fatab. 1913, s. 46.
c) (†) (i en by) församladt lag af personer. Vid vår sammankomst på gatan, eller uti andra bylag och giästabod. 1SkånS 1873, s. 59 (1744).
2) = BY, sbst.2 3. Düben Lappl. 440 (1873). Representanter för tre af Juckasjärvi-lapparnes fyra byalag. PT 1907, nr 147 A, s. 3.
3) (†) till 4: sammanfattning(en) af en stads gemensamma ägor; jfr -MÅL 2. The måge haffue wnder theris stadz eghor och byalag seg tiil hielp och bestondh Kalgårdz lyckan i gambla Westeruik. GR 6: 18 (1529).
-LED, r. l. f. (numera bl. ngn gg i poesi) byväg. Fredin Dikt. 88 (1882). (†) i uttr. ligga i byaled, ligga vid byväg. Rääf Ydre 4: 34 (i handl. fr. 1667).
-LÄNSMAN, se A.
-MAN, m. (by- (i bet. 2 numera alltid) 15251911. bye- 15291888) [fsv. by(a)man]
1) till 2.
a) person som äger jord i en by o. är bosatt därstädes; i sht i pl. Lagförsl. 192 (c. 1609). Byamännen tillsatte en ålderman och tvänne bisittare, om byalaget var stort. Hörlén GSed. 13 (1914).
b) (i fråga om ä. förh., föga br.) byålderman; jfr BY-FOGDE. En byaman skall årligen väljas. BtSödKultH 8: 131 (1824).
2) (i fråga om ä. förh., föga br.) till 4: borgare (i en viss stad). Alle the bymän och geste som sigla in till Aabo. GR 2: 149 (1525). EkenäsDomb. 1: 188 (1654). BL 23: 190 (1856).
-MARK, se A.
-MÅL. (by- 16351894. bye- 1726) [fsv. by(a)mal]
1) jur. måttsenhet använd vid den beräkning af de olika gårdarnas storlek som reglerar de utskiftade andelarnas storlek vid delning af en bys ägor; efter denna måttsenhet beräknad storlek af en bys gårdar; vid utskiftning tillämpad delningsgrund; andel som efter gällande delningsgrund tillkommer de olika gårdarna i en bys ägor; (rätt) förhållande mellan de olika gårdarna i en by med afs. på utskiftade andelar i byns ägor; jfr BY, sbst.2 2, äfvensom -MÅTT samt BY-SKIFTE 1. Kom för räten Jönss påuelson i hulstadh och sigh storligenn besuerer vtöffuer sin granne .. om räte by måll, det honom der vthij skulle warra skeedt någet förnär. ÅngermDomb. 9/7 1635, fol. 92. Om uhrfieldar påmintes, at de eij gå bya måhl emellan, emedan de altid höra och brukas til andra byar, än de liggia uti. FörarbSvLag 1: 11 (1687). Aflops dike bör läggas af oskift mark, .. Och then sin åker thervid får, niute en aln til ren, utom byamål. BB 4: 2 (Lag 1734). Gamle Skatten, bestående af Jordeboks- och Mantals-ränta tilhopa, ware Byamål för hela Skåne, alt Småland. PH 5: 3385 (1752). Kring sjelfva byn med hans tomter slöt sig åkermarken, som var fördelad på byns innebyggare efter bymålet. Hildebrand Medelt. 1: 48 (1879). Fastighetens byamål. NordT 1898, s. 662.
2) (†) sammanfattning(en) af en bys l. stads gemensamma ägor; jfr -LAG 3; ofta öfvergående i bet.: byalag (se d. o. 1 b); jfr BY, sbst.2 2 o. 4. Borgerne her i staden, hade .. hugget på deress (dvs. böndernas i Holstorp) byamåll — 19 fellor. VRP 1628, s. 284. På stadzens Byamåll. Därs. Bönderne i Bya-målet, jemte Betjenterne måge draga omsorg, det Rote-hemmanen måge wäl hållas wid magt. LMil. 4: 911 (1696). Af hvilka Hemman eller hemmansdelar Byamålet eller Samfälligheten består. SPF 1840, s. 25.
-MÅTT. (†) = -MÅL 1. Fischerström 4: 64 (1792). Strinnholm Hist. 4: 670 (1852).
-NAMN, -RÅ, -RÅD, -RÄTT, se A.
-RÖR. (föga br.) råmärke mellan byars ägor; jfr BY-SKILLNAD 2. Abrahamsson 428 (1726). SFS 1866, nr 76, s. 19.
-SAMFÄLLIGHET, -SKILLNAD, -SKOG, -SKOLA, -SKRIN, -SKRÅ, -STÄMMA, -TJUR, -VIS, -VÄG, -ÄGOR, se A.
C (†): BYE-BADSTUGA, -FOGDE, -GRANNE, se A.
-LAG, -MAN, se B.
-MARK, se A.
-MÅL, se B.
-NAMN, -SAMFÄLLIGHET, -SKATT, -SKIFTE, -SKOG, -VIS, -ÄGOR, se A.
D († utom i -BO): BYS-BO, -RÅ, -TJUR, se A.

 

Spalt B 4624 band 5, 1924

Webbansvarig