| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
1) [jfr motsv. anv. i d., mnt. o. t.] tättingen Fringilla cœlebs Lin. Var. rer. 54 (1538). Bookfinkans gälla Liud tykz som een Bielra klinga. Spegel Guds verk 205 (1685). Bofinken (honorna nemnligen) fara alla til Jtalien om vintern, men komma igen om våren. Linné Beskr. ö. stenr. 8 (c. 1747). Bofinken har blott två ord att säga: ”Litet hö!” Säger han detta mycket tidigt på våren, blir det en torr sommar. E. Wigström i Sv. fornm.-fören. tidskr. 10: 177 (1898). Bofinken .. föll in i det ena lilla musikaliska kikskrattet efter det andra. Gellerstedt Gläntor 84 (1909).
2) [jfr motsv., af likartad anledning framkallad anv. af NÄBB-GÄDDA, GRÖN-GÖLING m. fl.; jfr E. Hellquist i Språk o. stil 1916, s. 64] (hvard., skämts.) i öfverförd anv., om personer l. mänskliga förh. o. d.
a) [med anslutning till BOF] bof, skälm; jfr BOF 1 c. Hoppsasa, hippsasa! / Nu tar hin bofinkarna! / Under denna ofta upprepade refräng, störtade Olof på dörren. Blanche Våln. 697 (1847); jfr slutet. (Det) reder .. sig nog på något vis, skall du få se, din gamla bofink! Nordström Landsortsbohème 28 (1911). — särsk. i uttr. nu tar (l. tog) fan (hin) (vid) bofinken o. d., om person: nu är det ute med honom, l. allmännare (utan syftning på bestämd person): nu barkar det åt skogen, går alldeles på tok. Wranér Storgubbar 34 (1895). Blomberg Uvdal. 25 (1917).
b) [med anslutning till BOD, sbst.1 (som hvard. uttalas äfv. utan -d)] (föga br.) bodbetjänt. Det var bokhandlaren och bofinkarne (som skrattade). Blanche Flick. i Stadsg. 152 (1847). jfr: Grefve, student, eller handels-bofink. Sehlstedt 1: 106 (1850, 1861).
-PAR. —
-UNGE.
B (†): BOFINKE-HONA, se A.
C: BOFINKS-DRILL, -HANNE, se A.
Spalt B 3689 band 5, 1918