Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BRUSHUFVUD brɯ3s~hɯ2vud l. -ɯd, l. ~huv2ud, n.; best. -et, hvard. äfv. -hufvet ~huv2et l. ~hɯ2v- l. -hufvut ~huv2ut l. ~hɯ2v-; pl. -en l. =, hvard. äfv. -hufven ~huv2en l. ~hɯ2v- l. -hufvun ~huv2un l. ~hɯ2v- ((†) -hufwer Hermelin).
Etymologi
[af BRUSA (se särsk. d. o. 6) o. HUFVUD; jfr t. brausekopf, d. brushoved, bruskop]
person som lätt brusar upp l. förifrar sig, som lätt fattar eld, som icke vill taga reson, hetsig l. hetlefrad o. obetänksam person. Hermelin BrefBarck 60 (1703). De revolutionära lärorna har .. spridt sig inom arméen, några unga brushufvuden hvälfva höga planer. Wetterbergh Altart. 197 (1848). Den forne vilde och lättsinnige kvinnohjälten, brushufvudet .. har .. blifvit en allvarlig, värdig och from präst. Söderhjelm ItRenäss. 38 (1907).
Afledn.: BRUSHUFVAD, adj. (mindre br.) Gripenberg TätnLed 106 (1886).
-HUFVIG, adj. (knappast br.) = -HUFVAD. Tiden 1848, nr 181, s. 1.

 

Spalt B 4359 band 5, 1924

Webbansvarig